Det är något mäktigt med fisk i stim. Hur de följer varandra, i en perfekt dans. Som de satt ihop med osynliga trådar. Vad just fiskarna på bilden bakom dagens lucka heter vet jag faktiskt inte, men den är tagen vid en liten ö som heter Tanikely på Madagaskars nordvästra kust. Ett område som seglade rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.
Läs mer:
Caféhäng på Madagaskar
Den lilla ön Île Ste Marie var vår första hamn på Madagaskar. Vi kände direkt att vi gillade ön. Piratkyrkogården, och dess spännande historia. Det sömniga lilla samhället, lemurerna och de vackra stränderna i söder. Och valarna förstås. Varje vinter samlas tusentals knölvalar här för att para sig. Man kunde se dem direkt från ankarviken.
Île Ste Marie är en av Madagaskars största turistorter. Det betyder inte att den är stor. Några enkla hotell och ett par restauranger, det är allt. Men varje dag anländer några nya vitingar med färjan från fastlandet. En dag kom det två svenskar. Mia Liljeberg, och hennes nyblivne man Roger. Vi träffades på öns sjystaste café. Det låg precis vid stranden, och man kunde se valarna hoppa långt där ute.
Mia och Roger berättade att de var ute på sin smekmånad. En rundresa. De skulle besöka fyra eller fem länder på tio dagar, och kunde således bara stanna på ön över natten. En bil väntade vid färjelägret på fastlandet. Ludvig och jag tittade oförstående på dem. Hur var det ens möjligt att förflytta sig så snabbt i den här delen av världen. Så onödigt, och så otroligt stressigt det lät.
Men Mia och Roger verkade allt annat än stressade. Tvärtom. De hängde med oss hela eftermiddagen. Vi hann prata om lite allt möjligt. De hade båda jobbat över hela världen, verkade framgångsrika i sina yrken och visste typ allt om allt. På ett ödmjukt och trevligt sätt. Det märkliga var, att de spelade Triomino med barnen hela tiden som de pratade med oss. En riktigt klurig variant av Domino, som kräver största möjliga koncentration. Jag hade inte en chans att hänga med.
Var det så här folk var hemma i Sverige? Snabbtänkta, effektiva, smarta. Jag mötte Ludvigs blick; han tänkte samma sak som jag. Var det verkligen så illa ställt med oss? Visst, vi hade dragit ner en hel del på tempot de senaste åren, hade rätt dålig koll på vad som hände i omvärlden och gjorde helst inte mer än en sak i taget. Det passade långseglarlivet bra. Men hur skulle vi klara oss när vi kom hem?
Vi tog upp saken med Mia och Roger. Berättade hur vi uppfattade dem och uttryckte vår oro. De skrattade och viftade bort det hela. Menade att livet i Stockholm gick rätt fort men att man vande sig snabbt. Sa sedan något snällt som fick oss att känna oss kloka och duktiga igen, och gled snabbt in på ett annat samtalsämne. Vi har inte träffats sedan dess. Men mötet gjorde stort intryck.
I brist på andra referenser kom Mia och Roger att symbolisera Sverige för oss, de effektiva svenskarna. Vi hade bara ett år kvar på vår resa. Skulle vi någonsin passa in i det svenska samhället igen? Ville vi ens? Ja, det var inte utan att vi blev rätt oroliga. Mötet spädde på vår hemkomstångest något alldeles kollosalt. Lite i onödan, kan man tycka. För häromveckan dök nämligen Mia upp i teverutan, som en av tolv deltagare i Genikampen.
Genikampen är ett underhållningsprogram där Sveriges största snillen tävlar mot varandra. Mia är ett geni. Och hennes man ligger nog inte långt efter. De besitter förmågor utöver det vanliga. Jag måste erkänna, beskedet kom som en lättnad. Fjärde avsnittet av Genikampen sänds i SVT1 nu i helgen, och Mia är fortfarande kvar i programmet. Vi kollar inte gärna på teve, men ibland måste man göra undantag. Heja Mia!
RICHARDS BAY, SYDAFRIKA. Vi kom fram till Richards Bay tidigt imorse. Elva dygn efter det att vi lämnade Moramba Bay på nordvästra Madagaskar. Räknar vi bort det korta stopp vi gjorde i Moçambique i väntan på bättre vindar tog hela resan tio dygn. Tio dagar och tio nätter till sjöss, tio soluppgångar och tio solnedgångar.
Det sägs att det är partiklar i atmosfären som påverkar himlens färger när solen passerar horisonten. Att de mest spektakulära solnedgångarna därför uppstår i städer med mycket luftföroreningar. Och att det i Afrika skulle vara dammet från den torra röda jorden som gör att solen upplevs rödare här än någon annanstans. För det gör den faktiskt.
Ju längre söderut längs kusten vi kom desto kallare blev dessutom nätterna, och en lätt dimma smög sig in över det varma havet när lufttemperaturen sjönk framåt eftermiddagen. En dimma som i kombination med den röda solen gav upphov till mycket speciella solnedgångar. Solnedgångar som vi aldrig sett dem förut. Och då har vi ändå sett rätt många …
Nosy Chesterfield
NOSY CHESTERFIELD, MADAGASKAR. Vi har just förlorat Madagaskar ur synhåll när ett vitt streck dyker upp i horisonten framför oss. Det är Nosy Chesterfield, en ensam liten sandö 25 sjömil ut från kusten. Helt utan beväxning. Bara skyddad av ett litet rev i nordväst, helt öppen mot havet i syd och i ost. Och så låg att vågorna måste skölja rakt över den när det går lite sjö. Men idag är det bleke, så stilla att man knappt kan skilja himmel från hav.
Vi är förvånade över att hitta en ö här ute, och bestämmer oss för att ta en närmare titt. Redan på avstånd ser vi något som påminner om masten från en segelkanot. Jag ser också något som sticker upp från revet. Kan det verkligen vara så, att det finns människor här ute. Malagasserna är visserligen duktiga sjömän, men deras kanoter är små och det är lika långt till fastlandet som från Åland till Sverige. Med den stora skillnaden att den lilla sandön är lika oskyddad som en toupé i storm.
Men jodå, när vi närmar oss ser vi att det ligger några kanoter på öns högsta punkt, och två män kommer paddlandes mot oss. De får nog inte besök särskilt ofta, för de verkar väldigt glada över att se oss. En av dem har ett fult sår, så vi ger honom några grejer för att hålla det rent. De får också ett paket kex som variation till fisken, något som får dem att se lika belåtna ut som de just vunnit på lotto. De erbjuder oss några småfiskar som tack för hjälpen, men vi tackar nej. Har så det räcker och blir över av den varan.
Så här i efterhand inser vi att vi borde gett fiskegubbarna våra SIM-kort och våra sista lokala pengar. Några kilo av vår stora spjutfisk hade säkert också uppskattats, de hade kunnat torka och sälja den på samma sätt som de gör med sin övriga fångst. Men vi tänkte inte så långt, vi bara stod där och log och vinkade medan männen paddlade sin väg. Rörda och tacksamma över detta sista oväntade möte med Madagaskar. Detta fantastiska land som överträffat alla våra förväntningar.
En lemur hoppar förbi …
MORAMBA BAY, MADAGASKAR. Vi kryssar mellan öar formade som gigantiska svampar, förbi gräsmattor av sjögräs. Längs stränder där baobabträd sträcker sig mot himlen likt uråldriga jättar. Där bladlösa grenar bär på frukter vi inte visste fanns. Där lemurer hoppar jämfota likt kängurur. Där bananbåten kommer glidandes när man är som mest sugen. Jag talar naturligtvis om en magisk plats. Jag är osäker på om den verkligen finns på riktigt, men i så fall heter den Moramba Bay. Och jag gillar den. Mycket.
Fler bilder från Moramba Bay finns nu i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna.
En tuff dag på jobbet för S/Y Marys snäckkonstapel.
NOSY SABA, MADAGASKAR. Jag står med vatten upp till armhålorna och försöker hålla jollen utanför de brytande vågorna medan Ludvig startar motorn. På femte rycket går den igång. Jag andas ut och häver mig upp i jollen medan Ludvig styr ut mot Mary af Rövarhamn. Vinden har vridit på norr och ökat i styrka. Den ankarplats som för två timmar sedan var platt som en pannkaka håller nu på att förvandlas till en fälla. Vi måste härifrån, annars slutar vi på revet.
Vi har påbörjat den långa resan söderut mot Sydafrika. Här i den nordvästra delen av Madagaskar finns fortfarande möjlighet att hitta skyddade ankarvikar. Så än så länge seglar vi mest på dagarna och går i hamn på natten. Ibland gör vi också ett kort stopp mitt på dagen. På någon av de där yttersta öarna, där man bara kan ankra eller landstiga när förhållandena är precis rätt. För ett kort besök i land, eller en snabb titt under ytan . Så länge tidvattnet inte är för högt eller lågt. Innan viden vrider, eller ökar i styrka.
Idag fick vi några härliga timmar på Nosy Saba, en vindpinad ö vars kust omges av höga porösa kalkstensbranter, stora stenblock, spännande grottor och vackra sanduddar. Fulla av drivved, vackra snäckor och slipade stenar och koraller. Stränder där ingen tidigare har satt sin fot. Nåja, så kändes det i alla fall. Ända tills vi klättrade upp på högsta kullen och såg att någon hade byggt en stor lyxresort på andra sidan ön …
Fler bilder från Nosy Saba hittar du i vårt bildgalleri på Flickr. Kolla gärna.
Lastkajen i Hell-Ville lämnar en del övrigt att önska.
NOSY BE, MADAGASKAR. När man behöver tanka sin båt i Sverige lägger man till vid närmsta sjömack, fyller, betalar och kör iväg. Ungefär som när man tankar sin bil. Det hela tar kanske en kvart, beroende på hur mycket bensin eller diesel som tankarna rymmer. I de flesta länder är det lite mer komplicerat än så. Madagaskar är inget undantag.
Först måste man hitta någon som är villig att ägna dagen till att köra fram och tillbaka till macken. Taxi-chaufförer brukar inte vara så förtjusta i att få sin bil nedsölad med kladdiga dieseldunkar. När bilen är fixad, behöver man dunkar. Det bästa är om man är några båtägare som går samman och lånar dunkar av varandra så att man inte behöver köra lika många vändor.
Vid lastkajen letar man reda på någon som är beredd att vakta jollen mot en rimlig penning. Sedan kan dunkarna bäras iland via ett antal lastbåtar och en livsfarlig rostig trappa där flera trappsteg saknas helt eller delvis. Dunkarna lastas därefter in i bilen, och det bär av till macken. Ludvig får inte plats i bilen, han får gå. Men kommer ikapp varje gång bilen stannar och måste puttas igång igen.
Väl tillbaka vid kajen måste man hitta jollen. Killarna som vaktar jollar här i stan brukar nämligen passa på att använda jollen för att göra några ärenden. Nästa steg är att få ner de tunga dunkarna till jollen via den trasiga trappan som nu blivit ännu högre sedan tidvattnet sjunkit undan. Har man tur ligger inga båtar vid kajen, och man kan lasta ombord dunkarna direkt från trappen. Det förekommer, men är ovanligt.
På väg ut till båten gäller det att balansera den nedlastade jollen väl, så den inte vattenfylls och sjunker i första bästa våg. Klarar man det väntar utmaningen att få upp de tunga dunkarna över relingen på båten, filtrera den skitiga dieseln och få över den i tankarna utan att spilla en droppe. Sedan är det bara att börja om från början igen. Tills båten är fulltankad och dagen har gått.
Vi har inte bråttom, men Ludvigs ryggskott underlättar inte. En sjömack hade varit bättre.
TANIKELY, MADAGASKAR. Otto springer runt runt på däck. Hänger ut över relingen, identifierar än den ena än den andra fisken, jämför storlekar och pratar i ett. Han älskar fisk, allt med fisk. Och här finns de i överflöd. Båten är helt omringad. Det ser ut som vi har ankrat i ett akvarium. Ett mycket trångbott sådant.
Vi drar på fenor, mask och snorkel, och glider ner i det svala vattnet. Ner i den undre världen. En sköldpadda dyker upp under oss. Vi följer efter den en stund. Tills en stor röd snapper fångar vår uppmärksamhet. Den gömmer sig under ett stort korallhuvud. Jag dyker ner för att ta mig en närmare titt. På vägen upp får jag syn på en hummer i en håla. Spröten avslöjar dess gömställe.
Plötsligt står jag öga mot öga mot en enorm grouper, välkamouflerad och ful med vassa tänder. Den största jag sett. Närmre en meter lång. Jag vet inte vem som blir räddast, fisken eller jag. Men Otto rycker mig i armen, han har fått syn på en drakfisk. Den glider fram längs med botten, med sina solfjäderliknande fenor utsträckta. Förrädiskt vacker, men giftet i piggarna på ryggen kan döda.
Inte heller havsanemonerna bör man röra, de bränner alla som kommer i deras närhet. Alla utom de clownfiskar som gömmer sig i dess tentakler. Jag har aldrig sett så många anemoner som här. Några stora som skogar, andra i form av röda små krukor med gulgröna armar som vajar i strömmen. Jag kan inte se mig mätt på dessa fantastiska små skapelser.
En bit ut simmar djävulsrockorna, och delfinerna. Och om ett par månader kommer valhajarna. Otto hade så otroligt gärna sett en valhaj, världens störta fisk. Jag också för den delen. Hur som helst, snorklingen här vid marinreservatet utanför den lilla ön Tanikely seglar rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.
Kameleonten och jag
NOSY KOMBA, MADAGASKAR. Nästan hälften av världens 150 arter av kameleonter finns här på Madagaskar. Men de är svåra att få syn på. Inte för att de kamouflerar sig, som man skulle kunna tro. Ryktet att kameleonten ändrar färg efter sin omgivning är nämligen inte sant. De byter visserligen färg, men mer för att kommunicera med varandra än för att smälta in.
Om en hane blir utmanad av en annan hane visar den sina starkaste färger, tills en av dem förstår att han håller på att förlora. Då byter den hanen färg till en undergiven, mörk ”slå mig inte”-färg. Funkar lite som arga leken skulle jag tro. Och när honan är villig ändras hennes färg till aprikos eller grisrosa. Medan honor som redan parat sig avslöjas genom sin svartaktiga färg.
Men om kameleontens färg talar sitt tydliga språk så är blicken desto flackigare. De kan nämligen titta på två håll samtidigt. Verkar onekligen praktiskt. Men ser otäckt ut. Det vet vi nu, för igår såg vi äntligen våra första kameleonter. Två unga hannar. Den ena på rätt nära håll …
NOSY BE, MADAGASKAR. Idag hände det igen. Vi blev omseglade av en lokal fraktbåt. En flytande brädhög, som läckte som ett såll och hade nästan lika mycket hål som duk i sina lappade segel. Mary af Rövarhamn är visserligen ingen racingmaskin, men det är bannemej ett under att de lokala båtarna seglar så väl. Hur som helst, jag kan inte se mig mätt på dessa fantastiska farkoster. Och det var skönt att äntligen få komma ut på sjön igen. Imorgon hoppas vi kunna hämta ut våra pass hos polisen här i Hell-Ville, sedan väntar några veckors semestersegling innan vi fortsätter söderut mot Sydafrika.
Mary af Rövarhamn 