Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND-HÖNÖ. Helikoptern närmar sig söderifrån. Vi startar motorn, tar ner seglen och aktiverar autopiloten. Snart ligger de rakt ovanför oss. Havsytan piskas upp av rotorbladen, ljudet är öronbedövande. Dörren i sidan på helikoptern öppnas, och två orangeklädda gubbar betraktar oss från ovan.  Man ser hur de diskuterar en lång stund. Sedan hissar de ner en kille i en lina, bromsar strax ovanför vattenytan och för honom sakta mot oss. Så nära att han kan räcka över en lina, och komma ombord.

Vi är räddade. Nåja, vi hade kanske varit räddade. Om det faktiskt hade förekommit någon nödsituation. Men så är det lyckligtvis inte. Nej, vi agerar övningsobjekt för Sjöfartsverkets räddningshelikopter. Vi var bjudna på en fest på Hönö och hade bestämt oss för att ta båten dit, när en kompis som jobbar på Sjöfartsverket frågade om helikoptergänget fick öva på oss.

Vi kommunicerar med tecken och blickar, barnen har hörselkåpor på.  Helikoptern låter något alldeles obeskrivligt mycket. Men allt går lugnt och kontrollerat till. Så här i frånlandsvind och platt sjö. Jag försöker föreställa mig samma övning i storm och tio meter vågor. Långt ute på havet. I skarpt läge. När båten rullar än hit, än dit. Om någon är skadad, eller om båten håller på att sjunka. Det hoppas jag vi slipper uppleva.

Manövern upprepas ännu en gång. Innan ytbärgaren lyfter på handen, tackar för sig och vinschas upp i helikoptern. ”Vad fort det gick. Jag hann inte ens erbjuda killen en kopp kaffe”, tänker jag när jag ser helikoptern försvinna bakom oss. Vi vinkar glatt efter dem, och tittar sedan på varandra. Besättningen är rörande överens, det här var ju riktigt spännande. Sedan sätter vi segel och fortsätter söderut. Mot Hönö, och festen.