Ugglor i mossen

Jag vaknar med en känsla av att något är fel. Jag drar ut öronpropparna. Lyssnar, och försöker tolka båtens rörelser. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Ingen som rör sig på däck. Inga segel som slår, och vi gör fart genom vattnet. Det har blåst upp lite, kanske är det passadvinden som äntligen är här. Men inga tecken på att något skulle vara på tok.

Jag sätter mig upp och drar gardinen åt sidan, för att se om jag kan se Ludvig där ute. Det är en mörk natt. Utan måne. Jag ser inte mycket, men Ludvig verkar inte vara där. Men det är inget konstigt i sig. Han har haft något som påminner om ryggskott sedan vi lämnade Nya Zeeland och tar därför sina tupplurar i salongen, där han ligger bekvämare.

Jag lägger mig ner igen. Men kan inte släppa det. Något är fel. Jag stiger upp, kryper genom gången i motorrummet och ut i salongen, där jag ser Ludvig sova på soffan. Bra, då är han ok i alla fall. Jag slänger ett öga på GPSen vid navigationsbordet. Allt ser ut som det ska. Och inte ett ljud från barnens kojer. Jag tittar på klockan. Tjugo över två. De brukar sova som stockar vid den här tiden.

Jag öppnar luckan, och tittar ut i mörkret. Och i samma sekund som jag tittar upp mot riggen börjar autopiloten tjuta. Det har hänt förr, att autopiloten tappat sin signal. Det brukar räcka att starta om den. Så det gör jag. Men det hjälper inte den här gången. Texten ”No rudder response” blinkar åter ilsket på skärmen. Jag känner på ratten. Den går ovanligt lätt. För lätt.

Vi lyfte av rodret i Whangarei för att byta bussningar. Och sedan dess har båten varit lite väl tung på rodret. Vi hade hoppats att det skulle släppa efter några dagars användning. Men så har inte varit fallet. Vi behöver lyfta av rodret igen, och slipa lite till på de där bussningarna. Men det får vänta tills vi är i hamn, och har tillgång till dykutrustning. Och det är därför vi har använt autopiloten; vindrodret klarar inte av att styra i de lätta aktliga vindar som vi har haft de senaste dagarna.

Det slår i storseglet. Båten börjar tappa kursen. Ludvig, som har vaknat av autopilotens tjut och till skillnad från mig har kläder och flytväst på sig, tränger sig förbi mig och ut på däck. Han kopplar snabbt fast sig i livlinan och försvinner bak till rodret. Tar tag i rorkulten, och får båten på kurs igen. För att undvika gipp. Jag andas ut. Rorkulten svarade. Rodret sitter där det ska. Och vajerstyrningen har inte gått i baklås. Vi kan fortfarande styra båten.

Jag tackar gudarna för att vi faktiskt har en rorkult. Det är ganska ovanligt på båtar i vår storlek. Men vi har haft glädje av den många gånger nu. När rattstyrningen på ett eller annat sätt har slutat fungera. Samtidigt känner jag en stor besvikelse. Vi lät i Nelson tillverka nya trissor och vajrar till hela styrsystemet och har förstärkt infästningar av block och trissor. För att det här inte ska hända. Men bytte vi verkligen alla vajrar, eller bara de skadade? Jag minns inte.

Ludvig riggar vindrodret. Det verkar direkt på rorkulten, och borde kunna styra båten så länge den rådande vinden håller i sig. Hoppas det. Annars måste vi skruva ner inredningen och försöka åtgärda felet här och nu. Det kan ta hela natten. Men vi har extra trissor och vajer, så det ska nog ordna sig. Men vi väntar helst tills imorgon. Det är svårt nog att få ihop tillräckligt många sömntimmar som det är.

På tal om sömn. Jag borde verkligen försöka sova lite till. Jag vet att Ludvig väcker mig om det behövs. Väl tillbaka i akterhytten sticker jag i öronpropparna igen, innan jag lägger jag mig ner och funderar på vad det egentligen kan ha varit som fick mig att vakna från första början …

250 meter magmedicin

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

Rasrisk!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Kolla där, en till. Och där också.” Kapten och jag tittar allvarligt på varandra. Vi konstaterar förskräckt att flera trådar har gått av på de nästan åtta millimeter* tjocka stålvajrar som är det enda som förhindrar mesanmasten från att falla bakåt.

”Men gjorde de inte en rigginspektion innan de avseglande från Las Perlas, visst skrev de det på Twitter?” tänker den uppmärksamme nu. Och jo, visst är det så. I vanlig ordning kontrollerade kapten samtliga vajerinfästningarna innan avsegling. Men bara infästningarna, där vi hitintills trott att slitage visar sig först. Fram tills idag. Sjögången tillåter inte någon ny genomgång av hela riggen, men det verkar som om problemet är isolerat till mesanmasten.

Seglingen mot Galapagos har så här långt bjudit på stundtals hård kryss, och stampig sjö. Huruvida skadorna uppkommit nu, eller funnits där ett tag är omöjligt att säga. Hur som helst, vi måste göra något åt saken. Först stagar vi upp mesanmasten framåt genom att dra en lina mellan de båda masttopparna. Det är enkelt fixat genom att koppla samman stormastens dirk med mesanmastens stagfall. Sedan enas vi om att spänna upp två nödvant. Ett nytt reservfall i form av superstark tiomilimeters dyneemalina från LIROS borde funka. Kapten klättrar upp i mesanmasten och gör med visst besvär fast en lina på vardera spridare. Sedan drar vi ner linorna till varsitt block som vi har fäst i båtens relingslist. Och så spänner vi upp allt sammans med fockens skotvinchar. Klart! Jaja, det är naturligtvis en provisorisk lösning. Men vi är ändå ganska nöjda.

Nu återstår det att fundera ut hur sjutton vi ska få nya grejer levererade till Galapagosöarna för en vettig peng, och inom en rimlig tidsrymd. Livet är fullt av utmaningar

(Och för er som inte riktigt förstår alla termer ovan, så kan jag berätta att vi var nära på att tappa den lilla masten. Men bara nära.)

*Närmare bestämt 7.2 mm. Någon som vet vilken vajerdimension det motsvarar i tum? Jag får det till runt 9/32 men vet inte om det är en vajerdimension. /Ludvig