I Urds kölvatten

Det slår bannemej aldrig fel. Varje gång vi reser bort drar en stor farlig storm in över den del av landet där Mary är förtöjd. Vi missade Gudrun, vi missade Per och vi missade Urd. Visst är det märkligt? Nåja, nu är vi alla fall hemma igen och vet hur det gick. 

Redan veckan innan jul kunde man se att ett oväder var i luringen nån gång efter jul. Vi hoppades att det inte skulle bli så mycket av det där blåsvädret, men drog för säkerhets skull några extra tampar innan vi styrde bilen mot Rövarhamn och Roslagen över julen.

För en gångs skull stämde prognosen ganska bra. Ja, faktum är att det blev nog till och med lite värre än först väntat ute på Marstrand, och det var onekligen lite frustrerande att sitta där maktlös framför brasan utan att kunna göra annat än att följa eländet på nätet.

Mary var ok, enligt vittnesmål. Hon flöt som hon skulle. Men det såg även vårt hus ut att göra på de bilder vi såg på Facebook. Flyta alltså. Havsnivån hade stigit så högt att den delen av huset vi bor i var helt omringad av vatten. Vi bor lyckligtvis på andra våningen, men vårt förråd ligger i källaren.

Av bilderna att döma var det en halvmeter djupt på sina ställen; folk fick åka traktorskopa från färjan för att inte flyta bort. Jag gillade inte tanken på att kajen som huset är byggt på skulle undermineras. Huset lutar redan. Och även om jag själv aldrig skulle velat bo på bottenplan direkt på kajen, så kunde jag inte låta bli att oroa mig för grannarnas skull.

Och hur skulle katterna kunna ta sig in och ut om det står vatten vid deras trappa upp till balkongen? Lovis var rädd att lilla Sally hade spolats bort helt och hållet. Nåja, det var inte mycket vi kunde göra åt det där och då. Mer att hoppas på det bästa.

Stormen drog vidare österut under natten, och vattennivåerna gick snart tillbaka till det normala. Men det var inte utan att vi var lite spända på hur det gått med allt när vi igår kväll styrde hemåt igen. Hur skulle det se ut på ön? Hur hade det egentligen gått med vårt hus och vår båt?

Redan från färjeläget på Koön kunde vi se att julbelysningen i båten var släckt. Det visade sig snart att en av kontakterna på bryggan hade blivit dränkta i vatten, så vår jordfelsbrytare hade slagit av. Mary var strömlös, men verkade i övrigt må bra. Skönt.

I källaren hade saltvatten trängt in via avloppen på toaletten och i tvättstugan, men just vårt förråd som ligger längst in var mirakulöst nog alldeles torrt. Det måste ha varit på håret. Tur att huset sluttar lite. Granen utanför fönstret var däremot en sorglig syn. Den lutade 20 grader, stjärnan hängde på tre kvart och belysningen fungerade inte.

Idag gick vi en promenad i samhället, för att se om man fortfarande kunde se några andra spår av Urds framfart på ön. Det kunde man. På vissa ställen låg det tång och drivved alldeles intill husgrunderna. Ibland 20 meter upp på land.

sjomanshuset

Vårt hus är det gula till vänster.

Som befarat hade kajen dränerats både här och var. Asfalt, plattor och betong på gångstigarna har lossnat. Nakna gatstenar låg huller om buller. Kommunen måste ha varit här och tippat av några lastbilsflak grus i de värsta groparna för ingen ska bryta benen i mellandagarna. Men man kunde fortfarande se stora slukhål här och var.

Vid Strandverket var bryggorna täckta av ett tjockt lager grus som troligen spolats dit med vågorna. Man kunde också se hur båtarna på uppställningsplatsen varit omringade av vatten. Men det såg ut som alla var kvar. Någon hade däremot ryckt ut och räddat några kajaker på flykt.

Enligt de gamla öborna är översvämningar på Marstrand inget ovanligt. Medan andra verkar tycka att detta visst var en ganska så anmärkningsvärd företeelse. Det hade jag också tyckt. För även om det är tråkigt med förstörelsen så känns det än en gång som vi missat något riktigt spännande.

(Tack till Tommy Samuelsson och Matilda Ahlström för foton från översvämningen.)

En bra vardag, här och nu.

Kan man ha finare utsikt än så här?

Kan man ha finare utsikt än så här?

Vad ska ni hitta på här näst? Den frågan fick vi om och om igen när vi kom hem från världsomseglingen för två år sedan. Men vi hade inget nytt stort häftigt projekt på gång. Allt vi ville var att slå oss till ro. Hitta en plats där vi kunde bo och trivas, där våra barn kunde växa upp och gå i skola. Försöka leva ett hyfsat hållbart liv, gärna nära hav och natur. Och jobba lagom mycket, helst med något vi tyckte var roligt och kunde stå för.

Vårt nya mål i livet var att skapa en bra vardag. Det låter inte så märkvärdigt, och folk såg ofta lite besvikna ut när vi berättade. Men vi anade, att detta kunde bli väl så utmanande. I ett land som Sverige, där folk drabbas av utbrändhet på löpande band. För en familj som varit på resande fot i fyra år, så länge barnen kunde minnas. Som var vana vid att ta dagen som den kommer, och alltid uppleva nya roliga saker tillsammans.

Och mycket riktigt. Det blev inte lätt. Att börja ett nytt liv i Sverige, sådär mitt i livet. Att anpassa sig till konsumtionssamhället och den nya inrutade vardagen. Att vänja sig vid mörkret och kylan. Vi passade inte längre in i systemet, ägde inget mer än vad som rymdes i båten. Inte blev det enklare av att Försäkringskassan krävde tillbaka fyra års barnbidrag. Eller att banken vägrade oss bolån eftersom vi knappt haft någon inkomst på fyra år.

Frestelsen att bara kasta loss var stundtals enorm, särskilt under första halvåret. Vi hade redan en färdig lista på ställen i världen där vi kunde tänka oss att bo. Samtidigt visste vi, att vissa saker måste få ta tid. Att efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Efter mörker kommer ljus. Också för oss. Så när Ludvig hittade sitt drömjobb i seglarparadiset Marstrand bestämde vi oss för att ta chansen, att lämna Skåne och börja om i Bohuslän.

Vi längtade efter att flytta iland och köpte ett enkelt litet hus på landet, men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Det låg lite tokigt till, det kändes som vi tillbringade halva dagarna i bilen. Och huset krävde så mycket uppmärksamhet att båten mest låg vid bryggan och förföll.

Ibland är det nog så, att man måste göra fel, för att hitta rätt. För idag är huset utbytt mot en lägenhet på Marstrandsön. Vi bor mitt i skärgården, har båten förtöjd direkt utanför fönstret och seglar varje helg som vädret tillåter. Vardagen är enkel – med mataffär, kompisar, skola och jobb på gångavstånd. Och vi har båda jobb som vi trivs med. Ludvig som som konstruktör på Rutgerson Marin, jag som skribent och frilansare.

Visst har vi dåliga dagar. Och visst finns det mycket med långseglarlivet som vi saknar. Men på det stora hela känns det mesta så trevligt och behagligt det bara kan göra om man nu tvunget måste jobba, gå i skola och bo på en och samma plats.

Vi har nått vårt mål. Vi har skapat oss en bra vardag, här och nu. I Sverige. Tänk, det gick. Allting går, man måste bara komma på hur. Men det tog över två år. Nu njuter vi av det här, men klurar samtidigt på ett nytt mål i livet. Ja, vi behöver något att sträva mot, som håller oss på rätt kurs. Frågan är vad …

Drömmen om en egen båt

Midsommardans

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen.  Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Bil, gräsklippare och studsmatta bytes mot flakmoppe

20160204_120138

Vår nya lya till vänster i bild. Brf Sjömanshuset på Hamngatan i Marstrand.

Ögonen är rödsprängda. Vi har inte sovit på tre nätter. Beslutsångesten har varit brutal.  Men nu är det färdigvelat. Kontraktet är undertecknat. Vi har köpt en bostadsrätt på Marstrandsön. I det Pippi-gula gamla sjömanshuset på kajen. Föreningen heter så. Sjömanshuset, på Hamngatan. Vad passar väl bättre till ett gäng landstigna sjöfarare som oss?

Ja, vi ska bli ö-bor. Vi får tillträde till lägenheten redan om några veckor. Baksidan är att vi måste sälja Villa af Kroken. Det känns tråkigt. Vi gillar verkligen vårt gröna lilla hus – den öppna spisen, bersån och de mysiga omgivningarna. Men trädgården konkurrerar med båtlivet, och kommunikationerna funkar dåligt under årets mörka dagar. Vi får inte ihop vardagspusslet, och gillar inte att vara beroende av bil.

På Marstrandsön får vi promenadavstånd till jobb, skola, båt och mataffär, och barnen kommer närmare sina kompisar. Själva lägenheten måste byggas om en del, för att passa oss. Det kommer ta sin lilla tid eftersom vi envisas med att göra allt själva, och ger oss ut på sjön så fort solen tittar fram. Men utsikten är svårslagen och vi har fönster i alla väderstreck, så förutsättningarna är goda.

Vi har alltid pratat om att det vore mysigt att bo på en bilfri ö utan landförbindelse. Vi inbillar oss att krånglet med att vara beroende av en färja är sjutton så mycket charmigare än krånglet med en bil. Kanske romantiserar vi bara, kanske passar det oss inte alls. Men då har vi i alla fall provat. Man måste prova.

Och så har vi det här med flakmoppen. Äntligen får Ludvig ett godtagbart skäl att skaffa sig en sådan. Så har du en fin flakis som inte används får du gärna höra av dig. En Audi A6 kombi från 1999, en gräsklippare och en studsmatta finns i inbyte. Vid en snabb affär bjuder vi även på en trimmer 🙂

Blåsta på Styv kuling

Nostalgi-teve

Nostalgi-teve

Vi blev nyligen tipsade om en tv-serie om 10-årige Johan som drömmer om att en dag bli världsmästare i segling.  Serien heter Styv Kuling och utspelar sig i Marstrand 1980. Vi hittade det första avsnittet på YouTube och föll pladask för sopåkarens grabb, hans envetna kamp för att tjäna ihop till sin egen optimistjolle och hur han gömde sig i en kartong för att smyglyssna på seglarskolans lektioner som föräldrarna inte hade råd att betala.

Kanske berör historien lite extra för att Lovis, vår egen 10-åring, också sparar till en optimist. Sedan är det förstås kul att se hur Marstrand såg ut när vi var barn. Ikväll var det dags för det tredje avsnittet, och hela familjen samlades i vanlig ordning bakom datorskärmen. Men redan efter 6 minuter tog avsnittet tvärt slut, mitt i liksom. Och hur vi än letade på nätet så hittade vi ingen fortsättning. Varken det eller kommande avsnitt.

Styv kuling låg i SVTs Öppet arkiv tidigare, men nu är den alltså puts väck. Vi lyckas inte heller få tag på Lars Hesslinds bok som serien ska vara baserad på. Så nu sätter vi vårt hopp till er läsare. Finns det möjligtvis någon därute som råkar ha tv-serien eller boken med samma namn? Hör gärna av er i så fall. Lovis vill så gärna veta hur det ska gå för Johan. Ja, det vill vi allihop.

Kulturkrock III: Påskelden

Här brinner Krokens julgranar.

Här brinner Krokens granar.

KROKEN, BOHUSLÄN. Häromdagen hörde jag att det skulle bjudas på påskbrasa ute på Marstrandsön. Trevligt, tänkte jag men la inte så mycket vikt vid det. Inte förrän någon dag senare, när en av grannarna bjöd in oss att delta på deras påskeld. Eller påskfyr som de kallade den. Nästa dag kom ännu en inbjudan. Tre brasor på samma kväll. Vad sjutton, varför eldar alla upp sitt ris nu? Då finns det ju inget kvar till Valborg.

Nu har vi fått förklarat för oss att här på västkusten är det påskbrasor istället för majbål som gäller. Och detta är tydligen något som tas på största allvar. Ungdomarna ute på öarna tävlar om vem som har den största brasan på påskafton, och drar sig inte för att ta till både stöld och knytnävar i jakten på uttjänta gamla granar. SVT har gjort en dokumentär om Grankriget, som det kallas. Vi såg den igår kväll, och det hela är så knäppt för oss utomstående att det är svårt att tro att det är sant.

Att elda ligger djupt rotat hos folket här ute. Förr tände man brasor för att skeppen skulle hitta in i hamn. Vissa gjorde tvärtom, de eldade för att lura skeppen på grund så att man kunde ta deras last. Men just på påskafton eldade man för att skrämma iväg häxorna till Blåkulla. Här klär förresten barnen ut sig till påskkärringar först på påskafton, istället för på skärtorsdagen som i resten av landet. Förvirrande.

Först kräftorna, sedan lussebullarna och nu detta. Man skulle nästan kunna tro att det är en isolerad ö eller landsända vi flyttat till, en avknoppning av Sverige där människorna och kulturen under tusentals år utvecklats helt oberoende av resten av landet. Men nejdå, vi bor i södra Bohuslän – fyra mil norr om Göteborg.

Tidigare inlägg om udda traditioner på västkusten:

Kulturkrock I: Havskräftorna
Kulturkrock II: Lussebullarna

Brattön – de västsvenska häxornas favoritnäste

Häxorna på Blåkulla

Häxorna på Blåkulla

Vi har varit ute och utforskat våra nya hemmavatten igen. En av öarna vi besökte nu i helgen var Brattön, eller Blåkulla som den också kallas. Med sina 131 meter över havet är den skärgårdens högsta ö, och det var hit de påstådda häxorna som fängslades i Marstrand på 1600-talet skulle ha flugit på sina kvastar för att fira häxsabbat med självaste Djävulen.

På sydsidan av den mytomspunna ön finns en jättelik grotta med en smal ingång som lär vara svår att hitta om man inte vet var den ligger. Vi nöjde oss med att bestiga toppen den här gången eftersom det redan var sent på dagen. Men troligen är det denna grotta man ansåg vara ingången till helvetet där dåtidens sjömän påstod sig ha sett en strid ström av häxor komma utfarandes i påsktider. Idag lär den bebos av stora spindlar.

Häxförföljelserna i Sverige kulminerade 1670-1680, bara i Bohuslän avrättades ett 40-tal kvinnor för trolldom. Det var regeringens särskilda Trollkommission som fastställde domarna. Men så sent som för någon generation sedan oroade sig öborna fortfarande så mycket för häxornas vilda framfart att barnen fick stränga förmaningar om att alltid stanna inne på påskhelgens kvällar.

Idag är Brattön ett sommarparadis, med ett tiotal bofasta. Vi såg bara fem personer på ön. Två män, en kvinna och två barn. Ingen av dem det minsta häxlika. Men så var vi också lite tidigt ute. Chansen, eller risken, lär vara störst under skärtorsdagsnatten. Är det någon som vågar sig på ett besök, men inte har en egen båt, går det färja hit från Rörtången.

Oavsett vilket skäl man har att besöka ön så är en tur upp på toppen ett måste. Utsikten över skärgården är fantastiskt. Den branta stigen börjar på öns norra sida och går genom en trolsk skog med massor av mossa, lavar och krokiga rötter som fäller krokben på en. Otto misstänkte att det var häxfingrar. Ja, helt säker kan man aldrig vara. På Blåkulla kan allting hända.

GLAD PÅSK på er allesammans. Vi hoppas på vackert väder, och fler utflykter i vår fina skärgård. Fler bilder från helgens äventyr finns på Instagram.

När alla stjärnor står rätt

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.

Marstrand i vinterskrud

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Så här mycket har det inte snöat sedan 80-talet”, säger folket i byn. Det låter orimligt. Men snöat har det. Jättemycket.

Vi har fortfarande problem med värmesystemet i båten. Så jag har sitter mest hemma och jobbar. Men igår kunde jag inte motstå frestelsen att se Marstrands hamn i vinterskrud. Så jag rotade fram mina gamla benvärmare, pulsade över berget till bussen och hann precis fram för att ta några bilder, innan solen försvann bakom de mörka molnen.

Sedan hämtade jag Lovis och Otto på skolan och åkte pulka med Marstrandsungarna hela eftermiddagen. Nåja, det var mest barnen som åkte och jag fixade fikat. Men ändå. Så fint.

Vintersegling

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland är livet lite mer motigt än andra gånger. Som i helgen när vi ville utnyttja det vackra vädret för att gå ut en sväng med båten. Men så dog bilen, och fick bogseras till verkstaden. Och när vi fått lift till båten, ja då ville inte värmesystemet gå igång. Sedan var det inte alldeles lätt att få loss alla infrusna tampar från den stormförtöjda båten. Men loss kom vi, för att en kvart senare konstatera att isen låg ogenomtränglig i hamninloppet.

Nu ger vi oss ju inte så lätt. Så vi lyckade vända om för att prova lyckan söder om ön istället. Där såg det bättre ut. Men väl ute hade klockan blivit mycket, solen stod redan lågt på himlen och det snabbt blev kallare. Utan värme i båten ville vi inte ta några risker. Så vi vände om, och gick in i hamn igen. Jag kunde riktigt se hur isen slöt sig runt omkring oss medan jag kämpade för att få de stela förtöjningstamparna på plats.

Vi hade egentligen tänkt övernatta på båten, så Ludvig gjorde ett sista försök med att få igång värmen. Men icke, vattnet i värmesystemet vägrade cirkulera. Troligen en isplugg någonstans. Systemet läcker lite, och mängden glykol har nog spätts upp med tiden. Jaja. Bara att packa ihop sitt pick och pack igen då, vänta två timmar på nästa buss och sedan gå den sista biten hem från busshållsplatsen – över berget i mörkret.

Det låter kanske eländigt, allt det här. Kanske lite misslyckat. Men nej. Den där timmen när vi gled fram där mellan isflaken var värd varenda sekund av besvär. Att få stå där och värma sig med blåbärssoppa, och se ut över den gnistrande skärgården. Ja, till och med den sista promenaden från busshållsplatsen var magisk. Månskenet som visade vägen genom snön, knarrandet under våra fötter.

Väl hemma grävde Ludvig fram våra sista vedträn under verandan. Sedan drog vi på oss raggsockorna, slog oss ner på fårskinnet framför brasan och firade årets första vintersegling med glasstårta. Utetermometern visade på minus tolv grader. Inne var varmt och skönt. Det är kontrasterna som gör livet värt att leva.