En sommar på båten

9 juli, 20179 juli, 2017S/Y Mary 17 kommentarer

Alltså. Känslan av att styra ut från hemmahamnen och veta att man inte behöver komma tillbaka på sex veckor. Den är bra go vill jag lova. När lägenheten är städad, utrymd och uthyrd, frånvaromeddelandet på jobbmejlen är aktiverat och båten är förberedd och bunkrad. När hela sommaren ligger framför en. Bara vi fyra. Tillsammans. På båten.

Vi lämnade Marstrand igår kväll, och ligger nu i Skagen i väntan på rätt vindar för att fortsätta västerut. Mot Norge, eller kanske ännu längre om vädergudarna är med oss. Det enda som är bestämt är att vi gärna vill besöka Kinn igen, en liten ö mellan Bergen och Ålesund där vi gifte oss för 10 år sedan. Resten av resan är ett oskrivet kort.

Ni som vill och har lust kan följa oss live på kartan genom att surfa in på MarinTraffic.com, och söka på Mary (Swe). Men jag hoppas också skaka lite liv i bloggen igen. Detta blir mitt första inlägg som är skrivet på båtdatorn och publicerat via satellittelefonen sedan vi kom hem från världsomseglingen. Så nu håller vi tummarna för att tekniken fortfarande fungerar som den ska.

28 grader på två timmar

29 december, 201411 februari, 2015S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Åtta minusgrader. Så kallt var det i båten när vi kom hem till Malmö ikväll. Mary af Rövarhamn var täckt med ett vackert lager av snö, och disktrasan hängde stel som en pinne över kranen i byssan. Vi har haft all värme avstängd medan vi varit borta över julen. Kanske ett misstag, tänkte jag nu. Klockan var redan nio på kvällen, och barnen skulle snart behöva lägga sig.

Vi värmer i normala fall båten med el när vi ligger i hamn. Men ikväll bestämde vi oss för att ta till det tunga artilleriet – dieselvärmaren som vi installerade inför sommarens Grönlandssegling. Lovis och Otto bestämde sig för att provåka sina nya skidor i väntan på att det skulle bli lite varmare i båten. Efter en timme var vi uppe i tio plusgrader, då kröp barnen ner under sina duntäcken.

Ytterligare en timme senare hade temperaturen stigit till 20 grader. Fantastiskt. På Rövarhamn fick vi elda i fyra spisar i ett halvt dygn för att åstadkomma samma temperaturhöjning. Det finns fördelar med att bo litet, även om jag måste erkänna att de är ganska få vid den här tiden på året …

Motigt mot Västmannaöarna

8 augusti, 20142 december, 2016S/Y Mary 1 kommentar

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det. Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar. Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart. Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Mot Grönland!

8 juli, 20148 juli, 2014S/Y Mary 10 kommentarer

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

In i dimman

15 maj, 20146 mars, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

Den förbannade spisen

29 april, 201430 april, 2014S/Y Mary 13 kommentarer

Nyförvärvet – en Force 10

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Vi måste köpa en ny spis, den gamla kollapsar vilken dag som helst. Och vi hade äntligen hittat en modell som borde passa. Den fanns i lager på West Marines webbutik – USAs största återförsäljare av båtprylar. Så jag la en beställning, med leverans till familjen Fredrikson för att underlätta det hela. Allt såg bra ut på nätet, men jag tyckte det var lite märkligt att jag inte fick någon bekräftelse på mejl. Så vi ringde och dubbelkollade. Och det var tur, för då fick vi reda på att beställningen kraschat. West Marine accepterar tydligen inte expressleverans för den som handlar med utländska kort. Inte för förstagångsköp, och inte i de fall som leveransadressen inte är den samma som kortinnehavarens adress. De behövde minst två extra bankdagar på sig för att kontrollera vårt kort.

Vi bestämde oss för att avbryta köpet på nätet, för att prova lyckan i den riktiga butiken istället. Det gick bättre, de accepterade vårt kort utan reservation och vi skulle kunna hämta upp spisen i butiken två dagar senare. Smidigt. Men när vi var på väg därifrån ringde Catrine. West Marine hade ringt, för att berätta att de inte levererad spisar med flygfrakt. De ville skicka den med lastbil istället, det skulle ta 7-9 dagar. Vi förstod att det måste var den första beställningen som fortfarande spökade, eftersom vi angett Catrines nummer i samband med beställningen på nätet. Så vi ringde upp kundservice, men de kunde inte hitta någon beställning i sitt system. Den var redan raderad och inget att bekymra oss för, enligt killen i andra änden.

I fredags kunde vi hämta vår nya spis i butiken. Spänningen var stor, hade vi mätt rätt, skulle den passa? Vi lastade in den stora lådan i bilen. Därifrån gick färden över bryggan på kärra och vidare ner i vår jolle för att slutligen lastas ombord på Mary af Rövarhamn. Först där öppnade vi kartongen. Och vad var det första vi såg, jo en stor buckla i chassit. Besvikelsen var stor, men det fanns inget att göra än att släpa tillbaka spisen till butiken igen. Väl där lät personalen meddela att frakten skulle ta tre dagar den här gången, eftersom det kom en helg emellan. Och när helgen var över. Ja, då ringde killen i butiken och beklagade igen. Något hade gått fel, spisen hade fortfarande inte lämnat centrallagret. Nu började vi bli rätt trötta på den här firman, men del lovade att fixa fram en ny spis redan till imorgon.

Vi bestämde oss för att storhandla, i väntan på den nya leveransen. Nu när vi ändå fått låna en bil. Som vanligt köpte vi halva affären, och väl framme i kassan fanns inga pengar på kortet. Det slutade med att vi fick avbryta köpet, och fara hem för att hämta kontanter. Mitt i villervallan tappade jag mitt VISA-kort, som jag senare fick tillbaka under lyckosamma former. Det fanns ju ändå inga pengar på kontot. Men vart hade pengarna tagit vägen? Jo, det visade sig vara West Marine som spökade igen. De har reserverat pengar för en andra spis, troligen den där första som vi försökte beställa på nätet. Jag misstänker att två spisar är på väg till Florida i detta nu? En via flyg, och en annan med lastbil. Ingen verkar veta riktigt säkert. Men nånting säger mig att den här historian inte är över riktigt än.

Ja, nu vet ni i alla fall varför vi fortfarande är kvar i St Augustine.

Pippilotta fyller åtta

22 mars, 201422 mars, 2014S/Y Mary 13 kommentarer

Stark som en oxe!

ROAD TOWN, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Lovis frågar om hon inte kan få prova att ta upp vårt ankare nån gång. Och jo, visst kan hon få det. Så Ludvig stiger åt sidan, och Lovis tar plats vid ankarspelet så som hon sett sina föräldrar göra så många gånger förr. Hon sätter en hand på vardera handtag, och börjar veva. Ja, till skillnad från de flesta andra större båtar så saknar Mary af Rövarhamn elektriskt ankarspel. Hos oss är det mankraft som gäller.

Lovis tar in meter efter meter på den tunga kättingen. Det går trögt, och sakta. Men hon ger sig inte. Fördelen med ett manuellt ankarspel är att det aldrig går sönder. Men det kan bli rätt tungt. Nej, tungt är inte rätt ord. Det är snarare uthållighet än styrka som krävs. Det tar helt enkelt sin lilla tid att få upp ankaret på det här sättet. Ju större djup vi har ankrat på. Desto jobbigare blir det.

Ludvig sitter på peket och tittar på, beredd att rycka in så snart Lovis inte orkar mer. Men hon bara fortsätter, och fortsätter. Jag blir lite orolig, vill inte att hon ska skada sin unga kropp. Vet ju själv vilken träningsverk jag brukar få när jag inte tagit upp ankaret på länge. Men hon vill inte sluta. År av långa vandringar, och klängande i riggen har gett resultat. Hon är stark och envis som en oxe.

En kvart senare har den envetna ungen vevat in 30 meter tolvmilimeters kätting och 25 kilo ankare. Alldeles själv. Hon är alldeles knallröd i ansiktet, och svetten sipprar fram i hårfästet. Men strålar av stolthet. Med rätta. Det är kanske svårt för er där hemma att förstå vidden av det hela. Men tro mig, detta är en fantastisk prestation av en liten tjej. Fast det är klart, hon är inte så liten längre. Imorgon fyller vår egen Pippilotta åtta år.

Ett fynd för den händige

2 december, 20132 december, 2013S/Y Mary 2 kommentarer

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Vi har haft en del problem med våra jollemotorer på sistone, den ena håller på att falla i bitar och den andra startar aldrig när det gäller. Så vi bestämde oss för att köpa en ny för några dagar sedan. Nej, inte ny förståss. Men nyservad. Det var i alla fall vad säljaren sa, innan han gick upp i rök. För den nya motorn dog redan under premiärturen, och vi hade plötsligt tre trasiga utombordare istället för två.

Inte mycket att göra än att plocka fram verktygslådan igen. Stämningen har inte direkt varit på topp sedan dess, men vår kapten är envis. Så igår när barnen och jag kom hem från en välbehövlig och upplyftande dag med goda vänner på V&A Waterfront, ja då hade vi inte mindre än TRE fungerande motorer. Men vi har bara har bara plats till två av dem, så vi måste avveckla en – vilket trots allt känns som ett ganska angenämt problem jämfört med tidigare.

Vi har bestämt oss för att vår trogna gamla fyrahästars från -93 gjort sitt ombord på Mary af Rövarhamn. Tanken är att plocka isär den, och behålla reservdelarna till den nästan identiska men några år nyare motorn vi blev pålurade häromdagen. Om ingen vill köpa den av oss vill säga. Finns för avhämtning i Kapstaden idag, eller Lüderitz om en vecka . Kolla videoklippet, ett riktigt fynd för den händige ; )

Propellerthrillern

8 oktober, 2013S/Y Mary 5 kommentarer

En vissen blomma, och en nyutsprungen.

RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. En ny motor med ett par hästkrafter mer än den förra borde rimligen betyda mer fart. Men så blev det inte i vårt fall. Tvärtom faktiskt. Vi har krupit fram i fyra knop ända sedan vi lämnade Thailand. Så lagom roligt med tanke på den investering som en ny motor innebär. Men det finns hopp. För det hela kan troligen förklaras med att den nya motorn kräver en kraftigare propeller.

Förra veckan hittade vi en firma i Kapstaden som påstod sig kunna fixa en ny propeller i vad som förhoppningsvis är rätt storlek, material och utformning. Ni anar inte hur många sätt det kan bli fel på. Men i eftermiddags kunde vi i alla fall hämta ut underverket på posten, och så här långt allt bra. Propellern ser fin ut, sitter som en smäck. Nu återstår bara att ta reda på om den funkar.

Är bladen lagom stora, är de vinklade rätt? Kommer den att ge den ökade skjuts vi hoppas på? Eller är den för kraftig, så att motorn inte orkar med? Går den tyst och fint, eller kommer den att sjunga lika högt som den gamla? Svaren på alla dessa frågor kan vi få först när båten är tillbaka i vattnet.

Sjösättning är bokad till imorgon klockan 15.00. Om arton timmar. Det känns just nu som en oändligt lång tid.

Den hårda skolan

22 juli, 20139 augusti, 2018S/Y Mary 10 kommentarer

Smågastarna lär sig segla.

Jag hör ett barn skrika till och tar mig med viss möda ut genom luckan. Jag är hemma med ryggskott, medan Ludvig och barnen gett sig ut i det ruskiga vädret för att segla jolle. Jag ser mig omkring och får syn på dem en bit bort. Som jag trodde, jollen har kapsejsat.

En seglingsinstruktör på Mauritius berättade att bästa sättet att lära sig segla jolle är att kapsejsa. Att när ungarna väl lärt sig att det inte är farligt när jollen välter, blir det mycket roligare att segla. Ludvig tog henne tydligen på orden, för nu ligger alla tre i det kalla vattnet och försöker få jollen på rätt köl igen. Det ser inte ut att behövas någon akut hjälpinsats, så jag går istället in för att sätta på en panna vatten och ta fram torra kläder.

Nästa gång jag tittar upp är Ludvig och barnen redan på väg tillbaks mot moderskeppet. Lovis och Otto börjar uppspelt babbla i mun på varandra så snart de får syn på mig. Berättar att jollen kapsejsat och att Otto hamnat under jollen så han var tvungen att dyka ut. Otto använder sin mest dramatiska röst, och låter mig förstå att han varit väldigt modig.

Båda barnen är alldeles blå om läpparna, och fryser så de skakar. Men så snart de fått på sig torra kläder och sitter där i sittbrunnen med varsin kopp varm choklad och en hel skål nybakade havrekakor ser de mycket belåtna ut. Så pass att Lovis frågar om de inte kan kapsejsa imorgon igen.