Det är första gången våra gäster är ombord på en segelbåt, och definitivt första gången de ser en sockerburk som vår.

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. På nittiotalet bodde en dansk antropolog här i byn Chubikopi på västra Salomonöarna. Samma man som en solig försommardag för första gången besökte oss tillsammans med sin fyraårige son på bryggan hemma i Limhamn för drygt två år sedan. Han tänkte bara säga hej eftersom han bodde i närheten. Ett ovanligt trevligt initiativ.

Antropologen, som heter Claus, fascinerade oss med sina historier från hans tid i Söderhavet och här på Salomonöarna i synnerhet. Då klingade de främmade namnen exotiskt och spännande. Men vi hade svårt att placera de olika öarna, och än mindre minnas namnen. Kanske på samma sätt som det är kanske är svårt för er därhemma att placera många av de platser vi berättar om här på bloggen.

Vi har hållit kontakt med Claus och hans son under åren. Och för några dagar sedan kastade vi alltså ankar utanför den by där han spenderade mer än ett år. För att framföra en personlig hälsning och lämna över en liten gåva till den familj hos vilken Claus bodde när han var här.

Hövdingen spratt till av glädje när vi berättade om vår gemensamme vän, och vi har fått ett väldigt fint bemötande av alla i byn. De som träffat Claus minns honom med värme. Och de yngre vet alla vem han är. Ja, det finns till och med en liten pojke som bär hans namn.

Idag bjöd vi ombord Claus värdfamilj på kaffe och toscakaka, som verkar gå hem även i Söderhavet. Det var första gången som våra gäster var ombord på en segelbåt, och det var tydligt uppskattat. Men folket här är långt ifrån några landkrabbor. De har varit sjöfolk i alla tider, men här är det kanoter som gäller. Och det var också med kanoter som familjen kom ut till oss idag.

Mary af Rövarhamn är den första segelbåten som har ankrat utanför den lilla byn på många år. Vattnen i lagunen är inte sjömätta, och hade det inte varit för Claus hade inte heller vi valt att komma hit. Och helt gått miste om mötet med alla dessa fina människor.

Har du också bott eller har kontakter på någon spännande plats längs vår resrutt? Hör gav dig! Vi levererar gärna fler personliga hälsningar.

Han kommer när vi äter frukost. Förtöjer sin båt vid en av Mary’s mantågstöttor, stövlar ombord med en cigg i handen och ber om några liter bensin för att kunna ta sig till samhället på andra sidan viken för att tanka. ”Tyvärr”, säger Ludvig och jag förstår honom. Igår kom en annan man och bad om samma sak, för att en stund senare starta motorn och köra iväg. Trots att han inte fått en droppe.

Jag förklarar att vi behöver vår bensin själva, att vi inte har någon lokal valuta att köpa ny bensin för eftersom det inte finns någon bank eller växlingsmöjlighet på ön. Vilket är sant. Han tjatar lite till, men vi står på oss. Och snart ger han faktiskt upp och paddlar muttrande därifrån. Det hela känns lite olustigt. Vi vill ju helst ha en bra relation till byborna.

”Han stannade åtminstone inte”, säger jag och tänker på gårdagens besökare som bekvämt slog sig ner i sittbrunnen, stannade hela eftermiddagen och bad om än det ena än det andra. Visserligen med en trevlig ton, men ändå. Vi hade knappt en ensam stund. Och imorse väcktes vi redan klockan sju av en man som knackade på båten. Trots att luckan var stängd.

På Vanuatu brukade vi också omringas av kanoter i hamn. Men där kom de främst för att hälsa oss välkomna, ofta med lite frukt eller fisk som gåva. Det brukade sluta med att vi bjöd dem ombord, och betalade tillbaka deras gästfrihet med råge. Men det var på lika villkor, med ömsesidig respekt. Här är det annorlunda.

Vi måste lämna ankarviken, vi får ingen ro. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. De övriga ankringsplatserna på ön är alldeles för djupa, eller utsatta för rådande vind och sjö. Vi hade egentligen tänkt besöka en atoll 40 sjömil åt nordost, men dit kan vi inte segla idag. Det är rakt mot vinden, och för långt för att vi ska hinna fram i tid om vi går för motor eller kryssar. Och den som försöker angöra en okänd hamn i annat än dagsljus i dessa trakter slutar lätt som ett vrak på revet.

Salomonöarna är ett geografiskt utspritt och politiskt splittrat land med en modern historia av inbördes konflikter. I dagsläget anses de flesta delar av landet säkra. Men här talas fler språk än det finns öar och vi räknar med stora regionala skillnader. Vi beslutar oss därför för att söka lyckan på någon av öarna längre västerut istället.

När vi vevar upp ankaret, för att ge oss ut på havet igen, ser vi hur mannen med ciggen startar sin motor och styr tvärs över viken. Han hade tydligen lite bensin ändå.

En våg träffar båten i sidan med en smäll. Och sekunden senare faller en enorm saltvattenkaskad ner över sittbrunnen. Jag försöker dra undan min tallrik, men förgäves. Barnen ser ut som två dränkta katter, men ingen av dem rör en min. De fortsätter äta sin salta soppa som ingenting har hänt. Avbryter bara för att hålla fast sig, när nästa våg får båten att lägga sig ner. Så tappra barn. Så härdade.

Vi är på väg norrut, från Vanuatu mot Salomonöarna. Det blåser friskt från ost, och sjön går hög. Båten flyger fram, vi snittar 7-8 knop. Egentligen seglar vi fint. Med två rev i vardera segel. Men Mary af Rövarhamn saknar såväl vindruta som sprayhood, och det är allt annat än bekvämt.

Inne i båten kan man inte vara. Där lurar sjösjukan. Och 35 graders värme, eftersom vi inte kan ha luckorna öppna. Nej, då sitter vi hellre här ute. I bara underkläderna, på varsin sur dyna. Sjunger visor, leker sten-sax-påse och biter ihop. Medan badkar efter badkar med saltvatten sköljer över oss. Vattnet är ju åtminstone varmt. Och snart är vi framme …