Seglarens guide till Hamburg

– I SAMARBETE MED HAMBURG TOURISM –

Seglarens guide till Hamburg

Hamburg – ett mekka för allehanda båtnördar

En guidebok låg och väntade på oss på hotellet i Hamburg. Perfekt, tänkte jag först. Men så visade det sig att den saknade ett kapitel. Jag bestämde mig för att skriva det själv. Här är resultatet: Hamburg för båtnördar.

Det är nog få som tänker på Hamburg som en hamnstad, den ligger ju inte vid havet. Ändå är Hamburgs hamn en av största i världen. Staden är förbunden med Nordsjön via floden Elbe, och är omgiven av sjöar och kanaler i alla vädersträck. Mer än 10 000 fartyg angör Hamburg varje år. Här finns inte mindre än 43 kilometer kaj, och fler kanaler än i Amsterdam och Venedig tillsammans. Men också fler broar än i någon annan stad i hela vida världen. Nästan 2500, sägs det. Ingen verkar riktigt veta.


SIGHTSEEING: Upplev hamnen från vattnet

Ett bra sätt att få koll på staden är att börja med en rundtur i hamnen. Det finns en uppsjö av båtturer att välja på. Pratar du inte tyska kan det vara värt att lägga ner lite extra energi på att hitta en båt med engelsktalande guide. Den enorma containerhamnen förtjänar en närmare titt, och nära blir det. Turistbåtarna verkar konkurrera om vem som vågar köra närmast de stora giganterna. Även det UNESCO-klassade packhusområdet Speicherstadt kan med fördel upplevas med båt om du lyckas tajma högvattnet. Området kan även besökas till fots om det kniper. Extra fint är det om kvällen när de många broarna, kanalerna och de vackra gamla tegelbyggnaderna är belysta med tusentals lampor.

DSC_0412

Hamburg har fler kanaler än Amsterdam och Venedig tillsammans.


MUSEUM: Frossa i sjöfartshistoria

Hamburgs maritima historia genomsyrar hela staden, och kan omöjligt rymmas i ett enda sjöfartsmuseum. Därför finns det många, alla med sin egna speciella inriktning. Det största, International Maritime Musuem, är inhyst på tio våningar i ett av Hamburgs äldsta hus. Här finns bland annat 26 000 fartygsmodeller att beskåda, de flesta tillhör en enda man som samlat sedan han var sex år gammal. Vår personliga favorit är en sju meter lång modell av Queen Mary II byggd av 780 000 legobitar med massor av roliga detaljer. Vi vill också tipsa om Hamburgs många museumskepp. Ubåtsmuseumet som är ett måste för alla som älskar filmen Das Boot. Det enorma tremastade segelfartyget Rickmer Rickmers som fyller 120 år i år. Och lastfartyget Cap San Diego som med mängder av lastluckor och en fyra våningar hög motor är lika spännande att utforska för stora som små.

DSC_0135

Låt det regna, vi går på museum så länge.


BOENDE: En koj för natten

Besöker du Hamburg med egen båt lägger man till i marinan City Sporthafen mitt i stan. Annars rekommenderar vi en övernattning på fyrskeppet Das Feuershiff. Skulle det vara fullbokat kan du prova lyckan på Cap San Diego ett stenkast därifrån. Annars finns det gott om trevliga boendealternativ på landbacken. Hotel Hafen är ett tjusigt gammalt sjömanshem där den marina stämningen och inredningen lever kvar. Vi bodde på Scandic Emporio nu senast – ett modernt och fräscht hotell inrett med vattentema.  Coolast är hissen som börjar i mörkret på havets djup för att stiga upp mot ljuset och ytan på sjunde våningen. Nästa gång vill jag prova designhotellet 25hours HafenCity – där rummen kallas kojer, frukost serveras i Heimat-hafen (hemmahamnen) och konferensrummet är inrymt i en stor container.

DSC_0442

På museumfartyget Cap San Diego kan man hyra in sig i kaptenens hytt för en natt.


MAT OCH NÖJE: Roa dig på sjömäns vis

Hela Hamburgs nöjesliv grundandes av desperata sjömän i behov av kvinnor och sprit. Det märks än idag, för än det tätt mellan stripteaseklubbarna och seglarpubarna på Reeperbahn. Lockar inte det finns en charmig bar i fyrtornet på Das Feuershiff. På akterdäck finns en inglasad restaurang, och ibland bjuds det på jazzkonsert i motorrummet. Själv är jag den lilla restaurangen O Frango i de portugisiska hamnkvarteren evigt trogen, efter att ha serverats vad som måste vara världens godaste fiskmåltid. Fisk och underhållning bjuds också till frukost för den som besöker fiskmarknaden en tidig söndagsmorgon. Många går hit direkt från krogen.

DSC_0162

På 1400-talet fanns det 500 bryggerier i stan, men bara 8000 invånare.


SHOPPING: Köp något fint till båten

Vi är inte mycket för shopping, men fina gamla skeppshandlar är svåra att motstå. En personlig favorit är den vackra järnhandeln Cristian Weimeister som har specialiserat sig på traditionella verktyg, fotogenlampor, vackra beslag och annat användbart ombord. Jag skulle också vilja påstå att ett besök på den klassiska skeppshandeln Toplicht i Altona är något av ett måste om du gillar mässing och tjära. Och när du ändå är i kvarteret bör du titta inom A.W Niemeiers vattensportcentrum med över 2000 kvadratmeter båttillbehör.

DSC_0860

En järnhandel som ingen annan.


EVENEMANG: Världens största hamnfest

Så när är det då bäst att besöka Hamburg? Ja, det beror på vad du är ute efter. Hela sommaren är det ett härligt folkliv i hamnen, medan museum och shopping funkar lika bra året om. Första veckan i maj fylls hamnen med skutor, kryssningsbåtar och allehanda flytetyg från när och fjärran. Då firar man Hafengeburtstag i Hamburg – världens största hamnfest som lockar till sig mer än en miljon besökare varje år. I slutet av oktober är det dags för årets andra stora båthändelse. Hanseboot, en av Europas största båtmässor, som brukar bjuda på en hel del annorlunda utställare jämfört med våra svenska båtmässor. Den flytande delen av mässan hittar du mitt i staden, i samma område som fyrskeppet och gästhamnen.

DSC_0323

Skutorna i Hafen City – i väntan på den stora festen.


Hoppas guiden kommer till glädje, hör gärna av dig om det är något viktigt vi har missat. Vi vill också passa på att tacka Hamburg Tourism och nätverket Nordic Travel Bloggers som gjorde vårt återbesök i Hamburg möjligt. Alla upplevelser, ord och bilder är som vanligt våra egna. 

Tillbaka till Hamburg

DSC_0669

Här bodde vi förra gången: I ett charmigt gammalt fyrskepp mitt i stan.

2004 åkte Ludvig och jag till Hamburg för att köpa pråliga mässingsprylar till båten. Vi fann vad vi sökte i skeppshandeln Toplicht, ett tjärdoftande paradis för alla gamla båtnostalgiker. På köpet förälskade vi oss i den syndiga gamla hamnstaden och lovade oss själva att återvända snart igen.

Det har nu gått 12 år. Hamburg har seglat in på UNESCOs världsarvslista, vi har fått två barn och hunnit segla runt hela jorden sedan dess. Att putsa mässing har vi tröttnat på för länge sedan, men längtan tillbaka till Hamburg har bestått. Imorgon bär det äntligen av.

Hamburg Tourism, har i samarbete med nätverket Nordic Travel Bloggers, bjudit in mig och tre andra bloggare – Irina, Daniela och Sofia – för att besöka staden och dela med oss av våra upplevelser därifrån. Ludvig och barnen följer också med.

Otto har högst förväntningar; han har hört från sin kusin i Berlin att Kinder-äggen är mycket godare i Tyskland. Det måste förstås undersökas. Vi tänkte också passa på att hälsa på hemma hos familjen Schreiber som korsade Stilla havet med sin katamaran Saba samma år som vi. Vi har inte träffats sedan nyår i Sydney för fyra år sedan.

Jag berättar mer här på bloggen efteråt. Men häng gärna med ”live” på Instagram, Twitter och Facebook och håll ett öga på taggarna #UNESCOHamburg och #ExploreHamburg om du vill se vad vi hittar på. Kom ihåg, även om själva resan är betald är alla upplevelser våra egna.

Marstrand i vinterskrud

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Så här mycket har det inte snöat sedan 80-talet”, säger folket i byn. Det låter orimligt. Men snöat har det. Jättemycket.

Vi har fortfarande problem med värmesystemet i båten. Så jag har sitter mest hemma och jobbar. Men igår kunde jag inte motstå frestelsen att se Marstrands hamn i vinterskrud. Så jag rotade fram mina gamla benvärmare, pulsade över berget till bussen och hann precis fram för att ta några bilder, innan solen försvann bakom de mörka molnen.

Sedan hämtade jag Lovis och Otto på skolan och åkte pulka med Marstrandsungarna hela eftermiddagen. Nåja, det var mest barnen som åkte och jag fixade fikat. Men ändå. Så fint.

Vintersegling

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland är livet lite mer motigt än andra gånger. Som i helgen när vi ville utnyttja det vackra vädret för att gå ut en sväng med båten. Men så dog bilen, och fick bogseras till verkstaden. Och när vi fått lift till båten, ja då ville inte värmesystemet gå igång. Sedan var det inte alldeles lätt att få loss alla infrusna tampar från den stormförtöjda båten. Men loss kom vi, för att en kvart senare konstatera att isen låg ogenomtränglig i hamninloppet.

Nu ger vi oss ju inte så lätt. Så vi lyckade vända om för att prova lyckan söder om ön istället. Där såg det bättre ut. Men väl ute hade klockan blivit mycket, solen stod redan lågt på himlen och det snabbt blev kallare. Utan värme i båten ville vi inte ta några risker. Så vi vände om, och gick in i hamn igen. Jag kunde riktigt se hur isen slöt sig runt omkring oss medan jag kämpade för att få de stela förtöjningstamparna på plats.

Vi hade egentligen tänkt övernatta på båten, så Ludvig gjorde ett sista försök med att få igång värmen. Men icke, vattnet i värmesystemet vägrade cirkulera. Troligen en isplugg någonstans. Systemet läcker lite, och mängden glykol har nog spätts upp med tiden. Jaja. Bara att packa ihop sitt pick och pack igen då, vänta två timmar på nästa buss och sedan gå den sista biten hem från busshållsplatsen – över berget i mörkret.

Det låter kanske eländigt, allt det här. Kanske lite misslyckat. Men nej. Den där timmen när vi gled fram där mellan isflaken var värd varenda sekund av besvär. Att få stå där och värma sig med blåbärssoppa, och se ut över den gnistrande skärgården. Ja, till och med den sista promenaden från busshållsplatsen var magisk. Månskenet som visade vägen genom snön, knarrandet under våra fötter.

Väl hemma grävde Ludvig fram våra sista vedträn under verandan. Sedan drog vi på oss raggsockorna, slog oss ner på fårskinnet framför brasan och firade årets första vintersegling med glasstårta. Utetermometern visade på minus tolv grader. Inne var varmt och skönt. Det är kontrasterna som gör livet värt att leva.

När Mary mötte Helga

Mary i lä av Carlstens fästning.

Mary i lä av Carlstens fästning.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Jag brukar sitta på båten och jobba om dagarna, för att komma hemifrån. Men på sistone har det blåst så mycket att det varit jobbigt att vara ombord. Vår brygga är helt öppen mot sydväst, och det har visat sig vara därifrån stormarna kommer så här års. Det har ryckt och slitit i båten på ett så obehagligt sätt att jag inte har kunnat koncentrera mig på att jobba. Så jag har valt att stanna hemma istället.

Varje gång ett nytt oväder har dragit fram över kusten har jag försökt intala mig själv att det går nog bra, det där fixar Mary. Ludvig har varit där och sett till henne ibland. Medan jag har stoppat in öronpropparna, och lämnat henne i sticket. Så som bara en svikare gör. Någon som svikit en god vän, någon som alltid funnits där för dig när du behövt henne som mest.

Ja, Mary har nog känt sig lite åsidosatt på sistone. Det där huset kräver ju onekligen en hel del uppmärksamhet. Men efter en titt på väderprognosen bestämde vi oss för att det var hög tid att göra något åt situationen. Så igår jag gick med bestämda steg upp på hamnkontoret, och frågade om vi inte kunde få lägga oss i gästhamnen på Marstrandsön istället. Nu på vintern, när det ändå inte kommer några gästande båtar. Och jodå, det gick faktiskt för sig.

Eftersom det igår var enda lugna dagen på flera veckor, så vi passade på att flytta båten på en gång. Och tur var det. För imorse kom stormen Helga på besök. Vid lunchtid blåste det närmare 40 sekundmeter i byarna. Orkanstyrka, betydligt värre än prognostiserat. Vilda vågor dundrade hämningslöst in mot kusten. Från sydväst, ännu en gång. Vad som hänt om vi legat kvar vid vår gamla brygga vågar jag inte ens tänka på.

Saltvattendimman låg så tung över kusten att vi fick använda vindrutetorkarna på bilen ut till Marstrand. Färjan fick köra på tvären, och skolbarnen fick stanna inne på grund av flygande takpannor. På Ludvigs jobb flexade fönstren så mycket att de fick de stötta upp dem med balkar. Och kanske värst av allt, stora granen på Marstrandsön förlorade sin stjärna.

Och Mary då? Hur gick det för henne? Ja, en kompis som är uppfödd här ute sa att han aldrig sett så stora vågor gå in i hamnen. Så det var inte utan jag var lite orolig. När vi kom fram till färjeläget blåste det så mycket att jag behövde två händer för att få upp bildörren. Men när jag lyfte blicken kände jag lugnet sprida sig i kroppen. Det gick knappt en krusning på vattnet vid Marys nya brygga. Ja, det ryckte lite fram och tillbaka när dyningen rullade in, men båten låg helt i lä från den rasande vinden.

Jag tog färjan över.  Drog några extra tampar, satte på en kopp te och bestämde mig för att stanna ombord. Nu har vinden mojnat till mer normala 15 sekundmeter, fotogenlampan är tänd och barnen sover i sina kojer. Vi stannar ombord inatt. Ärligt talat så undrar jag ofta vad vi skulle iland och göra. När vi har det så mysigt här på vår båt. Nåja, vi svek i alla fall inte – inte när det verkligen gällde.

 

Nya generationen toppgastar

Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.


Vill du också segla skuta? Så här gör du:

Hjälp från ovan

Detta bildspel kräver JavaScript.


MARSTRAND-HÖNÖ. Helikoptern närmar sig söderifrån. Vi startar motorn, tar ner seglen och aktiverar autopiloten. Snart ligger de rakt ovanför oss. Havsytan piskas upp av rotorbladen, ljudet är öronbedövande. Dörren i sidan på helikoptern öppnas, och två orangeklädda gubbar betraktar oss från ovan.  Man ser hur de diskuterar en lång stund. Sedan hissar de ner en kille i en lina, bromsar strax ovanför vattenytan och för honom sakta mot oss. Så nära att han kan räcka över en lina, och komma ombord.

Vi är räddade. Nåja, vi hade kanske varit räddade. Om det faktiskt hade förekommit någon nödsituation. Men så är det lyckligtvis inte. Nej, vi agerar övningsobjekt för Sjöfartsverkets räddningshelikopter. Vi var bjudna på en fest på Hönö och hade bestämt oss för att ta båten dit, när en kompis som jobbar på Sjöfartsverket frågade om helikoptergänget fick öva på oss.

Vi kommunicerar med tecken och blickar, barnen har hörselkåpor på.  Helikoptern låter något alldeles obeskrivligt mycket. Men allt går lugnt och kontrollerat till. Så här i frånlandsvind och platt sjö. Jag försöker föreställa mig samma övning i storm och tio meter vågor. Långt ute på havet. I skarpt läge. När båten rullar än hit, än dit. Om någon är skadad, eller om båten håller på att sjunka. Det hoppas jag vi slipper uppleva.

Manövern upprepas ännu en gång. Innan ytbärgaren lyfter på handen, tackar för sig och vinschas upp i helikoptern. ”Vad fort det gick. Jag hann inte ens erbjuda killen en kopp kaffe”, tänker jag när jag ser helikoptern försvinna bakom oss. Vi vinkar glatt efter dem, och tittar sedan på varandra. Besättningen är rörande överens, det här var ju riktigt spännande. Sedan sätter vi segel och fortsätter söderut. Mot Hönö, och festen.

När Lovis har bestämt sig

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Kulturkrock

Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. i Maine och Nova Scotia. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.

Förmiddagarna med Otto

Tapper badpojke

Tapper badpojke

TJUVKIL, BOHUSLÄN. Otto tar sista mackan i handen, sticker fötterna i tofflorna och försvinner ut genom dörren. Jag har redan packat badkläderna. Klockan är tio över nio och det är dags att gå till simskolan.  Vi följer grusvägen norrut. Bort mot berget, där ekarna sluter sig ovanför oss likt en grön tunnel.

Vid tunnels slut hägrar havet. Och skärgården. Här svänger vi höger, vid öppningen i gärdsgården, bort mot den röda lilla stugan och de rosa malvorna. Stigen fortsätter genom fårhagen, som ligger inklämd mellan det branta berget i öster och de vindpinade havsklipporna i väster. I skrevorna hukar enebuskar och nyponris.

Vi smyger fram. Ändå skuttar lammen förskräckt åt sidan när vi närmar oss. De borde känna igen oss. Vi har gått här flera gånger om dagen de senaste veckorna. Men icke, de bräker nervöst och söker skydd i buskarna.

Hagen slutar vid en skogsdunge. Här kantas stigen av blåbär, innan den fortsätter ut mot Marstrandsvägen genom ett stort fält av vildhallon. Vi nöjer oss med några bär i farten, i vetskapen om att vi kan plocka fler på vägen tillbaka. När vi inte har en tid att passa.

Otto småspringer vid min sida. Han är den enda jag vet som kan springa och prata samtidigt. Han pratar oavbrutet. Vetgirig som få, och bubblande glad. Frågar om allt han ser och hör. För honom är den svenska naturen lika ny och spännande som ett främmande land.

Snart är vi framme vid Tjuvkils böljande strandängar. Vi vandrar genom ett fält av meterhöga blommor som vajar i vinden. Koladoftande älggräs till vänster, och lila rallarros till höger. Och där framme, vid stigens slut, där breder havsklipporna ut sig.

Vi är framme. Framme vid badplatsen, och den långa badbryggan som leder ut på djupt vatten. De andra barnen är redan där, kurar ihop för samling i badföreningens bod. ”Idag är det ännu kallare i vattnet”, berättar simfröken. 16,5 grader. Jag ryser vid tanken. Jag har blivit en riktig badkruka – bortskämd efter åren i tropikerna.

Skärgården skyddar från havsdyning. Men det blåser kalla friska vindar från väster, korta krabba vågor rullar in mot klipporna. Så har det varit varje dag nu, i två veckor. Varje dag utom en. Men simfröken anpassar övningarna efter rådande förhållanden, och barnen är tappra. Utvecklas sakta med säkert, blir säkrare för var dag som går.

Efter badet kurar Otto ihop under en filt i solen, i lä bakom stenmuren.  Han fryser så han skakar, men pratar lika mycket för det. Pratar, dricker saft och byter om i lugn och ro. Sedan vänder vi hemåt igen.  Det tar närmare en timme att gå den halva kilometern. Men det kvittar. Det är sommarlov, och vi har all tid i världen.