En sommar på båten

9 juli, 20179 juli, 2017S/Y Mary 17 kommentarer

Alltså. Känslan av att styra ut från hemmahamnen och veta att man inte behöver komma tillbaka på sex veckor. Den är bra go vill jag lova. När lägenheten är städad, utrymd och uthyrd, frånvaromeddelandet på jobbmejlen är aktiverat och båten är förberedd och bunkrad. När hela sommaren ligger framför en. Bara vi fyra. Tillsammans. På båten.

Vi lämnade Marstrand igår kväll, och ligger nu i Skagen i väntan på rätt vindar för att fortsätta västerut. Mot Norge, eller kanske ännu längre om vädergudarna är med oss. Det enda som är bestämt är att vi gärna vill besöka Kinn igen, en liten ö mellan Bergen och Ålesund där vi gifte oss för 10 år sedan. Resten av resan är ett oskrivet kort.

Ni som vill och har lust kan följa oss live på kartan genom att surfa in på MarinTraffic.com, och söka på Mary (Swe). Men jag hoppas också skaka lite liv i bloggen igen. Detta blir mitt första inlägg som är skrivet på båtdatorn och publicerat via satellittelefonen sedan vi kom hem från världsomseglingen. Så nu håller vi tummarna för att tekniken fortfarande fungerar som den ska.

Vi tar tempen på Mary

6 juni, 20176 juni, 2017S/Y Mary 7 kommentarer

Det finns en sak jag tycker riktigt illa om, och det är att ha båten på land. Inte nog med att den står alldeles stilla och allt blir dammigt och smutsigt. Det är också förknippat med stora utgifter och ohyggliga mängder hårt och skitigt arbete. Därför undviker vi det in i det längsta.

Första lyftet på fyra år.

Vi har inte lyft båten på snart fyra år. Inte sedan Richards Bay i Sydafrika. Så nu var det verkligen hög tid, inte bara att måla om botten utan också för en liten hälsokontroll. Ja, vår 41-åriga gamla dam är ju byggd i stål. Och stål kan rosta, särskilt i kontakt med saltvatten.

Hög tid för lite kärlek.

Med lättnad kunde vi konstatera att åtminstone utsidan av skrovet är i oförskämt bra skick, trots det vanliga problemet med blåsbildning innanför epoxin. Det beror troligen på att färgen fäster dåligt mot galven. Men inte en rostfläck så långt ögat når. För några år sedan upptäckte vi däremot grov rost på insidan av skrovet, i området runt toaletten. Det tog vi hand om då, men det har gnagt i mig ända sedan dess.

Nån som kan gissa vad som gömmer sig bakom snäckorna?

Undrar hur mycket stål som egentligen gick åt den där gången, och tänk om det finns fler liknande ytor som vi inte kommer åt? Jag har inte kunnat släppa tanken, jag måste få veta Hur Mary mår innan vi ger oss ut på havet i sommar.

Gott om stål i nedersta plåten.

Hur gör man då, för att veta? Jo, man lånar en tjockleksmätare. En apparat som med hjälp av ultraljud kan avgöra stålets tjocklek. Lite som en blandning av ett stetoskop och en blodtrycksmätare. Fast för båtar. Så hur gick det då?

Botten måste vara renskrapad vid mätpunkten för att det ska funka.

Jo, vi har mätt tjockleken på närmare 100 punkter på botten, och Mary verkar må alldeles förträffligt. Det enda stället på hela båten där skrovet faktiskt verkar påverkat är just vid toaletten. Men där har vi ju redan stoppat processen, och det finns fortfarande nästan 3 mm kvar på tunnaste punkten jämfört med 4,2 i området runt omkring.

Täta mätningar i området runt toaletten

Så otroligt skönt det känns att veta. Nu ska vi bara skrapa och slipa lite till, måla några lager och slänga henne i sjön igen. Sedan är hon redo för nya äventyr. Ja, det är inte så bara. Men ändå. Det kunde varit värre.

Skitgöra, men glad ändå!

Branden på Väderöarna

13 februari, 201714 februari, 2017S/Y Mary 4 kommentarer

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig. Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.

Systrar till salu

29 juni, 201529 juni, 2015S/Y Mary 9 kommentarer

Northern Light senast siktad på Hälsö.

Vi hade just lämnat Volvo Ocean Race-båtarna bakom oss och fortsatt norrut genom Stora Kalvsund när Ludvig plötsligt utbrast: ”Där ligger ju Northern Light”. Och minsann. Där låg hon faktiskt. I den lilla hamnen på Hälsös östra sida. Mary’s världsberömda systerbåt. Northern Light, Sveriges kanske mest välkända långfärdsbåt. Båten som övervintrat i Antarktis, och seglat flera varv runt jorden. Rolf Bjelkes och Deborah Shapiros röda Joshua.

Northern Light är samma båttyp som Mary af Rövarhamn, om än något modifierad. Och det, mina damer och herrar, är inte vilken båttyp som helst. Den första deltog i världens första solokappsegling non-stop runt jorden. Sunday Times Golden Globe Race 1968. Ägaren Bernard Moitessier ledde stort men trivdes så bra där ute och fortsatte ett halvt varv till runt jorden. Han diskvalificerades därmed, och vinsten gick istället till britten Robin Knox Johnston som senare adlades för sin insats. Ingen annan deltagare tog sig i mål.

Åren efter det berömda racet byggdes ett sjuttiotal likadana båtar som Moitessiers på Meta-varvet utanför Tarare i Frankrike. En av dessa köpte alltså svensken Rolf Bjelke. En annan beställdes av Urs Rickli, schweizaren som lät bygga vår båt. Hur många av de övriga som seglar än idag vet vi inte. Men vi har sett ett tiotal under resan. Ytterligare tre finns i Sverige, som vi känner till. Felicia i Brantevik, Soft i Stockholm och Vidania i Grundsund.

Vi har haft kontakt med Rolf Bjelke och Deborah Shapiro i mer än 15 år nu. Från och till, via telefon och mejl. Men våra vägar har aldrig korsats. Inte förrän nu. För ja, vi la så klart om kursen tvärt, för att få oss en närmare titt på den röda pärlan. Och vilka stod inte där och tog emot våra tampar, om inte Rolf och Deborah själva. Livs levande. Så kul, att äntligen få ses i verkliga livet.

Rolf och Deborah berättade att de ägnar sommaren åt att återställa Northern Light till det skick de själva skulle vilja ha henne. Och det säger en hel del, för noggrannare människor får man leta efter. Till hösten seglar hon sedan till ostkusten där paret har köpt ett litet hus. Ja, Sveriges mesta långseglare har blivit landkrabbor – precis som vi. Men till skillnad från oss har de bestämt sig för att sälja båten.

En fågel viskade nyligen att även Joshuan i Brantevik kan komma ut på marknaden inom kort. Tänk, två Joshuas till salu på så nära håll. Vilket drömläge. Oss tog det tre år att hitta vår Joshua, en båtjakt som tog oss runt hela Frankrikes kust, och ända bort till Malaysia och tillbaka innan vi slutligen hittade henne på Teneriffa.

Varken Northern Light eller Felicia har annonserats ut ännu, vad vi känner till. Men ni som är seriöst intresserade får gärna höra av er så förmedlar vi kontakten.

28 grader på två timmar

29 december, 201411 februari, 2015S/Y Mary 5 kommentarer

Lovis åker skidor på bryggan i väntan på att det ska bli varmt i båten.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Åtta minusgrader. Så kallt var det i båten när vi kom hem till Malmö ikväll. Mary af Rövarhamn var täckt med ett vackert lager av snö, och disktrasan hängde stel som en pinne över kranen i byssan. Vi har haft all värme avstängd medan vi varit borta över julen. Kanske ett misstag, tänkte jag nu. Klockan var redan nio på kvällen, och barnen skulle snart behöva lägga sig.

Vi värmer i normala fall båten med el när vi ligger i hamn. Men ikväll bestämde vi oss för att ta till det tunga artilleriet – dieselvärmaren som vi installerade inför sommarens Grönlandssegling. Lovis och Otto bestämde sig för att provåka sina nya skidor i väntan på att det skulle bli lite varmare i båten. Efter en timme var vi uppe i tio plusgrader, då kröp barnen ner under sina duntäcken.

Ytterligare en timme senare hade temperaturen stigit till 20 grader. Fantastiskt. På Rövarhamn fick vi elda i fyra spisar i ett halvt dygn för att åstadkomma samma temperaturhöjning. Det finns fördelar med att bo litet, även om jag måste erkänna att de är ganska få vid den här tiden på året …

TOPPLISTAN: Viktigaste utrustningen

11 december, 201418 november, 2015S/Y Mary Lämna en kommentar

Bra ankarutrustning är en av de viktigaste grejerna på en långfärdsbåt, tycker vi.

Topp 9: Viktigaste utrustningen på en långfärdsbåt

”Vilken utrustning måste vi ha?” Den frågan får vi ofta från folk som funderar på att göra en resa som vår. ”Ju färre prylar desto bättre”, brukar vi svara. För det man inte har kan inte gå sönder. Och när man väl vant sig vid en sak är det svårare att klara sig utan. Men vissa saker är naturligtvis viktigare än andra. Nedan listar vi de grejer vi själva skulle ha prioriterat om vi skulle ge oss av igen.

Bra rigg och segel
Vindroder eller autopilot, helst båda
Pålitlig inombordsmotor
Navigationssystem
Trygg elförsörjning
Spis för matlagning
Stora vattentankar
Kraftig ankarutrustning
En bra jolle

Mer om våra båtprylar och hur de klarat påfrestningar på världshaven har vi skrivit i en artikel som kommer publiceras i tidningen Praktiskt Båtägande någon gång i början av nya året. Vi hojtar till på Twitter eller Facebook när det är dags, om någon skulle vara intresserad. Fram till dess får ni gärna roa er med att studera vår utrustningslista här på bloggen.

Motigt mot Västmannaöarna

8 augusti, 20142 december, 2016S/Y Mary 1 kommentar

Motigt mot Västmannaöarna

HEIMAEY, ISLAND. Jag sticker upp huvudet i luckan och ser Gustav resa på sig. Han tittar framåt mot öarna långt där framme. ”No, still not any closer” hör jag honom säga till sin amerikanska flickvän. Uppgivet lägger han sig ner igen. Jag tittar på fartmätaren. 0.7, 1.1, 0.2, 0.0. Vi rör oss knappt ur fläcken. Eller jo, vi rör oss åt alla tänkbara håll. Men inte det rätta. Båten kastas än hit än dit, och förskeppet dyker ner i vågorna. Kaskader av kallt vatten stänker över Gustav och Stephanie i sittbrunnen.

Vi träffade Gustav och hans flickvän Stephanie i Florida, där de följde med på en dagtur till Cumberland Island. Det var en sån där perfekt dag, och efteråt berättade Gustav hur sugen han blivit på att börja segla. Så när deras planerade vandring på Island råkade sammanträffa med vår ankomst till Reykjavik, så frågade de om de inte kunde få följa med ut till Heimaey på Västmannaöarna – en liten ögrupp utanför Islands sydkust. Och jo, visst kunde de det. Men de fick vara beredda på att det kunde bli lite obekvämt.

Det började bra, vi gjorde bra fart och såg både valar och lunnefåglar på vägen ut från Reykjavik. På natten fick vi till och med seglat en stund. Men på morgonen vred vind och vågor emot, och våra stackars gastar blev allt grönare i ansiktet. Vi gav dem varsin varm flytoverall, och beordrade dem ut i sittbrunnen där de snart återfick sin normala ansiktsfärg. Framåt eftermiddagen klarnade himlen, och vinden dog ut helt. Ja, det var så angenämt att vi bestämde oss för att stanna och fiska lite. Men då började det blåsa igen, minst tio sekundmeter rakt i näsan.

Vi ökar varvtalet på motorn, provar att kryssa oss fram. Rullar ut, rullar in, hissar och revar. Men inget funkar. Vi tar oss inte framåt. Inte österut i alla fall, inte dit vi vill. Sjön blir snabbt värre, och båten bromsas upp allt mer. Den sträcka som i normala fall inte borde tagit mer än tre timmar ser ut att ta hela natten. Det känns hopplöst, och inte blir det bättre när vi upptäcker att vi tappat kugget till vårt vindroder. Utan kugg är vindrodret obrukbart. Det känns hopplöst. Jag vill bara gråta, men vad hjälper det.

Vi måste göra något, men vad? Sjön är för grov för att fortsätta. Vi skulle kunna vända, men närmsta skyddade hamn på fastlandet ligger mer än 50 sjömil bakom oss. I brist på bättre alternativ seglar vi söderut, mot Heimaeys västkust. Där finns varken hamn eller ankarvik, men ön erbjuder åtminstone lite skydd mot vågorna. Så pass att vi kan fortsätta österut i lä av öns lodrätta klippväggar. Nu vågar också våra tappra gastar sig in i den torra kajutan igen, efter tolv timmar i sittbrunnen. De sjunker genast ihop på varsin soffa, och somnar på fläcken. Stackarna, kanske har vi förstört deras lust på segling för all framtid.

Klockan elva på kvällen – 30 timmar efter vi lämnat Reykjavik – styr vi äntligen in mot Heimaeys skyddade hamn. Himlen är full av fåglar, och den låga solen sprider sitt varma ljus över de vulkaniska bergsväggarna som omger hamnen. Det är en mäktig syn, och jag funderar på om jag ska väcka Gustav och Stephanie. Då hörs ett spontant ”Wow” från luckan. Det är Gustav som tittar ut, snart sticker även Stephanies huvud upp. Jag kan se på de leenden som sprider sig i deras ansikten, att den syn som nu möter dem kanske ändå var värt mödan att ta sig hit.

Mot Grönland!

8 juli, 20148 juli, 2014S/Y Mary 10 kommentarer

Fyra förväntansfulla expeditionsdeltagare

MARY’S HARBOUR, LABRADOR. Sådär ja. Arthur har dragit vidare. Båten är full med mat, diesel och vatten. Och väderprognosen ser ok ut. Nåja, åtminstone varannan prognos, vädret är inte särskilt stabilt men det verkar det aldrig bli här uppe. Och isläget, ja det är som det är med det. Den värsta packisen har börjat släppa runt Grönlands södra udde. Men det är fortfarande mängder av isberg där ute. Tusentals. Längs Labradors kust i synnerhet. Lokalbefolkningen menar att de aldrig tidigare sett så många isberg i början av juli.

Planen är att försöka gå österut i en båge upp mot Grönland, för att komma ut från kusten så snabbt som möjligt. De stora isbergen ser vi på radarn, de små hoppas vi upptäcka med blotta ögat. Ludvig har monterat en strålkastare i fören, som vi kan använda på natten. Om tjockan tillåter. Ja, det är tyvärr så att de sydliga vindarna som vi vill ha för att segla norrut också brukar medföra en hel del dimma. Kall, tjock och drypande blöt dimma. Och kallare lär det bli, ju längre norrut vi kommer. De hade tre grader på södra Grönland igår. Men värmaren funkar fint, så vi kan gå in och värma oss ibland.

Vi siktar på det lilla samhället Qaqortoq drygt 100 sjömil väster om Kap Farväl, och hoppas vara framme någon gång nästa helg. Följ oss gärna på SPOT-kartan, och skicka en hälsning på satellittelefonen då och då. Det är alldeles gratis. Och vi blir lika glada varje gång det plingar till.

In i dimman

15 maj, 20146 mars, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

Den förbannade spisen

29 april, 201430 april, 2014S/Y Mary 13 kommentarer

Nyförvärvet – en Force 10

ST AUGUSTINE, FLORIDA. Vi måste köpa en ny spis, den gamla kollapsar vilken dag som helst. Och vi hade äntligen hittat en modell som borde passa. Den fanns i lager på West Marines webbutik – USAs största återförsäljare av båtprylar. Så jag la en beställning, med leverans till familjen Fredrikson för att underlätta det hela. Allt såg bra ut på nätet, men jag tyckte det var lite märkligt att jag inte fick någon bekräftelse på mejl. Så vi ringde och dubbelkollade. Och det var tur, för då fick vi reda på att beställningen kraschat. West Marine accepterar tydligen inte expressleverans för den som handlar med utländska kort. Inte för förstagångsköp, och inte i de fall som leveransadressen inte är den samma som kortinnehavarens adress. De behövde minst två extra bankdagar på sig för att kontrollera vårt kort.

Vi bestämde oss för att avbryta köpet på nätet, för att prova lyckan i den riktiga butiken istället. Det gick bättre, de accepterade vårt kort utan reservation och vi skulle kunna hämta upp spisen i butiken två dagar senare. Smidigt. Men när vi var på väg därifrån ringde Catrine. West Marine hade ringt, för att berätta att de inte levererad spisar med flygfrakt. De ville skicka den med lastbil istället, det skulle ta 7-9 dagar. Vi förstod att det måste var den första beställningen som fortfarande spökade, eftersom vi angett Catrines nummer i samband med beställningen på nätet. Så vi ringde upp kundservice, men de kunde inte hitta någon beställning i sitt system. Den var redan raderad och inget att bekymra oss för, enligt killen i andra änden.

I fredags kunde vi hämta vår nya spis i butiken. Spänningen var stor, hade vi mätt rätt, skulle den passa? Vi lastade in den stora lådan i bilen. Därifrån gick färden över bryggan på kärra och vidare ner i vår jolle för att slutligen lastas ombord på Mary af Rövarhamn. Först där öppnade vi kartongen. Och vad var det första vi såg, jo en stor buckla i chassit. Besvikelsen var stor, men det fanns inget att göra än att släpa tillbaka spisen till butiken igen. Väl där lät personalen meddela att frakten skulle ta tre dagar den här gången, eftersom det kom en helg emellan. Och när helgen var över. Ja, då ringde killen i butiken och beklagade igen. Något hade gått fel, spisen hade fortfarande inte lämnat centrallagret. Nu började vi bli rätt trötta på den här firman, men del lovade att fixa fram en ny spis redan till imorgon.

Vi bestämde oss för att storhandla, i väntan på den nya leveransen. Nu när vi ändå fått låna en bil. Som vanligt köpte vi halva affären, och väl framme i kassan fanns inga pengar på kortet. Det slutade med att vi fick avbryta köpet, och fara hem för att hämta kontanter. Mitt i villervallan tappade jag mitt VISA-kort, som jag senare fick tillbaka under lyckosamma former. Det fanns ju ändå inga pengar på kontot. Men vart hade pengarna tagit vägen? Jo, det visade sig vara West Marine som spökade igen. De har reserverat pengar för en andra spis, troligen den där första som vi försökte beställa på nätet. Jag misstänker att två spisar är på väg till Florida i detta nu? En via flyg, och en annan med lastbil. Ingen verkar veta riktigt säkert. Men nånting säger mig att den här historian inte är över riktigt än.

Ja, nu vet ni i alla fall varför vi fortfarande är kvar i St Augustine.