En dålig nyhet, och en bra nyhet

Nya fotoböcker på väg till Kurrekurreduttön.

Fler böcker på väg till Kurrekurreduttön.

I höstas tryckte vi upp två fotoböcker från vårt besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Islands som den lilla ögruppen utanför Papua Nya Guinea egentligen heter. Dessa överlämnade vi till våra långseglarvänner Eric och Birgitta på Ariel IV som hoppades få möjlighet att leverera dem under sin stundande Stillahavskorsning.

Nu har vi fått besked om att Ariel IV kommer ta en annan rutt genom Söderhavet än de först planerat. Det är en del av friheten med att vara ute och segla, att man kan planera om när andan faller på. Men synd på vår bokleverans, tyckte vi. Tabar Islands ligger långt bortom de vanliga farlederna. Att hitta en ny kurir är svårt. Och postgången i Papua Nya Guinea kan man räkna bort – den har vi redan provat.

Då hörde Emelie av sig till. Emelie och Petter som läste om vårt besök på Kurrekurreduttön här på bloggen för några år sedan, och som nu har bestämt sig för att åka dit på egen hand. De ska flyga till huvudstaden Port Moresby, och resa vidare därifrån med inrikesflyg och lokal båt. Emelie ville gärna få några tips, och undrade om vi ville skicka med något. Och det ville vi så klart.

De reser redan om några veckor. Så nu gäller det att få nya böcker klara i tid, tänkte jag och gick in på Fotoklok.se där jag beställde de förra. Och minsann. De förra böckerna låg kvar i systemet. Det vara bara att klicka på ”Beställ igen”, och vips så var två nya på väg till tryckeriet med utlovad leverans hem till Emelie och Petter några dagar senare. Otroligt smidigt. Nu hoppas vi att resten av leveransen går lika bra. Att resa i Papua Nya Guinea är ett stort äventyr, oavsett färdsätt.

Jag frågade Emelie om de kunde tänka sig att skriva ett litet gästinlägg här på vår blogg – när de är tillbaka. Kanske med ett par bilder som bevis på att kurirerna utfört sitt jobb. Och jodå, det kunde de absolut tänka sig. Så roligt. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången. Tredje gången gillt.

Med kurir till Kurrekurreduttön

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Sista chansen

Skeppsorkestern repeterar

Skeppsorkestern på Mary af Rövarhamn

Det börjar dra ihop sig. Framförallt för vår avsegling mot Sri Lanka. Men söndag är också sista dagen att rösta i tävlingen Årets Resebild. De 20 finalisterna får vara med i en stor fotoutställning på TUR-mässan i Göteborg. Och Jurys favorit vinner värsta väderskyddade systemkamerasetet. Ja, vinnarplatsen har vi kanske ingen chans på för det är otroligt många fina bilder som är med i tävlingen. Men att få vara med på utställningen hade verkligen varit jätteroligt.

Så såvida ni inte valt att delta själva, lägg gärna en röst eller två på vår Skeppsorkester. Det tar bara en sekund. Under tiden fortsätter vi att fixa ”det där sista”. I början av nästa vecka bär det av.

En ovanligt dålig dag

Mary af Rövarhamn bogseras in i hamn.

Inte ens fotograferandet ville sig denna dag, hade tydligen råkat stänga av autofokus:(

Ludvig åker in tidigt för att besöka alla de myndigheter som krävs för att checka ut ur landet. Vi har jobbat som tokar för att hinna med några dagars skön semestersegling ute bland öarna på vägen ner mot Langkawi, där vi ska hämta vårt nya segel och förhoppningsvis få vår jollemotor reparerad innan det är dags att fortsätta ut i Indiska Oceanen. Och vi vill gärna komma iväg i god tid, för att hinna fram till någon trevlig ankring där vi kan fira kapten som fyller år imorgon.

Men hos tullen blir det tvärstopp, när Ludvig ber om att få tillbaka momsen på nya motorn. Han hänvisas stora tullkontoret inne i stan.  Väl där skickas han vidare till ännu ett ställe, där han slutligen informeras om att vi inte kommer att få några pengar. Trots att vi har rätt till dem. För så gör de här. Punkt slut. Och någon rättsprocess har vi varken tid, lust eller råd till. Det vet de.

Väl tillbaka har de första myndighetsgubbarna gått på lunch. Så när Ludvig äntligen är klar med allt pappersarbete har klockan hunnit bli halv tre på eftermiddagen. Vi beslutar oss för att ge oss av i alla fall.  Men motorn vill inte starta. Ja, du läste rätt. Vår nya motor. Jag känner paniken stiga, men Ludvig börjar lugnt det dryga jobbet med att lasta ur alla grejer vi förvarar i utrymmet ovanpå motor och kan snart konstatera att startbatteriet är närmast tomt.

Ludvig tror sig ha en förklaring och en lösning på problemet. Men det kan vänta. Vi startar istället motorn med våra förbrukningsbatterier. Och så bär det av. Halv fyra på eftermiddagen. Äntligen. Vår vistelse på Phuket har varit tuff både fysiskt, psykiskt och finansiellt. Och vi tittar inte bakåt en enda gång när vi stävar ut ur hamnen. En timme senare börjar det spotta och fräsa något alldeles förfärligt från avgasutloppet, innan det ersätts av några kraftiga dunkande ljud från motorrummet.

Vi stänger av motorn, och Ludvig lastar återigen ut allt ur motorrummet. ”Pumpa, vi tar in vatten” ropar han plötsligt inifrån. Nu inte lika lugn. Samtidigt upptäcker jag att strömmen för oss allt närmare en stor fiskebåt som ligger ankrad precis i närheten. Jag hissar segel, men vinden är så lätt att båten inte hinner få upp någon fart. Först med två meter kvar till fiskebåtens för ser jag att vi kommer att gå fria, och kan återgå till att pumpa läns.

Avgassystemets nya vattenlås har sprängts. Och allt kylvatten går ut i kölen. En dieseldunk hade trillat ner och stängt den kran som stänger avgasutloppet. Och till sist gick alltså vattenlåset sönder av trycket som byggdes upp i systemet.

Där rök den semestern, tänker jag och styr tillbaka mot Phuket. Två sjömil från hamn dör vinden ut, och Bernardo på svenska segelbåten Albertina kommer ut för att bogsera in oss. Till samma boj vi lämnade tre timmar tidigare. Väl framme välter Otto ut en sorteringslåda med tusentals pyttesmå pärlor, och jag börjar gråta.

Pistolhot till frukost

Ful båt!

Ful båt!

Vi sitter på däck och äter frukost i godan ro när den stora motorkatamaran från Blueworld kommer körandes rakt emot oss. Med bara några meter kvar till Marys skrovsida brölar mannen ”Mooring, mooring” och pekar ilsket mot den boj som vi har förtöjt vid.

Här i Chalong Bay har myndigheterna lagt ut ett hundratals allmänna gratisbojar. Alla ser likadana ut, orange med blått streck. Bojarna är onumrerade, och att det skulle vara något annat än först till kvarn som skulle gälla har inte slagit oss. Så vi skakar förvånade på huvudet. Det här var vår boj, han kunde väl ta en annan.  Det fanns flera lediga längre ut.

Men mannen, som inte kunde någon engelska, var tydligen av en helt annan åsikt. För snart viftar han med en signalpistol och avfyrar flera varningsskott i luften. Mot en barnfamilj, mitt i frukosten. Jag blir riktigt förbannad. Oavsett vilken rätt han anser sig ha till den här bojen så var det här ett ovanligt ohyfsat sätt att säga det på. Så jag storvägrar, trots Ludvigs mer tveksamma hållning i frågan.

Till sist far mannen iväg mot piren i full fart, och kommer efter en stund tillbaka med ytterligare en gubbe ombord. Till skillnad från den förste talar den här skaplig engelska och förklarar på ett betydligt trevligare sätt att det här faktiskt är deras boj. Trots att den ser likadan ut som alla andra.

Om så var fallet kunde de väl för fanken märka bojen, tycker jag. Men eftersom kapten ombord onekligen verkar vara något instabil, och situationen skulle kunna utvecklas till något otrevligare väljer vi att lämna bojen. Vår erfarenhet från Galapagos där vi förlorade både ankarlina och ankare säger oss att det är klokast så.

Så snart vi är tryggt förtöjda igen googlar jag fram Blueworld på nätet och ringer upp chefen. För att informera om hans personals ohyfsade manér. Men chefen menar naturligtvis att de inte har någon signalpistol ombord och att han aldrig kan tänka sig att hans kapten skulle bete sig på det sättet. Så jag måste ha tagit fel. Ja, så måste det vara.

Men när jag berättar att vi faktiskt har det hela på foto (en sanning med modifikation) vill han plötsligt bjuda på kaffe. Den äran får han naturligtvis inte. Han kan gott sitta där och vara orolig för vad jag kan tänkas hitta på härnäst. Dessutom dricker jag inte kaffe, särskilt inte med skitstövlar. Så det så.

Hemma hos, del 2

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har bott på Mary af Rövarhamn i elva år. Med både barn och katt. Och det syns. Vi har gjort en del punktinsatser. Men att lacka och slipa inredningen samtidigt som man bor ombord är svårt. Därför har vi alltid sagt: ”När vi kommer till Sydostasien där arbetskraften är billig ska vi flytta ut ur båten en vecka, hyra en enkel hydda på stranden och låta någon annan lacka om inredningen medan vi själva ligger i hängmattan.”

Drömmar kan förverkligas. Det vet vi. Men inte den här. I verkligheten ansåg vi oss inte ha råd med mer än en knapp femtedel av båtens inredning. Arbetet tog snarare fem veckor än en. Det fanns varken hydda eller strand. Och vi behövde närvara nästan hela tiden för att undvika missförstånd. Hantverkarna kunde i princip bara tre ord på engelska: Can, have och yes.

Nåja, nu är det i alla fall klart, och ni anar inte hur skönt det känns att få lite ordning i båten igen. Nu väntar vi bara på att de där första riktigt fula reporna ska infinna sig. Så vi kan slappna av igen, och låta Otto leka med sina bilar på salongsbordet som vanligt : )

(Kolla gärna in första delen av ”Hemma hos” för att se förvandlingen.)

Bättre fri luffare än fången kung

Utsikten från min plats på däck.

Utsikten från min plats på däck.

Två veckor beräknades arbetet på båten pågå. Vi var beredda på tre. Men det tog fem. Och prislappen blev därefter. I morse kunde dock Mary af Rövarhamn äntligen lämna den instängda och kvalmiga Boat Lagoon Marina, till myggens stora förtret.

Lite nervöst var det allt. Inte bara för att det var premiär för vår nya motor. Utan också på grund av hamnens belägenhet. Vägen ut mot havet leder genom mangroveträsk och grundbankar. Via en grävd kanal som är så trång att det krävs en lots som visar vägen, och så grund att den bara kan forceras hälften av månadens alla dagar – och då bara en timme vardera sidan om högvatten.

Det blåste friskt i mynningen, och det var svårt att hålla båten på kurs i den stökiga sjön. Men motorn skötte sig fint, och vi hade aldrig mindre än tio centimeter (!) under kölen. Väl ute kastade vi ankar bakom första bästa ö, la oss ner på däck och bara njöt av den friska luften. Och här ligger vi än. Utfattiga, fria och lyckliga.

En tigermamma i poolen

Den kinesiska pojken ser ut att vara ungefär lika gammal som Lovis. Men till skillnad från min egen dotter som glatt plaskar runt i poolen skriker pojken i högan sky. Ja, han vrålar så högt och förtvivlat när pappan bogserar honom fram och tillbaka att jag inte kan fullfölja en enda tanke. Det är oerhört plågsamt, för såväl öron som själ.

Misshandeln pågår i en halvtimma, och hela tiden håller pappan en videokamera framför pojkens ansikte.  Medan en skrattande kvinna som jag antar är modern med jämna mellanrum stänker mängder av vatten över pojkens ansikte. Varvid pojken skriker än värre, och kvinnan skrattar ännu mer.

Jag ställer mig vid poolkanten och blänger argt från den ena till den andra. Medan jag funderar på vem av dem jag ska strypa först närmar sig en amerikansk kvinna och försöker få stopp på eländet.  Men hon möts av oförstående blickar. Av föräldrarna, och alla andra kinesiska semesterfirare som verkar till synes helt opåverkade av situationen.

Vi har träffat många kineser under vår resa, men aldrig kommit dem nära. Så jag tillbringar kvällen vid datorn i hopp om att den vägen lära mig ett och annat om kinesisk barnuppfostran. Jag förstår snart att det jag bevittnat under dagen var ett typiskt bevis på kinesiska föräldrars omtanke, eller själviskhet beroende på hur man väljer att se det.

Amy Chua, som skrivit den omdebatterade boken ”Tigermammans stridsrop”, menar att till skillnad från västerländska föräldrar så har kineserna förstått att ingenting är kul förrän du är bra på det. Och för att bli riktigt bra måste man kämpa, vilket barn sällan vill enligt författaren. Därför måste man tvinga dem. Svaghet föraktas, och barn ska drillas. Det gör dem starka och framgångsrika.

Synen på barnuppfostran brukar skilja sig från familj till familj; så är det säkerligen också i Kina. Men pressen finns, och det är självklart att många kinesiska föräldrar sätter högt hopp till sitt enda barn. Frågan är hur den lille pojken mår, om han någonsin kan få ett sunt förhållande till vatten och hur sådana här uppfostringsmetoder påverkar det kinesiska samhället som helhet?  Ja, det är sådant jag sitter här på min båt i Thailand och funderar på denna afton.

Klicka här för att läsa mer om Amy Chuas syn på barnuppfostran.

Hemma hos

Detta bildspel kräver JavaScript.

PHUKET, THAILAND. För ett tag sedan var det en läsare som var nyfiken på hur vi har det, och efterfrågade ett ”hemma hos”-reportage. Jag tänkte först att jag skulle invänta ett bra tillfälle, när det är lite extra fint. Men den stunden verkar inte riktigt infinna sig. Så idag är väl så bra som vilken annan dag som helst antar jag. Jag låter bilderna tala för sig själva. Ursäkta röran.

Farväl Perkins. Välkommen Vetus!

Ludvig drabbad av gula febern.

Vid vår brygga här i Boat Lagoon Marina finns en liten butik som säljer marinelektronik. I skyltfönstret står en motor av märket Vetus. En ny och alldeles gul och fin lagom stor motor. Och varje kväll under de tre veckor vi varit här har Ludvig stått där och tittat drömmande på den där motorn.  I morse gjorde vi banköverföringen. Nu är den vår.

För den där helrenoveringen av vår gamla Perkins gick det inte så bra med. Motorn var i sämre skick än väntat, och firman som skulle reparera den höjde priset för var dag trots att vi avtalat om ett fast pris för hela jobbet. Så arbetet gick i stå, och när vi ville diskutera saken fanns aldrig någon chef att nå. Kanske ville han vänta ut oss, i hopp om att vi skulle ge upp och lämna motorn till sitt öde. Men där gick han bet.

I sällskap av en bekant åkte Ludvig ut till verkstaden för att hämta hem det som var vårt. Själva fritagandet av motorn var både olustigt och hotfullt.  Och trots att utfört arbete var betalat sedan länge, krävdes det ytterligare 1500 kronor för att flytta den bil som blockerade Ludvig från att köra därifrån. Ludvig betalade, för han visste att om han inte fick motorn med sig den här gången skulle priset vara betydligt högre nästa gång. Om den överhuvudtaget fanns kvar.

Där stod vi sedan, rådlösa och frustrerade i främmande land. Med vår uttjänta motor i tusen delar, på ett lånat lastbilsflak. Ja, så kom det sig att Ludvig igår gav sig av på krämarerunda. I hopp om att finna någon som ville köpa motorn. Och minsann, mot alla odds. Framåt eftermiddagen fick han napp. Under förutsättning att motorn var komplett vill säga. Det var innan vi upptäckte vi att en kolv saknades. Så nu vet vi inte riktigt hur det blir.

Oavsett, vi har återtagit kontrollen och därmed fått tillbaka hoppet om att få båten redo för Indiska Oceanen innan monsunvindarna vänder för i år. Men än är vägen dit lång, och vi har bara tre veckor på oss …