4. Australien & Nya Zeeland

Nya Zeeland till fots

S/Y Mary 6 kommentarer

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.

”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz

Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

En nyzeeländsk fiskares vardag

S/Y Mary 6 kommentarer


Fiskare brukar i regel vara lite buttra och tvära mot oss nöjesseglare. Vi som bara är ute och roar oss, och det gäller nästan i hela världen. Med ett tydligt undantag.  Sydön, Nya Zeeland. Där ser de med respekt på varje man och kvinna som lyckats ta sig levande i hamn. Eller ens vågat. Oavsett farkost.  Där vet fiskarnas vänlighet inga gränser.

Vi tillbringade tre månader i Nya Zeeland, och det gick inte en dag som sjöväderprognosen inte utlovade storm eller kuling i någon del av landet. Oftast i Cook Strait mellan Sydön och Nordön, eller Peysegur Point som är den sydvästligaste spetsen på Sydön. Men även om man lyckas undvika de värsta vindarna så skapar de svåra vågor i området. Fenomenala vågor.

Precis som det finns ord som kuling och storm för vindstyrka så finns det olika benämningar på vågor beroende på hur grov sjön är eller förväntas bli. Högst upp på den skalan hittar vi ”phenomenal waves”, som förekommer lite då och då i vattnen runt Nya Zeeland. Någon svensk motsvarighet till detta uttryck har jag däremot inte hittat. Kanske för att så höga vågor inte finns här.

Det hela blir inte mindre utmanande av att prognosen ibland utlovar nio meter vågor från ett håll, och sju meter dyning från ett helt annat håll. Det är faktiskt inte alls ovanligt i dessa trakter, där flera hav möts och sjön byggts under tusentals sjömil. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer när dessa höga vågor möter varandra, eller rullar in på grunt vatten. Annars får man en rätt bra känsla när man kollar på videon ovan.

Scenen utspelar sig i det ökända inloppet till Grey River och den lilla staden Greymouth på Sydöns västkust. Inloppet blockas av en sandbank som gör att man bara kan angöra den trygga hamnen där innanför under vissa tider. När tidvattnet står rätt, och flödet inte är för högt. Detta i kombination med stark vind och hög dyning gör det mycket farligt. Själva valde vi att gå rakt förbi Greymouth på vår väg norrut längs Sydöns västkust. Trots att vi varit till sjöss i tre dygn.

Hade prognosen utlovat sämre väder de kommande dagarna hade vi kanske fattat ett annat beslut. Det är långt mellan hamnarna här. Kanske är det också därför fiskebåtarna i videon väljer att gå in, trots svåra förhållanden. Antagligen hade de båten full av fisk, och det var ”nu eller aldrig” som gällde. Och ja, troligen har de gjort det förr. De här typen av utmaningar är en del av en nyzeeländsk fiskares vardag.

Mot värmen!

S/Y Mary 4 kommentarer

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.

Fullmatad!

S/Y Mary 7 kommentarer

Ett skepp kommer lastat …

Idag gjorde vi den tredje och sista stora bunkringen inför den kommande säsongen i tropikerna. De senaste dagarna har vi handlat mat för drygt 2200 dollar, vilket motsvarar ungefär 13 000 svenska kronor. Det är mycket mat det, men det gäller att passa på när man har möjlighet. Man vet aldrig när man stöter på en välsorterad mataffär nästa gång.

Ibland får vi frågor om hur vi gör med maten ombord. Vad vi äter, och hur vi förvarar den för att den ska hålla under långa perioder. Men det hela är inte särskilt märkvärdigt. Man lär sig snabbt vilka råvaror som håller sig länge, hur de ska förvaras och vad som låter sig lagas i olika väderförhållanden. Den riktigt stora utmaningen däremot, det är att få plats med maten i den redan överfulla båten.

”Det här går aldrig” säger vi varje gång. Men allt har sin plats, och man blir förvånad över hur mycket som faktiskt kan rymmas om man bara packar tillräckligt effektivt. Däremot är det är svårt att köpa precis lagom mycket, för någonstans går naturligtvis gränsen. Och där är vi nu. Kvar blev en tiokilos säck med potatis, och nio liter vin.

Vinet tror jag kanske att vi kan klämma ner i skolådan. Potatisen blir svårare. Ludvig föreslog Lovis koj. Hon gillar potatis, Men förslaget mötte protester; hon delar redan koj med två segel, två surfingbrädor och ett tjugotal gosedjur. Vi får komma på något annat. Bästa alternativet just nu är facket där vi brukar förvara smutstvätten. Men vi måste tvätta först i så fall. Och sedan gäller det förstås att äta potatis i högre takt än vi smutsar ner våra kläder …

Sista sucken

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hela Nya Zeeland perforeras av en myriad av väl utmärkta stigar och vandringsleder. Ja, det går faktiskt att vandra hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff längst ner i söder. Fyra månader lär det ta. Själva brukar vi nöja oss med kortare dagsturer. Som idag.

Vi har tagit en paus från stadens hets, arbetet på båten och alla förberedelser inför den kommande säsongen i tropikerna. Hoppat av bussen några kilometer utanför Whangarei, för att följa floden tillbaka. Till fots, genom uråldrig kauriskog och djungel av ormbunksträd, över rangliga hängbroar och förbi mäktiga vattenfall.

Det doftar av våt skog, mossa och vissna löv. Barnen leker i lövhögarna, och den friska höstluften fyller lungorna. Jag känner blodet syresättas, stressen rinna av mig och kroppen fyllas med välbehövlig energi – efter tre veckor i civilisationen.

Jag vet att det är just detta jag kommer att sakna mest av allt när nu vi återvänder till tropikerna. Den friska luften. Och jag önskar att den kunde konserveras och komprimeras, på burk eller flaska. Som i Dr Seuss berättelse om Lorax. Som kan plockas fram en sån där riktigt varm och klibbig dag. Gärna med en lätt smak av fuktig skog.

Men å andra sidan har vi fått så mycket friskluft här i Nya Zeleand så vi borde klara oss ett tag. Hoppas det. För på onsdag bär det av. Mot vulkanön Tanna, längst söderut i öriket Vanuatu. Och vi har inte några planer på att återvända till svalare breddgrader på ett och ett halvt år.

(Läs gärna mer om att vandra i Nya Zeeland i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Nya Zeelands egen älg

S/Y Mary 1 kommentar
kiwicrossing

Kivin: Nya Zeelands egen älg!

WHANGAREI, NYA ZEELAND. Den är brun, rund och ganska tjock. Har kraftiga korta ben, och grova svarta morrhår runt sin långa näbb. Men saknar stjärt och har nästan inga vingar. Den tillbringar dagarna i sin håla, äter mest maskar och insekter och lär vara en riktig bråkstake. Jag talar naturligtvis om kivin, fågeln som bara finns här på Nya Zeeland, och står som symbol för både landet och dess befolkning.

Nyzeeländarna verkar identifiera sig så pass med den märkliga fågeln att de valt att tala om sig själva som kiwis. Ja, faktum är att fågelns namn används som symbol för allt som är nyzeeländskt. Alla älskar den, och på turistbutikernas hyllor trängs kivifåglar i alla tänkbara storlekar och material. Ja, till och med på endollarmynten. Men att faktiskt se den på riktigt, i det vilda. Det verkar vara få förunnat.

Jag brukar säga att vi helst undviker djurparker, att vi föredrar att barnen får se djur i deras naturliga miljö. Och gudarna ska veta att vi har försökt. Vi har sökt med ljus och lykta. I buskar och i snår. I skymning och i mörker. Längs hela detta avlånga land. Och funnit allehanda märkliga fåglar, som kaka, kereru, pukeko och weka. Men ingen kivi.

Ja, det har gått så långt att både vi börjat ifrågasätta dess existens. Misstänka att kivin faktiskt är en bluff. Ett kommersiellt påfund. Men idag beslöt vi oss för att ge den en sista chans, i brist på bättre alternativ (vi väntar fortfarande på reservdelar till båten). Och det bar av till Whangarei Kiwi House, där det alltid råder natt eller skymning. Kivin gillar inte dagsljus.

Men inte heller där fanns någon kivi, inte ens när dagens lunch serverades behagade de berömda fåglarna titta ut ur sin håla där de tydligen tillbringar större delen av dygnet. Man fick bara viska inne i kivihuset, och barnen blev rastlösa. Efter två och en halv timmes väntan gav vi upp.

”Äh, de finns ju ändå inte”, muttrade jag och slängde en sista blick åt deras påstådda håla. Men det var som de kunde höra mig, för plötsligt såg jag en femton centimeter lång näbb sticka ut, följd av en brun fluffig kropp. Snart kom en till, med ännu längre näbb. De gick ett varv för att visa upp sig, smakade lite på maten och kröp tillbaka i sin håla.  Det hela var över på fem minuter.

En ovanlig syn

Jag borde känt mig glad, för att vi faktiskt fick se de där lustiga kivifåglarna till sist. Men det hela var ingen storslagen upplevelse. Kanske hade det varit roligast ändå, om jag inte hade vänt mig om. Utan faktiskt gått ut därifrån, lättat ankar och lämnat Nya Zeeland med en övertygelse om att kivin faktiskt var en myt.

Men barnen var i alla fall nöjda, för de fick en liten uppstoppad kivi med sig hem som minne. Som säger ”k-wee” när man trycker på dess mage. Ganska söt faktiskt. De valde mellan den och en påse kivibajs.

Den man älskar agar man …

S/Y Mary 16 kommentarer

Ska jag köpa tolv flaskor av Heinz ekologiska ketchup? Eller ska jag istället välja tre tvåkilosförpackningar av matvarukedjans egen sort till en tredjedel av priset? Den stora bunkringen inför ännu en säsong i Söderhavet har börjat och jag är djupt inne i mina egna funderingar. När ett litet barn plötsligt börjar gråta bakom mig.

Jag vänder mig instinktivt om och ser en kvinna våldsamt ruska om en liten pojke, för att avsluta med att ge honom en rejäl smäll över rumpan. Jag vänjer mig aldrig. Överdrivet våld mot barn är en vanlig syn här i Nya Zeeland. Trots att Nya Zeeland –  som det 23:e landet i världen –införde ett förbud mot barnaga 2007. Sverige var först ut 1979.

Den nya lagen mötte så stort motstånd bland den nyzeeländska allmänheten att regeringen gick med på en folkomröstning. Frågan löd: ”Borde smisk, såsom en del av god föräldratillrättavisning, vara straffbar i Nya Zeeland?” Den 21 augusti 2009 räknades rösterna samman. Och resultatet talade sitt tydliga språk. 88 procent svarade NEJ till en kriminalisering av barnaga. 88 procent!

Jag ser mig omkring i mataffären. I min direkta närhet finns ett tiotal personer. Statistiskt sett är det bara en av dem som tycker det är fel att slå barn. Jag undrar vilken, kanske är det den skäggige gamle mannen som mjuknat med åren. Eller den där tjejen som ser ut att vara tillräckligt ung för att minnas hur det känns.

Nyzeeländare har rykte om sig att vara ett av världens trevligaste folk, och om man bortser från deras ohyfsade manér i trafiken har jag fram tills nu inte haft något att invända. Tvärtom. Men deras syn på barnmisshandel har jag svårt att bortse från.

Enligt en rapport från UNICEF är Nya Zeeland ett av de OECD-länder (världens rikaste länder) som har högst barnadödlighet som följd av misshandel – sex gånger högre än genomsnittet. Man befarar att så många som 15 procent av landets barn misshandlas i hemmet. De flesta under fem år. Nya Zeeland är också det land med flest självmord bland barn.

Men nyzeeländarna är i gott sällskap. Enligt en studie som FN genomförde för ett par år sedan blir uppemot 80 procent av världens barn slagna av sina föräldrar, lärare eller andra vuxna. Det är deprimerande läsning. Men det finns hopp om mänskligheten. Allt fler länder inför förbud mot barnaga, med färre dödsfall som konsekvens. Här i Nya Zeeland däremot, går utveckligen åt andra hållet …

Drömmen om ett hus

S/Y Mary 6 kommentarer

Studsmattan först, sedan huset.


Medan andra barn drömmer om att segla runt på de sju haven fantiserar Lovis och Otto om att en gång få bygga sig ett hus på en grön gräsmatta med en studsmatta och en riktig brevlåda utanför. Som Emma och Joshua.

Emma och Joshua har växt upp på båten Gruffalo i London, medan deras föräldrar har jobbat hårt för att en dag kunna återvända till Nya Zeeland för att börja ett annat liv. Att bygga sig ett eko-hus, och låta barnen växa upp i landet där gräset är grönare och människorna vänligare än någon annanstans.

Vi mötte dem i Panama, på väg mot sitt nya hemland. I ett halvår seglade vi sida vid sida genom Stilla havet. Barnen lärde sig simma i samma vatten, drack ur samma kokosnötter och grillade sin kvällsmat över samma strandbål. Ja, vi spenderade kanske mer tid tillsammans under några intensiva månader än man träffar andra vänner där hemma under tio år.

Att även vi ska slå oss ner en dag och bygga oss ett hus är den mest självklara sak i världen för Lovis och Otto. När vi kommer hem till Sverige igen. Jag försöker övertyga om fördelarna med att köpa ett färdigt hus, men barnen står på sig. De vill bygga sitt hus själva, det tar tydligen bara några dagar. Och så ska det byggas i tegel; med erfarenheten från sagan om de tre små grisarna färskt i minnet.

Uppenbarligen hög tid för lite verklighetsförankring. Vännerna på Gruffalo, som seglade direkt hit från Tonga har hunnit en bit på vägen med sitt bygge. Så för ett par dagar sedan bar det av till deras tomt en halvtimmes bilresa utanför Whangarei, för att ta en närmare titt på hur det egentligen går till att bygga ett hus, och kanske hjälpa till att slå in en spik eller två.

Det första som mötte oss var den obligatoriska studsmattan, som stod vackert placerad högt uppe på en grön kulle under ett ståtligt Puriri-träd. Utsikten var hänförande. Gröna kullar ända ner till kusten, där man kunde ana Poor Knight Islands i fjärran. Från lövverket hördes den vackra sången från en Tui. Och det var lätt att förstå varför våra vänner har valt att slå sig ner just här.

En bit bort stod stommen till det som ska bli den tillfälliga stuga där familjen ska bo medan de färdigställer det stora huset. Lovis och Otto inspekterade bygget mycket noga, med stor entusiasm. Och tog varje chans att hjälpa till, och blev snart varse om att det faktiskt innebär en hel del arbete att bygga ett hus trots allt. Men kan Gruffalo, så kan vi.

Plötsligt drog Emma och Joshuas pappa igång en cirkelsåg för att skära till en plywoodskiva. Otto stod ett par meter bort, och överraskades av det öronbedövande ljudet. Jag såg hur han förde sina händer till öronen, samtidigt som hela ansiktet förvandlades till en plågsam grimas. Han kämpade chockad mot tårarna. Det där hade han inte räknat med.

”Om det ska låta så där mycket tänker i alla fall inte jag bygga något hus”, sa Otto med sprucken röst när ljudet tystnat. Om en krossad dröm har ett ansiktsutryck så är det så här det ser ut. Stackars Otto. Men Lovis räddade snabbt situationen genom att föreslå att vi allihop ska ha hörselkåpor på oss när vi bygger vårt hus. Och så var det problemet ur världen, för stunden.

Imorse föreslog Lovis för Otto att de skulle leka att de byggde ett hus. Nu när de visste precis hur man gjorde. Och jodå, det vore skoj, tyckte Otto. Men inte utan hörselkåpor.

Smoke & Soak at Webster’s Wonderland

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GREAT BARRIER ISLAND, NYA ZEELAND: Helt plötsligt står det bara där, lite gömt bakom buskarna. Ett badkar, med två kranar. En för varmvatten och en för kallvatten. Jag vrider på den röda kranen, och det kommer varmvatten. Helt otroligt, det kommer verkligen varmvatten. Det är som en dröm. Nästan för bra för att vara sant.

Vi har ankrat i en bukt som heter Smokehouse Bay. Namnet har den fått efter den lilla fiskrök som markägaren Eric Webster redan 1948 byggde här ute på Great Barrier Island. Men han byggde också något annat. Ett litet badhus, för smutsigt båtfolk som oss. Vad hans incitament för detta var, vet jag ingenting om. Men här finns det än idag.

En liten stuga med ett badkar i, och ytterligare ett i det fria. En vattencistern, en vedbod och en kamin att elda i för att värma upp vattnet. Eric installerade också några rejäla tvättkar, och ett par tvättvindor om någon skulle behöva tvätta kläder. Och så slog han ner en rad rejäla pålar i vattenbrynet där man kunde förtöja båten i högvatten. Så att även båtens köl skulle kunna få sig en ordentlig skrubbning vid lågvatten.

Ett torrdass, en bokbytarhylla, en grill och några bänkar och gungor på det. Sedan var det klart. Webster’s Wonderland. Mitt ute i ingenstans, omgivet av vildmark. Eric Webster finns inte i livet idag. Men hans familj äger fortfarande marken och låter båtfolk komma och gå som de vill. Det finns en liten bössa på platsen för den som vill bidra med en slant. Och lokala båtklubbar hjälper tydligen till när det behövs.

Vi bestämmer oss för att stanna, och har stället för oss själva hela dagen. Men antagligen har någon annan varit här strax före oss; det finns fortfarande tillräckligt med varmvatten för att fylla båda badkaren.  Så medan den svårspottade Kaka-papegojan chattrar i träden ovanför oss får hela familjen en välbehövlig tvagning. Vårt första varma badkarsbad sedan Santo Antaõ på Kap Verde, två oceaner bort.

En vissen blomma

S/Y Mary 5 kommentarer

Ett minne blott ...

I fyra år har vårt flitiga vindkraftverk prytt Marys mesanmasttopp som en vacker blomma. Det har blivit en del av båtens karaktär, ett tydligt kännetecken. Något som särskiljer den från alla andra. ”Ketchen där borta med vindkraftverket i masttoppen.” Så brukade vi säga. Med betoning på brukade. För nu är det borta.

Jag får det kanske att låta som vindkraftverket skulle ha trillat ner. Och det har det tack och lov inte gjort. Men tanken på att det faktiskt skulle kunna ske har slagit mig allt oftare på sistone. För ett par månader sedan började vindkraftverket ge ifrån sig ett märkligt ljud i vissa vindstyrkor, och snart kunde vi också se att det vobblade lite grann. Något som successivt förvärrats på senare tid. Och med det min oro för att hela femtonkilos-klumpen skulle trilla ner i huvudet på oss en dag.

Ludvig har varit uppe i masttoppen för att kontrollera att vindkraftverket verkligen sitter fast som det ska. Och jodå, det har det gjort. Men någon säker diagnos har varit svår att fastställa på denna höga höjd. Idag gjorde vi dock slag i saken och monterade ner hela faderullen, för att ta oss en närmare titt.

Förhoppningen har hela tiden varit att problemen skulle grunda sig i någon form av glapp, kanske orsakade av ett slitet kullager eller dylikt. Och så visade sig det också vara. Men ju mer vi plockade isär vindkraftverket desto fler fel hittade vi. Det såg fel ut, det lät fel. Och det luktade till och med fel – bränd el. Ja, vindkraftverket var så illa däran att det troligen aldrig skulle pryda Marys masttopp igen. En sorgens dag.

Lyckligtvis hittade jag två bortglömda ölburkar längst ner i skolådan tidigare idag. Vi dricker dem, tittar på delarna av vår vissna blomma och funderar på vad sjutton vi ska göra nu …