rigg

Nya generationen toppgastar

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.

Vill du också segla skuta? Så här gör du:

250 meter magmedicin

S/Y Mary 9 kommentarer

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

Skål för två fina gamla damer

S/Y Mary 5 kommentarer

Det tog tre år att hitta henne. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa. Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje schweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det var kärlek från första stund.

Den 5 januari 2002 blev Mary af Rövarhamn vår. För tio år sedan, på dagen. En stor dag, väl värd att fira. Och som om inte det vore anledning nog fyller min morfars lillasyster Edla 100 år idag. Det är häftigt. Skål för två fina gamla damer!

Vi gratulerar Mary af Rövarhamn med en ny stående rigg. Imorgon börjar arbetet med att byta ut alla vajrar. Alldeles förfärligt dyrt förstås, men hon förtjänar det bästa.