Säkerhet ombord

Ombytta roller

S/Y Mary 5 kommentarer

Vi har haft ett tufft år. Ludvigs rygg har blivit allt sämre, han har medicinerat tungt och varit på utredning för än det ena än det andra. Så här strax inför semestern blev det ändå klart att de plågsamma nervsmärtor som på senare accelererat till outhärdlighet bör kunna opereras bort, och han har en tid för diskbrocksoperation nästa fredag.

Det var länge tveksamt om vi skulle våga ge oss iväg på någon seglats i sommar, med tanke på Ludvigs hälsa, men vi beslutade oss ändå för att försöka, ta’t lugnt, låta Lovis och mig ta hand om seglingen och hålla oss i Sverige – nära vården. Lägenheten var ändå uthyrd, så stanna hemma var inget alternativ.

Första veckan ombord var himmelsk, vi svajankrade varje natt, luften var ljum och solen sken från blå himmel. Det var länge sedan Ludvig mått så bra, men så vaknade han plötsligt en morgon – på Bornholm av alla platser – i värre smärtor än någonsin. Inget bet, och jag ringde desperat runt gör att se om det inte gick få till en akutoperation. Men icke, alla Spine Centers kliniker var stängda. Alla kirurger på semester.

Vi blev hänvisade till akuten på närmsta sjukhus, men vem vill bli opererad av en semestervikarie på ett småstadssjukhus? Nej tack! Ludvig intog ryggläge som var den enda position där han kunde få någon form av lindring och vi satte kurs mot Blekinge för att vara nära min familj i det fall läget skulle försämras ytterligare.

Dagarna gick, och en vecka senare hade Ludvig återhämtat sig så pass att han åtminstone kunde stå och sitta upp korta stunder utan att få panikont. Vilket också betydde att han kunde hjälpa till att hålla utkik och styra då och då. Det räckte för att vi skulle fatta beslutet att segla vidare mot Gotland, och senare hem via Göta kanal. Det var ju trots allt nästan lika långt åt andra hållet. Och vem gillar att vända? Inte vi.

Allt funkade förvånansvärt bra ombord, trots att det var en ny situation för oss alla. Det har ju alltid varit jag som stått till rors, och Ludvig som fixat resten. Ja,  riktigt så svart eller vitt har det förstås inte varit. Men det är först nu jag verkligen inser hur uppdelade och invanda våra roller varit ombord de senaste åren. Och hur nyttigt det är att byta plats ibland. Plötsligt lärde barnen och jag oss nya saker, och blev starka som oxar på köpet. Inga märkvärdigheter, men sånt som Ludvig alltid gjort på rutin, utan att någon riktigt tänkt på det. Som att hissa jollen, stuva ankaret, reva segel eller tanka diesel. 

Inget ont som inte för något gott med sig. Men det är svårare än man kan tro att släppa kontrollen. Mary är en svår båt att manövrera i trånga utrymmen. Något som jag behärskar hyfsat bra efter 20 års träning, medan Ludvig aldrig fått öva på att styra i hamn eftersom mina knän inte tål att hoppa iland på hala bryggor och branta klippor.
I början var jag supernervös varje gång Ludvig skulle lägga till eller från. Men nu måste jag medge att han har viss talang. Kanske är det så här ska gubbar som vägrar släppa rodret till sin fru känner. De vill inte erkänna eller inse att det de gör där vid rodret kanske inte är så märkvärdigt trots allt. De vill inte känna sig utbytbara.

Men lika mycket som jag den här sommaren har njutit av att hitta tillbaka till den där goa självkänslan ombord som jag hade när vi seglade runt jorden, lika mycket ogillar jag att bidra till den snedvridna statiken så snart vi närmar oss land. Jag trivs helt enkelt inte i rollen som den där kvinnan som vimsar runt på däck och inte vågar hoppa, medan maken står till rors.

Det är jättebra att Ludvig fått möjlighet att öva lite mer på att lägga till, och att resten av familjen fått rutin på annat. Men en sak är säker, så snart Ludvig återhämtat sig från operationen tänker jag ta tillbaka min plats vid rodret igen 🙂

/Linda

PS: Saknar du våra inlägg här på bloggen? Vi seglar fortfarande jättemycket, men prioriterar hälsa och familjetid framför att blogga. Följ oss gärna på Facebook och Instagram så länge.


Grottsafari på Papa Stour

S/Y Mary 2 kommentarer

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742

Visst ska vi skydda de våra …

S/Y Mary 15 kommentarer

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Skeppskyrkogården

S/Y Mary 10 kommentarer

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Det som inte får hända

S/Y Mary 8 kommentarer

SAINT MARTIN, KARIBIEN. Kanske har ni redan läst om det i tidningarna. Om Niklas och Karin ombord på svenska segelbåten Bull. Hur de var på väg från Florida till Bermuda. När båten började ta in vatten i högre takt än de kunde pumpa ut. Samtidigt som vindarna bara ökade, och vågorna växte. Besättningen räddades under dramatiska förhållanden, men fick lämna båten till sitt öde.

Jag läste Niklas sakliga beskrivning av händelseförloppet på deras blogg tidigare idag. Och jag kan inte få saken ur huvudet. Tänk om något liknande skulle hända oss, med två barn ombord. Det spelar ingen roll hur bra rutiner eller säkerhetsutrustning vi har. Den tanken skrämmer mig, oerhört.

Jag kissar på mig

S/Y Mary 11 kommentarer

Den sydgående Agulhas-strömmen längs Sydafrikas östkust ger härlig skjuts så länge det blåser från norr. Men när vinden vrider på syd bildas farliga vågor, ibland 20 meter höga ...

Agulhas-strömmen flödar söderut längs Sydafrikas östkust med flera knop . När det blåser hårt från motsatt riktning reser sig vågorna. Ibland 20 meter.

EAST LONDON, SYDAFRIKA. Jag finner mig sittandes på golvet under spisen. Med en gryta i knät, och alla de prylar som legat på navigationsbordet utspridda runt mig. Också halkduken. Och vårt sista svenska tangentbord, nu i flera delar. Jag känner något varmt rinna längs ena benet. Instinktivt tror jag att det är blod, men förstår snart att det är urin. Jag har kissat på mig.

En kraftig våg kastade omkull Mary af Rövarhamn. Så överraskande att jag flög tvärs över båten och kraschlandade på spisen. Båten reste sig igen, men smällen var så hård att jag släppte på trycket.  Kanske i blotta förskräckelsen, jag vet inte. Men en känsla av skam infinner sig, ungefär som den gången när jag var fyra år och vaknade blöt i sängen efter att ha drömt att jag gått på toa. Då som nu berättar jag inget. Sträcker mig bara efter pappersrullen som ligger på vasken.

Det gör ont att resa på sig. I höften, i vänster knä, i ena handleden. Mest överallt faktiskt, men inget verkar brutet. Och jag blöder inte. Då kommer jag att tänka på Ludvig. Senast jag såg honom satt han på däck och rensade en tonfisk som han fick på kroken just när vi skulle veva in fiskelinorna – ingen vill ha fisk i sån här sjö.  Jag tittar ut, Ludvig är oskadd. Så snällt jag kan ber jag honom att ge fanken i fisken och komma tillbaka in i sittbrunnen. Genast. Innan nästa våg får honom att slinta med kniven.

Ludvig hör allvaret i min röst, lämnar fisken därhän och ägnar sig istället åt att parera sjön. Själv stuvar jag undan prylarna som rasat ner på golvet, sedan tar jag med mig barnen till akterhytten. Där är lågt i tak, och gott om kuddar och filtar. Där är vi trygga, om båten så skulle slå runt. Men det kommer den inte att göra. De sydliga vindarna syns inte på väderprognosen. De kommer snart gå över. Så länge byter jag byxor och kryper ner under täcket med en unge på vardera sidan. Och sådär ligger vi, småpratar, sjunger och leker stillsamma lekar. I timmar. Tills allt känns bättre igen.

Det händer då och då att jag undrar jag vad sjutton vi håller på med. Att det borde finnas ungefär tusen miljoner roligare och bättre sätt att bränna tid och pengar än att kajka runt på haven såhär. Det här var en sådan dag. Men jag glömmer fort.

Mot pingvinerna!

S/Y Mary 7 kommentarer

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

Mary af Rövarhamn sätter kurs mot Godahoppsudden.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Tiden går. Vi har snart tillbringat en hel månad i Richards Bay, och det är hög tid att lämna girafferna och flodhästarna bakom oss för att segla söderut mot pingviner och sälar. Under goda förhållanden ligger Godahoppsudden bara en dryg vecka bort. Men förhållandena är allt annat än goda.

Vädret här nere är synnerligen besvärligt. Ena dagen blåser det kuling från ena hållet, för att nästa dag blåsa fullt ös från andra hållet. Vi får ta ett steg i taget, en hamn i sänder. Och utnyttja varje tillfälle med medvind. Så borde vi väl komma runt kapet förr eller senare. Vi börjar redan i eftermiddag; får se hur långt vi kommer.

Vår SPOT-sändare saknar fortfarande täckning. Men vi kommer befinna oss så nära land att det borde gå bra att hålla koll på oss via AIS* istället. Klicka här för att se vår senaste AIS-position.

___________________________________________________________________________________

* AIS är en smart liten apparat som sänder ut vår position, kurs och fart till närliggande båtar, för att minska risken för kollision. Men signalen fångas även upp av landstationer i närheten. Dessa skickar i sin tur upp vår signal på internet så att alla som vill kan se var vi befinner oss.   

Fångar vid drömmarnas kaj

S/Y Mary 3 kommentarer

Inloppet till hamnen här i St Pierre ligger granne med en av Réunions populäraste surfvågor. Jag hade läst någonstans att så länge vågsurfarna är ute anses inloppet säkert. Och det var med den lite ovanliga måttstocken i åtanke som vi förra söndagen under de mest gastkramande förhållanden lät vågorna föra Mary af Rövarhamn i hamn, med en knapp meter under kölen och mindre än femtio meter från närmsta surfare. När jag fick höra att vågorna den dagen ansågs ovanligt snälla, var det inte utan att jag undrade hur sjutton vi skulle komma ut igen. Det undrar jag fortfarande. Men nu förstår jag i alla fall varför alla i hamnen bara bor på sin båtar, istället för att segla dem.

Det kan alltid bli värre

S/Y Mary 6 kommentarer

Quickenning med nödrigg gjord av hobiecatmaster som de fått av amerikanska marinen på Chagos.

Quickenning förtöjd utanpå bogserbåten i Port Mathurin. Nu med nödrigg bestående av hobiecatmaster som besättingen fått av amerikanska marinen på Chagos.

När jag var liten sa alltid min mamma att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika, varje gång jag klagade över någon orättvisa i mitt liv. Jag minns att jag tyckte det var befängt, vad hade de med mig och göra? Det hjälpte väl inte mig. Men hon hade en poäng trots allt, allt är relativt och ibland kan man behöva lite distans till sina egna problem.

Vi har de senaste dagarna varit ganska bekymrade över det här med råttan, eller om det nu är en mus. Som om vi inte hade nog med de där förbaskade kackerlackorna vi aldrig blir av med. Men när jag imorse stack upp mitt huvud genom luckan glömde jag mina egna problem illa kvickt. För vid kajen låg Quickenning, en 50 fots racingbåt som vi låg granne med under vår tid på Sri Lanka. Men något var allvarligt fel. Båten saknade rigg, den hade förlorat sin 21 meter höga kolfibermast.

Ett rigghaveri kan få katastrofala följder, för både båten och dess besättning. I det här fallet verkar besättningen ha klarat sig rent fysiskt. Men jag råkar veta att båten är oförsäkrad, och att det unga franska paret ombord inte äger båten. Calypso och Adrian har en överenskommelse med ägaren om att på obestämd tid ta hem båten till England, under förutsättning att de står för alla utgifter på vägen – vilket också inkluderar underhåll och reparationer på båten.

Jag kan nästan höra Calypsos ord, när vi över några glas i den rymliga sittbrunnen pratade om att man måste ta vara på de möjligheter som bjuds i livet. Hur hon uttryckte sin glädje och tacksamhet över att de i så ung ålder hade fått möjlighet att segla en båt som Quickenning, en båt de aldrig skulle haft råd till själva. Tyvärr hade de inte heller råd att betala den höga försäkringspremien.

Min uppskattning är att kostnaderna för att reparera de skador som Quickenning nu åsamkats överstiger värdet av hela vår båt. Plötsligt känner jag mig närmast tacksam för att vi bara har en råtta ombord.  Eller om det nu är en mus, det vore förstås ännu bättre.

När katten är borta …

S/Y Mary 13 kommentarer

Råttgiftet är serverat

Otto klagar på att han är hungrig, det gör han jämt. ”Ta en banan”, säger jag slentrianmässigt och nickar mot det nyfyllda fruktnätet. Men min blick fastnar på något. En halväten banan. Det ser ut som om någon gröpt ur den från ena änden. En klump växer till sig i magen, och jag går för att ta mig en närmare titt. Då hittar jag också ett skadat äpple, och en tomat i nätet bredvid. Jag får mina farhågor bekräftade, vi har haft besök!

Jag inspekterar skadorna noggrant, det här kan ingen fågel ha åstadkommit. Jag ser tydliga gnagmärken. Det ser onekligen ut som en mus, eller ännu värre – en råtta! Kan det verkligen vara så illa? Ja, helt orimligt är det inte. Vi tillbringade våra första två nätter här på Rodrigues vid kaj. En gnagare kan ha gått ombord via tamparna. Inte sannolikt, men fullt möjligt. Plötsligt saknar jag vår skeppskatt mer än någonsin; borde kanske inte godkänt den där tjänstledigheten trots allt.

Blotta tanken på att vi har fått en gnagare ombord får mig att må illa. Det finns nästan inga gränser för hur mycket skada en sådan kan ställa till med i en båt, på kablar, inredning och slangar. En råtta som gnager hål på fel slang kan sänka en hel båt om det vill sig riktigt illa. Sedan har vi ju det där med alla sjukdomar de kan bära på, och dör den ombord lär vi få leva med stanken i veckvis.

Ludvig kastar sig i jollen med panik i blicken. För att köpa fällor och gift i byn, och varna de andra båtarna som fortfarande ligger kvar vid kajen. Att råttor eller möss skulle vara ett problem i hamnen är inget den vänlige hamnkaptens känns vid, men han blir så illa berörd att ha följer med hela vägen till affären för att försäkra sig om att vi får tag på allt vi behöver för att göra fripassagerarens liv ombord så kort som möjligt.

När Ludvig är i land söker jag igenom båten i jakt på fler spår efter den objudne besökaren, och hittar tre små lortar i kojen närmast frukt- och grönsaksnäten. Jag andas ut, de här små riskornen kan inte komma från en råtta. Jag är uppvuxen på landet och känner igen en muslort när jag ser den, intalar jag mig själv. För visst måste det vara så, att råttlort är större. Snälla, säg att det är så.

Två dygn har snart passerat sedan den förfärliga upptäckten. Vi har fyllt båten med allehanda fällor, ställt ut skålar med råttgift och stuvat undan all lättillgänglig mat. Nu kan vi inte göra annat än att vänta, och besvikelsen är lika stor varje gång vi återvänder till båten och kan konstatera att fällorna fortfarande är tomma. Än är fripassageraren på fri fot …