Lovis och Otto utökade antalet elever på Frenchboro-skolan med nästan 30 procent.

FRENCHBORO, MAINE. Det var skolavslutning den där dagen vi besökte Matinicus. Det brukar vara en dag full av glädje och förväntan. Men så var det inte den här gången. Skolan skulle stängas. Kanske för gott. En av de två eleverna skulle flytta. Då flyttade den andra också, för föräldrarna ville inte deras dotter skulle bli kvar som enda barnet. Det var en sorgens dag.

Utan barn har skärgårdssamhällena ingen framtid. Detta var något som man förstod tidigt här på grannön Frenchboro, 30 sjömil öster om Matinicus. Befolkningen hade sjunkit drastiskt under några år när man på 60-talet bestämde sig för att ta emot fosterbarn – i hopp om att de skulle förälska sig i ön och bli kvar. 13 barn flyttade hit, men det var svåra år. Barnen såg detta, och valde som vuxna det enklare livet på fastlandet.

Men Frenchboro-borna gav inte upp. De hade sett många grannöar gå samma öde till mötes, sett skolorna stänga och husen köpas upp av sommargäster. Så öborna gick samman, gick emot traditionen, byggde nya hus och bjöd in fiskarfamiljer från fastlandet att fiska på deras vatten. Villkoret var att de slog sig ner på ön, och de tog med sin sina barn. Husen fick de hyra husen för halva priset jämfört med fastlandet.

De nyinflyttade männen fick hjälp att komma igång med sitt fiske. Och barnen gick i skolan om dagarna. Men fruarna kände sig isolerade och ensamma. Och är inte frun lycklig. Ja, då är ingen i familjen lycklig. Så kom det sig att fyra av de fem familjerna flyttade tillbaka till fastlandet inom några år. Men nu var öborna varma i kläderna. De hade vant sig vid tanken på att dela med sig. Ryktet gick, och snart kom det nya familjer.

Den här gången gick det bättre, man hade lärt av sina misstag och satsade hårt på att integrera hela familjen. Folk fick fler barn, och det firades varje gång. För ett par år sedan bodde det 68 personer på ön, varav 22 var barn. Ölivet blomstrade, och man öppnade förskola i kyrkan. Men livet är sårbart här ute. Allt som krävs är några dåliga fiskeår.  Finns ingen försörjning, då försvinner också barnen.

Vi besökte skolan här på Frenchboro idag. Antalet barn har börjat sjunka igen. Det satt sju elever i klassrummet, men till hösten är de bara två. En familj med tre barn har bestämt sig för att flytta. Då blir det bara fyra kvar, och två av dem är gamla nog för att gå vidare High School på fastlandet. Men ytterligare fyra små barn är på tillväxt på ön, så än finns det hopp för det lilla skärgårdssamhället.

Vi önskar dem lycka till. De kommer behöva det. Men om någon ska klara det, så är det Frenchboro-borna. De har den rätta inställningen. Själva seglar vi vidare mot Nova Scotia idag. Nytt land, nya äventyr.