Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Grottsafari på Papa Stour

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742

När alla stjärnor står rätt

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.

När Mary mötte Helga

Mary i lä av Carlstens fästning.

Mary i lä av Carlstens fästning.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Jag brukar sitta på båten och jobba om dagarna, för att komma hemifrån. Men på sistone har det blåst så mycket att det varit jobbigt att vara ombord. Vår brygga är helt öppen mot sydväst, och det har visat sig vara därifrån stormarna kommer så här års. Det har ryckt och slitit i båten på ett så obehagligt sätt att jag inte har kunnat koncentrera mig på att jobba. Så jag har valt att stanna hemma istället.

Varje gång ett nytt oväder har dragit fram över kusten har jag försökt intala mig själv att det går nog bra, det där fixar Mary. Ludvig har varit där och sett till henne ibland. Medan jag har stoppat in öronpropparna, och lämnat henne i sticket. Så som bara en svikare gör. Någon som svikit en god vän, någon som alltid funnits där för dig när du behövt henne som mest.

Ja, Mary har nog känt sig lite åsidosatt på sistone. Det där huset kräver ju onekligen en hel del uppmärksamhet. Men efter en titt på väderprognosen bestämde vi oss för att det var hög tid att göra något åt situationen. Så igår jag gick med bestämda steg upp på hamnkontoret, och frågade om vi inte kunde få lägga oss i gästhamnen på Marstrandsön istället. Nu på vintern, när det ändå inte kommer några gästande båtar. Och jodå, det gick faktiskt för sig.

Eftersom det igår var enda lugna dagen på flera veckor, så vi passade på att flytta båten på en gång. Och tur var det. För imorse kom stormen Helga på besök. Vid lunchtid blåste det närmare 40 sekundmeter i byarna. Orkanstyrka, betydligt värre än prognostiserat. Vilda vågor dundrade hämningslöst in mot kusten. Från sydväst, ännu en gång. Vad som hänt om vi legat kvar vid vår gamla brygga vågar jag inte ens tänka på.

Saltvattendimman låg så tung över kusten att vi fick använda vindrutetorkarna på bilen ut till Marstrand. Färjan fick köra på tvären, och skolbarnen fick stanna inne på grund av flygande takpannor. På Ludvigs jobb flexade fönstren så mycket att de fick de stötta upp dem med balkar. Och kanske värst av allt, stora granen på Marstrandsön förlorade sin stjärna.

Och Mary då? Hur gick det för henne? Ja, en kompis som är uppfödd här ute sa att han aldrig sett så stora vågor gå in i hamnen. Så det var inte utan jag var lite orolig. När vi kom fram till färjeläget blåste det så mycket att jag behövde två händer för att få upp bildörren. Men när jag lyfte blicken kände jag lugnet sprida sig i kroppen. Det gick knappt en krusning på vattnet vid Marys nya brygga. Ja, det ryckte lite fram och tillbaka när dyningen rullade in, men båten låg helt i lä från den rasande vinden.

Jag tog färjan över.  Drog några extra tampar, satte på en kopp te och bestämde mig för att stanna ombord. Nu har vinden mojnat till mer normala 15 sekundmeter, fotogenlampan är tänd och barnen sover i sina kojer. Vi stannar ombord inatt. Ärligt talat så undrar jag ofta vad vi skulle iland och göra. När vi har det så mysigt här på vår båt. Nåja, vi svek i alla fall inte – inte när det verkligen gällde.

 

Lugn i stormen

Fredagsmys med Alexander.

Julmys med Alexander.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. ”Åh, det gungar. Äntligen!” skrattar Otto. ”Ja, Va härligt. Det känns som vi är ute och seglar igen”, instämmer Lovis. Hon fullkomligt strålar av lycka när en ny stormby får båten att rycka till. För en dryg timme sedan mätte de upp 28 sekundmeter ute vid bron. Stormen Alexander har dragit in över Malmö.

Mary af Rövarhamn kränger än hit än dit, fallen slår och riggen tjuter. Men båten är väl förtöjd, och inne är det varmt och mysigt. Vi bakar lussebullar med massor av saffran, dricker Apotekarnes julmust och lyssnar på svensk julmusik för första gången på flera år. Sånt är lite extra lyxigt för oss.

När det blir dags att sova ber Lovis sin pappa av sjunga en sång så som han alltid brukade göra till havs. Själv känner jag en inre harmoni jag inte känt på länge. Hela familjen kommer in i någon slags avslappnad seglarstämning. Tänk vad lite storm kan göra.

Den enda inte verkar helt nöjd är Lilla Gubben. Hans akvarium ser ut som det ska rinna över varje gång båten gungar till. Men så är han ingen riktig världsomseglare heller.

Hårdkokta ägg

Snacka om hårdkokt ...

Snacka om hårdkokt …

HEIMAEY, ISLAND. ”Mitt hål är varmast”, säger Otto. ”Nej mitt”, ropar Lovis. Vi sitter alla fyra och gräver i gruset. Ömsom med händerna, ömsom med varsin sten. På vissa ställen är gruset så varmt att man bränner sig, som man tagit i glödande kol. Och vi är ute efter den varmaste platsen av dem alla, för att tillreda våra medhavda ägg.

Den 27:e mars 1973, bara ett par dagar före den dag då jag själv föddes, hördes ett mäktigt dån här på Heimaey. Jorden öppnade sig, och ut kom eld, lava, stenar och oändliga mängder aska.  Vulkanen Eldfjell fick utbrott, och precis vid foten låg ett samhälle med över 5000 invånare, och den hamn som var avgörande för deras försörjning. Fiske.

Vulkanutbrottet varade i sex månader. Mer än 400 hus förstördes, och alla invånare utom 300 räddningsarbetare evakuerades till fastlandet. Heimaeys yta utökades med 20 procent, och öns enda hamn hade stängts till om det inte vore för de enorma mängder vatten som sprutades för att bromsa det aldrig sinande lavaflödet.

Idag är vulkanen fortfarande varm, trots att det gått mer än 40 år sedan utbrottet. Fram tills för några år sedan kunde man fortfarande baka bröd på vulkanen. Nu svalnar den för varje år, men vi har ändå tagit med oss ett par okokta ägg upp, i hopp om att få möjlighet att tillreda dessa. Försiktigt placerar vi dem i den varmaste gropen, och täcker över den med grus.

En halvtimma senare gräver vi upp våra ägg igen. Med stor spänning knäcker Ludvig det första ägget, medan innehållet rinner ut över hans händer. Vitan har börjat koagulera, men ägget är långt från färdigkokt. Det här kan nog ta sin lilla tid, tänker vi och fyller i gropen igen, noterar positionen och märker vi upp platsen med ett litet stenmonument.  I hopp om att någon annan ska ha vägarna förbi lite senare.

Det blir guttarna på S/Y Skruff som får den äran att gräva upp våra ägg, men de har inte ärende upp på vulkanen förrän nästa dag. Vi är nog alla införstådda med att 24 timmar kan vara lite väl lång koktid, även för de ägg som tillreds på toppen av en avsvalnande vulkan. Frågan är bara huuur hårdkokta de kommer bli. Svaret? Ja det ser ni på bilden ovan. Mycket hårdkokta. Helt förkolnade faktiskt, så när som på skalet.

Nåja, det kommer kanske fler chanser. Som väderprognosen ser ut just nu blir vi kvar här i all evighet.

Motigt mot Västmannaöarna

?????????????

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det.  Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar.  Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart.  Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs  ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Mot Grönland!

På väg mot Grönland!

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

I väntan på Arthur

Lovis fångar is till drinken

Lovis fångar is till drinken

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Nu har vi hittat en säker hamn att gömma oss i tills orkanen Arthur har passerat, Mary’s Harbour heter den, passande nog. Fast nu är den där Arthur inte alls någon orkan längre, utan bara resterna av en sådan. Och det värsta ovädret verkar lägga sig söder om oss. Skönt, det har ändrat bana flera gånger under den gångna veckan och det har onekligen varit lite nervöst.

Än ska vi inte ropa hej, men nu ligger vi i alla fall tryggt förtöjda här på de stora räktrålarnas kaj och har det så bra man nu kan ha det en regnig dag på Labradorhalvön. Ute är bara åtta grader, och fem grader i vattnet. Men värmaren funkar fint; vi har över 20 grader i båten och ska just starta The Perfect Storm för att komma i rätt stämning. Barnen är bänkade, popcornen poppade och saften serverad med nyhuggen is från isbergen direkt utanför hamnen.

Ja, så har vi det. Vad gör du själv en dag som denna? För dig som vill ha tips så har vi tillsammans med några andra resebloggare bidragit till en lista över Sveriges Guldkorn. Inga isberg, men mycket annat fint. Och regnar det hos dig också, ja då kan du alltid stanna hemma i stugvärmen och titta på våra nyuppladdade bilder från Newfoundland.

Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötsligt Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framme. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet hur det är.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.