Europa

Glassig frukost

S/Y Mary 10 kommentarer
Oväntat besök

Oväntat besök

INSTÖN, BOHUSLÄN. I morse låg vi förtöjda vid en klippa på norra Instön när en svart ribbåt närmade sig vår vik. Men vad var det som fladdrade i aktern? Kunde det verkligen vara? Ja, det verkade faktiskt så. En reklamflagga för Triumf Glass.

Glassbil har ju funnits länge. Men att få besök av en glassbåt kändes speciellt. Ja, för grabbarna i ribben visade sig mycket riktigt sälja just glass. Men också frukostfrallor, morgontidningen, kylda drycker och jordgubbar. Allt man kan tänkas sakna i en naturhamn.

Så kom det sig att barnen avslutade dagens frukost med varsin glass, fortsatt iklädda sina pyjamasar. Medan Ludvig och jag delade en liter färska jordgubbar på de solvarma klipporna. Ljuvligt gott, och härligt oväntat. Precis vår typ av lyx.

Nostalgitripp

S/Y Mary 10 kommentarer
En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Midsomrar vi minns

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det midsommar igen. Vi har hållit ganska hårt på de svenska traditionerna under vår resa. Eller så hårt det går, under de förutsättningar som funnits. På Mauritius blåste det så mycket att vi inte kunde lämna båten på hela dagen, två gånger har vi fått göra kransen av papper. Midsommarstång och gräddfil har vi klarat oss utan i alla år, och sillen och potatisen har väl aldrig riktigt smakat som den ska. Men jordgubbar har vi alltid haft, även om de en gång fick serveras i tinad form.

Ska man vara riktigt petig så är det faktiskt midvinter vi har firat tre av fyra gånger. Men man får inte vara så noga med detaljerna när man är ute på äventyr. Och ärligt talat, så tråkigt det vore om alla midsomrar var likadana. Då hade man ju inte kunnat skilja dem åt. Nu ser vi framemot vårt första midsommarfirande i Sverige på fem år. Ikväll bunkrar vi båten full med svenska jordgubbar och sätter kurs mot Ven enligt god gammal tradition, skitväder och dålig uppslutning till trots. 

Men visst är det så, att om det är dåligt väder på midsommarafton så blir resten av sommaren fantastisk? Jag tycker vi bestämmer det. Oavsett så önskar vi er en riktigt skön helg allesammans – var i världen ni än befinner er, vilket väder ni än har och vad ni än äter.

Så firade vi under resan

  • Vanuatu 2012: Vi tog jollen upp i en flod till ett blått hål, svingade oss i lianer över det kristallklara vattnet och gjorde kransar av vilda hibiskusblommor.

Så länge skutan kan gå …

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Hissa i klo. Stå i pik. Hala toppen.” Orderna haglar, och instruktören pekar med hela handen. Jag förstår knappt hälften, men gör för en gångs skulle mitt bästa för att följa order. När 360 kvadratmeter segel ska hissas måste man hjälpas åt.

Jag har alltid romantiserat om att segla skuta. Sett de mäktiga segelfartygen glida förbi med fulla ställ i horisonten, och funderat över hur livet kan te sig ombord. I fredags var det äntligen dags. Framför mig låg två dygn ombord på Gratitude, en 112 år gammal, 100 ton tung och 24 meter lång gammal fiskekutter som sedan 50-talet ägs av Svenska Kryssarklubbens Seglarskola.

Vi är 20 personer ombord. En kapten, en styrman. En maskinist, en kock, två instruktörer.  Och 14 elever, indelade i två vaktlag. Vaktlagen turas om att segla båten och hjälpa till i köket. Fyra timmar på, fyra timmar av. Dygnet runt. Jag tillhör styrbordslaget, ledda av instruktören Anna. Knappt 20 år fyllda styr hon oss med självklar auktoritet, trots att många av oss är både dubbelt och trippelt så gamla som henne själv. Jag blir mäkta imponerad.

I byssan är det Emma som bestämmer. Hon började som elev ombord när hon var 13 år. ”Det var mamma och pappa som anmälde mig”, berättar hon. ”Jag ville egentligen inte. Men det är det bästa som har hänt mig.” Nu är Emma stolt kock ombord. Bara 16 år gammal ansvarar hon för planering, inköp och tillagning av mat för 20 personer. Mina tankar går till Ludvigs pappa som gick till sjöss som 14-åring. Än kan ungdomarna.

Seglarskolans huvudsakliga verksamhet är just ungdomsseglingar, och de flesta i besättningen har börjat som elever. Ordet seglarskola är egentligen lite missvisande. Det handlar om så mycket mer än att lära sig segla. Det handlar om äventyr, gemenskap och vänner för livet. Om sjömanskap och kärleken till havet. Och konsten att ta hand om ett gammalt segelfartyg. Men också en möjlighet att växa och visa vad man går för.

Vår kapten Magnus berättar att de förra vintern la ungefär fem manår på att underhålla Svenska Kryssarklubbens tre skolfartyg. Allt arbete sker ideellt, och alla som vill får vara med. Hundratals personer träffas på vinterförrådet Vita gaveln i Göteborg för att hjälpa till, de flesta ungdomar. Det krävs inga förkunskaper, de äldre eller mer erfarna lär de yngre. Det blir ett sätt att umgås, en plats att mötas.

Man måste ha gått ut sjuan för att få börja som elev på Svenska Kryssarklubbens Seglarskola. Så Lovis och Otto får vänta ytterligare några år. Men vill du eller dina tonåringar prova på skutlivet så finns det några platser kvar på sommarens kurser. Det finns också möjlighet för företag att hyra skolfartygen. Bättre teambuilding kan jag inte föreställa mig.

Tillbaka på fortet

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vår närmaste danska hamn ligger på en konstgjord liten ö som kallas Flakfortet, 10 sjömil från Malmö. På håll ser ön rätt trevlig ut, som en stor kulle täckt av böljande grönt gräs och ljuvligt doftande syrenbuskar. Men skenet bedrar. Ön är egentligen en fästning, perforerad av mörka kulvertar, djupa hålor och långa tunnlar. Omgiven av en vallgrav och en pir som når runt hela ön så när som på ett smalt hamninlopp.

Flakfortet byggdes i början av förra seklet sedan för att skydda inloppet till Köpenhamn. Men anläggningen har inte använts i militära syften sedan 60-talet. Idag finns det en restaurang i fortet, och det står picknickbord överallt. Båtfolket vallfärdar hit, det går färja från Köpenhamn och det finns till och med en bröllopssvit på ön. Om någon mot förmodan skulle vilja spendera bröllopsnatten i en gammal militäranläggning.

Vi kom hit en söndag för tolv år sedan. Men när vi skulle hem igen fanns inte vår skeppskatt Båtsman att finna. I normala fall hade vi stannat, till nästa dag. I hopp om att katten skulle komma tillbaka under natten, i skydd av mörkret – när alla andra sov. Det brukade han göra. Men nu hade vi min bror med familj ombord. Alla behövde komma tillbaka till Sverige, till jobb och skola.

Ludvig och jag satte upp lappar på ön och hoppades innerligt att vår katt inte hade råkat mönstra på någon annan båt. Det kändes förfärligt att segla därifrån utan katten. Men två dagar senare ringde de från restaurangen och sa att någon hade sett en svart skugga på ön. Det måste vara Båtsman, tänkte vi och kastade loss direkt efter jobbet.

Rustade med ficklampor och kattgodis sökte vi systematiskt genom varenda liten hålighet på ön. Sent på kvällen hittade vi vår skeppskatt – blöt, rädd och eländig längst ner i tunnelsystemet under några rostiga gamla militärsängar. Stackars Båtsman. Jag kan bara föreställa mig hur skrämmande de där gångarna måste upplevas för en liten katt när fläktsystemet drog igång eller en bunke gapande ungar intog fortet.

Efter det lovade vi katten att vi aldrig skulle återvända till ön. Åren som följde besökte vi hundratals hamnar tillsammans, och Båtsman kom nästan undantagslöst tillbaka lagom till avsegling. Han var kanske den coolaste katt jag någonsin träffat. Men vi återvände aldrig till Flakfortet, trots att alla våra vänner seglade dit om och om igen. Vi hade ju lovat katten.

Båtsman blev bara tolv år gammal; han lämnade oss hastigt i höstas. Så på väg hem från helgens besök i Köpenhamn bestämde vi oss för att lägga till vid fortet igen. Vi tänkte att barnen skulle tycka det var kul att utforska tunnelsystemet. Det gjorde de också. Själv hade jag lite svårt att uppskatta de mörkare delarna den här gången. Men det kändes mysigt att sitta där i gräset, blicka ut över sundet och mumsa på ett danskt wienerbröd.

Ändå kände jag mig som en förrädare. Båtsmans ande finns fortfarande med oss ombord. ”Jag önskar att han bara kunde komma tillbaka, som om ingenting hade hänt”, sa Otto senare på kvällen. Jag förstod genast vem som avsågs. Tänk att man kan sakna en katt så mycket.

Surfläger på Fuerteventura

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 CORRALEJO, FUERTEVENTURA. ”Jag älskar att surfa”, säger Lovis och strålar av glädje. Veckans sista surflektion är över och hon berättar entusiastiskt hur underbart det är när man väl hittat balansen och kan följa med vågen ända in till stranden. Jag kan inte låta bli att bli lite förbannad. Hon får det att låta så lätt. Själv känner jag mig som en valross på brädan. Trillar oftast lika snabbt som jag kommit upp.

Vi har snart tillbringat en vecka här på Planet Surf Camp på Fuerteventura. Det är som en slags blandning av surfskola och hostel. Vi har eget sovrum och badrum, men köket är gemensamt. Garaget är fullt av allehanda brädor och på gården finns pool, grill, biljardbord och en massa roliga leksaker. Vill man socialisera finns det alltid någon trevlig människa att prata med, och vill man vara för sig själv kan man alltid dra sig undan på rummet eller terrassen.

Planet Surf Camp är ett sådant där skönt ställe där man kan hänga hela dagarna utan det blir tråkigt. På gården är det dessutom lä mot de kalla vindarna som ibland gör stranden till en rätt kylig plats så här års. Men de flesta är här för att surfa. Så också vi. På morgonarna lastar vi surfbrädorna på taket på minibussarna, och sedan bär det av. Vi nybörjare i den ena bussen, och de lite duktigare i den andra. Det finns många bra surfstränder på Fuerteventura, så man kan välja strand efter väder och svårighetsnivå.

Vi är åtta elever på varje instruktör. Vår heter Gala, och vi gillar henne skarpt. Kanske lite extra för att hon är helt fantastisk med barnen. Hon överöser dem med uppmärksamhet, uppmuntran och kärlek. Det funkar väldigt bra, särskilt på Otto som är svag för tjejer. Barnen har även hittat en del andra favoriter i gruppen. Bland annat en svensk tjej som heter Sofia. Hon kände igen oss så snart vi träffades, det visade sig att hon och hennes pojkvän har följt vår resa på bloggen, och pojkvännen var med på vår hemkomstfest. Ett lustigt sammanträffande.

Lovis är den som haft störst framgång på brädan så här långt, inte helt oväntat. Hon älskar vatten, och är envis som få. Men även Otto har hittat en rätt skön stil. Så snart han tappar balansen sätter han sig på knä och surfar vidare. Ludvig börjar också hitta formen. Själv är jag nog lite för feg, rädd för att riva upp min gamla knäskada. Men det är väldigt roligt ändå. Och förvånande jobbigt. Varje muskel värker, trots yoga på terrasstaket – eller kanske just därför. På kvällarna är vi så trötta att vi slocknar klockan tio. Så tidigt har jag inte somnat sedan vi var ute och seglade.

Igår kväll var det avslutningsfest på surfskolan. Hela gänget grillade på gården. På måndag är det dags att resa hem till blåsvädret i Malmö igen. Hade gärna stannat ett tag till …

Klicka här för att läsa mer om Planet Surf Camp på Fuerteventura

Hårdkokta ägg

S/Y Mary 9 kommentarer
Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Det exotiska landet i norr

S/Y Mary 6 kommentarer
Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Motigt mot Västmannaöarna

S/Y Mary 1 kommentar
?????????????

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.