Lucka 4: Silly walk

Jag tycker det är roligt med bilder som inte riktigt blev som man tänkt sig, men just därför blev så mycket bättre än de annars hade blivit. Det här är en sådan bild. Jag blir lika glad varje gång jag ser Lovis komma klampandes över ängen – rakt framför linsen. Helt upptagen av sin jakt på överblommade maskrosor. Ögonblicket är fångat på ön Newfoundland på Kanadas ostkust. Dagen därpå besteg vi berget Gros Morne för att leta reda på vår första snö på fyra och ett halvt år.

Så gick det i jakten på snön

Det som inte hanns med

Detta bildspel kräver JavaScript.

 VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Ibland tycker vi det är rätt jobbigt att titta på Familjer på äventyr. Vi har upplevt så mycket, och det är så lite som ryms i själva programmet. I det fjärde avsnittet förflyttade vi oss hela vägen från Newport till Labrador på mindre än fem minuter. En glimt av en säl, och ett midsommardopp i Lake Bras d’Or. Det är allt som visas. Medan vi i själva verket tillbringade sex veckor i området.

Vi trivdes så bra längs kusten i Maine, Nova Scotia, Newfoundland och Labrador att vi på allvar har övervägt att flytta dit. Här nedan listar vi blogginläggen från sträckan, om någon vill veta mer. Fler bilder från området finns i vårt bildgalleri på Flickr.

Nästa avsnitt utspelar sig på Grönland, ett av våra absoluta favoritresmål. Då utlovas massor av isberg, och ännu fler mygg. Ha det så gott till dess.

Vårt första isberg

Nu börjar det ...

Nu börjar det …

FLOWER’S COVE, NEWFOUNDLAND. ”Mamma, mamma. Vakna. Vi ser ett isberg. Mamma vakna!” Det var Otto som levererade den stora nyheten. Jag hade slumrat till på soffan. Jag reste mig upp, och gick ut. Och minsann. Långt där framme syntes något stort och vitt. Det såg onekligen ut som ett isberg. Vårt första.

Vi närmade oss Strait of Belle Isle, sundet mellan Newfoundland och Labrador. Det ska finnas 69 isberg i sundet just nu, enligt kanadensiska vädertjänstens senaste rapport. Och det är bara början, väl på andra sidan väntar betydligt fler. De förs söderut med den kalla Labradorströmmen.

Det flöt små isklumpar i vattenytan här och var. Bara några meter stora. Det hade troligen lossnat från det stora isberget. Ja, för det var onekligen rätt stort. Åtminstone med våra mått mätt. Kanske 70-80 meter långt. Ändå syntes det inte på radarn förrän vi kommer riktigt nära, och då bara ibland. Det gav sämre eko än väntat.

Det såg ut som vårt isberg hade gått på grund. Det låg alldeles stilla; vågorna bröt mot det som det vore en ö. Det sägs att det bara är en sjundedel som brukar sticka upp ovanför vattenytan. Den synliga delen var kanske 7-8 meter hög i det här fallet. Och det var 50 meter djupt.

Färgen var precis så där vackert isblå som jag har sett på bild. Det var en imponerande syn, men också skrämmande. Än så länge kan vi undvika att segla på nätterna, det finns gott om hamnar längs kusten. Men förr eller senare måste vi ut på havet. Där finns ingenstans att söka skydd när mörkret faller, eller dimman drar in.

Jag är glad att vi har en stålbåt.