3. Panama-Australien

En helvetes morgon

S/Y Mary 21 kommentarer

Så här ser hon ut, den 260 ton tunga kryssningskatamaranen som brakade in i oss.

PUERTO AYORA, GALAPAGOS. Jag vaknar av en enorm krasch, hela båten skakar. Ludvig och jag flyger upp ur sängen, och ut på däck. Fortfarande helt nakna. Båten framför oss har draggat. Anahi, en kryssningskatamaran på flera hundra ton. Det krasar till när vårt bogspröt går rakt in i deras akterspegel.

Ludvig startar motorn, om ankaret skulle släppa. Det vore det bästa. Så vi kom bort härifrån. Jag försöker tänka, men avbryts när nästa dyning rullar in i hamnen och för katamaranen mot oss med full kraft igen. Det krasar igen, som om båten framför oss smulas sönder. Ljudet är obeskrivligt. Och vi kan inte göra någonting, bara titta på och hålla oss undan.

Lampor tänds. Någon startar motorn. Katamaranen kraschar in i oss ytterligare ett par gånger, innan de lyckas komma bort från oss så mycket att den omedelbara faran är över. De kör in i vår ankarkätting om och om igen, det rycker och sliter i båten. Men ankaret håller. Antar att de försöker få upp sin kätting, att de är för få ombord för att kunna hantera monstret själva. Vilken mardröm.

När den akuta faran är över vågar vi oss fram på bogsprötet för att inspektera skadorna. Ett under att det överhuvud taget sitter kvar. Kan det verkligen ha klarat sig? Jag tittar vid infästningen efter lösa flagor. Jag ser inget. Inte ens en krökning, bara skav. Otroligt, jag prisar vår pansarvagn till båt. En plastbåt hade varit i smulor.

Blicken går vidare till rullsystemet, vår trogna Furlex. Jag borstar bort några färgflagor. Det är skevt. Eller? Jo visst är de skevt. Jag känner på det och får en lös del i handen. Skit också. Vi har resans längsta etapp framför oss. Vi behöver det där rullsystemet. Och hur är det med förstaget? Det vet man inte. Vilken djäkla otur. Vi som började bli redo att segla härifrån, skulle få våra ”nya” vant idag.

Det är fortfarande mörkt. Halv sex på morgonen. Jag har inte sovit många timmar. Inte Ludvig heller. Vi går och lägger oss. Trötta, chockade – och klarvakna. Lyssnar. Det rycker till i kättingen igen. Ludvig går ut. De är nära igen. Verkar ha problem med att få upp sin kätting. Kanske har deras ankare fastnat i vårt. Ludvig stannar ute tills de är på tryggt avstånd.

Jag kan inte somna. Det här var droppen. Jag fryser, skakar. Vill bara lämna båten, ta första bästa flyg till Thailand och hyra en hydda på stranden. Och där vill jag stanna. I minst ett halvår. Ja, så tänker jag där jag ligger och lyssnar. Får hjärtat i halsgropen för minsta ryck i kättingen. Ja, det rycker en del fortfarande, men det beror på havsdyningen som rullar in i hamnen. Puerto Ayora är en ovanligt oskyddad hamn.

En timme senare, fortfarande vakna. Någon ropar utanför. Ludvig går ut. Nu påklädd, jag hör dem prata. Dålig engelska. Jag uppfattar bara enstaka ord. Ända till Ludvig ryter till: ”We are not paying anything”. Jag får på mig en tröja och rusar ut. Där står den noggranne uniformsklädde Navy-mannen som var ombord för att inspektera båten när vi kom hit för tio dagar sedan. Han kan inte ett ord engelska, det vet jag.

Bredvid Mary ligger en stor rib-båt med fyra-fem killar ombord, varav en ger intrycket av att vara kapten på katamaranen. Jag möter Ludvigs blick, det lyser rött i hans ögon. Av frustration. Ilska. Hjälplöshet. Katamaranens kapten menar att allt är vårt fel. Att vi har drivit in i deras båt. Som om situationen inte redan var jobbig nog.

Jag tar ett djupt andetag, går in och bryter den bitska dialogen med min bristfälliga spanska. Ber Navy-mannen komma fram på fördäck för att titta på våra skador, för att komma bort från den ondsinte kaptenen. Att få prata ostört. Berättar vår sida av storyn så gott det går. Ordförrådet räcker inte till.

Jag försöker säga att vi haft larm på, att vår gps-plotter kan bevisa att vi inte flyttat på oss. Att man inte kan driva mot vind och vågor, att vi har akterankare som håller oss på plats. Att vi legat på samma ställe en dryg vecka, till skillnad från katamaranen som kom för några dagar sedan. Jag tycker mig ana viss förståelse i hans blick, jag tror han förstår. Men han ber oss infinna oss på hamnkontoret för ett möte en dryg timme senare.

Och där är vi nu. Ja, själv är jag rent fysiskt kvar på båten med barnen som sovit sig igenom denna helvetes morgon. Lyckligt ovetandes. Medan Ludvig, i sin roll som kapten, står utanför hamnkontoret och väntar på vår agent. Ja, här på Galapagos är det obligatoriskt med en agent vid all dialog med hamnkontoret. I det här fallet känns det ganska bra, att Ludvig har någon vid sin sida. Någon som kan spanska, någon som kan engelska. Ett vän i nöden.

Skolstart!

S/Y Mary 5 kommentarer

”Nej du, mamma. Nu är jag faktiskt skolmogen”, sa lilla Lovis och satte ner foten. ”Imorgon börjar skolan, och du är fröken.” Fråga mig inte var hon har fått det ordet ifrån. Skolmogen. Men tidigare på dagen betraktade hon en liten flicka på marknaden. Flickan, som satt bredvid sin mammas fruktstånd och gjorde sin läxa mitt i marknadens folkliv, var bara fem år. Fem år, precis som Lovis. Och kunde redan skriva. Det gjorde tydligen intryck.

I de flesta länder vi besöker börjar man skolan betydligt tidigare än i Sverige. Oftast redan i fyra eller femårsåldern. Och det vill Lovis också. Så idag var det dags. Lagom till alla skolavslutningar där hemma. Vi börjar med svenska. Övar att skriva små bokstäver, och att ljuda. Lovis lyckas läsa ordet APA alldeles själv, och blir stolt som en tupp. En kort rast, och vi fortsätter med engelska. Glosor.

Efter lunch står idrott och biologi på schemat. Att bedriva den typen av studier inomhus när man befinner sig på Galapagosöarna vore väl närmast att begå tjänstefel. Så det får bli skolutflykt redan första dagen. Utflyktsmål: Tortuga Bay, en av Galapagosöarnas bästa stränder. Och favorittillhåll för sköldpaddor, hajar, havsiguanor – och surfare.

Lovis första skolutflykt går till Tortuga Bay.

Efter en dryg timmes vandring genom kaktusskog är vi framme vid stranden, och vi kan inleda våra fältstudier. Vi får lära oss att havsiguanor kan bli närmare två meter långa. Och när de inte betar sjögräs, ligger de i en hög med nära och kära för att få upp kroppstemperaturen efter senaste doppet. Och jag förstår dem, det är ruskigt kallt i vattnet här på Galapagos. Och för det kan vi beskylla Humboldtströmmen som för med sig vatten ända nerifrån Antarktis och hit. Men det stoppar inte Lovis och Otto. Det är klart att man måste lära sig att simma om man går i båtskola.

Fältstudier.

Efter simträningen får vi anledning att klämma in en kort matematiklektion, för att räkna in alla tår. Havet här vimlar nämligen av haj, men efter ett par omräkningar och en och en annan tillfälligt borttappad tå kan Lovis konstatera att vi har alla fyrtio i behåll. Och tur är det, för vägen hem visar sig vara minst lika lång som vägen dit. Så lång att Lovis plötsligt säger: ”Mamma, imorgon måste jag ta ledigt från skolan. Jag måste vila, man blir trött av att gå i skolan.” Och jo, jag är nog beredd att hålla med. Ledighetsansökan beviljas, men på fredag är det dags igen.

Coolaste bussen i stan

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Föreställ dig ett gigantiskt hippiekollektiv som beslutat sig för att starta ett bussbolag tillsammans. Var och en med sin personligt utsmyckade gamla skolbuss, täckt med handmålade religiösa eller psykedeliska mönster och dekorerade med färgglada lampor som blinkar i takt med salsa- och reggaetonerna som strömmar ut ur bussens högtalare. Inte en enda den andra lik, och alla med ett personligt namn.

Väl ankomna på Galapagos känns det hektiska stadslivet i Panama City avlägset. Men stadsbussarna glömmer man inte i första taget. Mer om Panamas ”röda djävulsbussar” finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på Europeiskabloggen.

Kungligt besök

S/Y Mary 4 kommentarer

Efter ekvatordopet kan vi även titulera oss som Gäddan, Snäckan, Delfinen och Guldmakrillen. Gissa själv vem som är vem.

Så satt han plötsligt där. Vitklädd med guldcape, krona och treuddad spira. Havets konung. Med långt blött hår, och större delen av ansiktet täckt av ett stort cyklop – inte helt olikt Ludvigs eget när jag tänker efter. En märklig varelse. Till hälften människa, till hälften fisk. Vi mottog hans besök med skräckblandad förtjusning, Denne mytomspunne Neptunus.

Men kung Neptunus var inte oväntad. Vi hade just korsat ekvatorn, och många är de historier om hur havets konung stiger upp ur djupet och kräver att förstagångskorsare döps i hans rike. Ett ekvatorsdop kan enligt sägen vara en synnerligen oangenäm upplevelse. Några lär ha doppats i tjära, och rullats i fjärdrar. Andra kölhalats. Men det finns också berättelser där Kung Neptunus nöjt sig med mildare behandlingar. Vi kunde inget annat göra än att hälsa konungen välkommen ombord, och hoppas på det bästa.

Vi hade tur, Kung Neptunus var på ett synnerligen gott humör denna morgon. Han småpratade lite med barnen, och Lovis berättade stolt att hon minsann skulle segla hela jorden runt. Sedan la han sin blöta slemmiga hand på våra huvuden och önskade oss en efter en välkomna till hans rike under högtidliga former.

Efter dopet bjöds det till fest, som sig bör i anslutning till alla högtidliga ceremonier värda att minnas. Kung Neptunus halade upp ett nät ur havets djup, fyllt till bredden med bubbel och allehanda godsaker. Stämningen var på topp – ända tills Lovis upptäckte att pappa inte var med oss. Hon tittade in genom fönstret till akterhytten och såg att pappa inte låg kvar …

”Var är pappa? Han är borta.” Lovis tittade med en blandning av förtvivlan och misstänksamhet på Kung Neptunus. Osäker på om han rövat bort hennes älskade pappa, eller om det kunde vara så att … Nej, så kunde det naturligtvis inte vara. Jag avfärdade det hela med att säga att jag just sett pappa gå på toa. Men att han nog ville sova lite till, efter en tuff nattvakt.

Stämningen infann sig inte riktigt igen. Lovis och Otto drog sig in i båten för att se om pappa verkligen var kvar på toa, eller om han hunnit lägga sig igen. Och Kung Neptunus, ja han försvann lika plötsligt som han kommit. Ner i akterhyttens djup.

Södra halvklotet!

När Ludvig vaknade en stund senare visade det sig att han fått besök av havets konung redan under natten, men att den gamle då varit på betydligt sämre humör och döpt honom i en blandning av rutten fisk och brännmaneter. Tur man inte var vaken då …

Rasrisk!

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Kolla där, en till. Och där också.” Kapten och jag tittar allvarligt på varandra. Vi konstaterar förskräckt att flera trådar har gått av på de nästan åtta millimeter* tjocka stålvajrar som är det enda som förhindrar mesanmasten från att falla bakåt.

”Men gjorde de inte en rigginspektion innan de avseglande från Las Perlas, visst skrev de det på Twitter?” tänker den uppmärksamme nu. Och jo, visst är det så. I vanlig ordning kontrollerade kapten samtliga vajerinfästningarna innan avsegling. Men bara infästningarna, där vi hitintills trott att slitage visar sig först. Fram tills idag. Sjögången tillåter inte någon ny genomgång av hela riggen, men det verkar som om problemet är isolerat till mesanmasten.

Seglingen mot Galapagos har så här långt bjudit på stundtals hård kryss, och stampig sjö. Huruvida skadorna uppkommit nu, eller funnits där ett tag är omöjligt att säga. Hur som helst, vi måste göra något åt saken. Först stagar vi upp mesanmasten framåt genom att dra en lina mellan de båda masttopparna. Det är enkelt fixat genom att koppla samman stormastens dirk med mesanmastens stagfall. Sedan enas vi om att spänna upp två nödvant. Ett nytt reservfall i form av superstark tiomilimeters dyneemalina från LIROS borde funka. Kapten klättrar upp i mesanmasten och gör med visst besvär fast en lina på vardera spridare. Sedan drar vi ner linorna till varsitt block som vi har fäst i båtens relingslist. Och så spänner vi upp allt sammans med fockens skotvinchar. Klart! Jaja, det är naturligtvis en provisorisk lösning. Men vi är ändå ganska nöjda.

Nu återstår det att fundera ut hur sjutton vi ska få nya grejer levererade till Galapagosöarna för en vettig peng, och inom en rimlig tidsrymd. Livet är fullt av utmaningar

(Och för er som inte riktigt förstår alla termer ovan, så kan jag berätta att vi var nära på att tappa den lilla masten. Men bara nära.)

*Närmare bestämt 7.2 mm. Någon som vet vilken vajerdimension det motsvarar i tum? Jag får det till runt 9/32 men vet inte om det är en vajerdimension. /Ludvig

Vägen till Galapagos är krokig och lång

S/Y Mary 1 kommentar

Det finns inget dåligt väder ...

”Typiskt att det ska vara så långt till Galapagos”, muttrar Lovis där hon sitter under sin sydväst och spanar mot horisonten för att skaka av sig det illamående hon dragit på sig efter timmar vid pysselboken. ”Typiskt.” Jag kan inte annat att hålla med. Dessutom har vägen dit visat sig vara synnerligen krokig så här långt.

Panama-Galapagos blir vår näst längsta etapp hittills, näst efter Atlanten. Fågelvägen är det visserligen bara hälften så långt, knappt tusen sjömil. En dryg veckas segling under bra omständigheter. Men vi är sent ute; regnsäsongen är kommen och med den de sydliga vindarna. Mary af Rövarhamn må vara en bra båt, men att kryssa mot vinden är inte hennes starkaste sida. Och inte blir det lättare av att vi måste ta oss igenom ITCZ – ett bälte med turbulent väder strax norr om ekvatorn.

ITCZ står för InterTropical Convergence Zone och är källan till mycket ont på dessa breddgrader. I fem dagar och fyra nätter har vi ömsom kryssat, ömsom motorerat. Under regntunga skyar, i gropig sjö. Genom åskväder, och kulingbyar. I stiltje och störtskurar. Det är ett krokigt spår vi har lämnat bakom oss. Men sakta sakta. Steg för steg, har vi tagit oss söderut. Söderut mot ekvatorn, där vi hoppas hitta de stabila passadvindar som ska föra oss västerut mot Galapagos. Men vi är inte där än. Men snart. Bara lite till.

Och motorn då? Jo den går fortfarande. Tack och lov. Men tyvärr har den börjat suga luft igen och vi måste ta jämna turer till motorrummet för att pumpa ut luften. Den nya läckan är inte lokaliserad än. Men skam den som ger sig. Med lite jävlaranamma kommer man långt, förhoppningsvis hela jorden runt.

En hyllning till Göran

S/Y Mary 22 kommentarer

Lovis skriver inbjudningar till kvällens motorfest.

PANAMA CITY. Tänk dig en mekaniker som ger klara besked. En mekaniker som är uppvuxen med just din motor, och har 30 års erfarenhet som dieseltekniker. En mekaniker som stött på just ditt problem, om och om igen. Som tålmodigt svarar på alla dina frågor, och bara genom att titta på en bild kan tala om exakt vad som ligger bakom dina bekymmer och vad du ska göra åt saken. Och samtidigt förmedla detta på ett begripligt sätt. På distans. Jodå, en sådan mekaniker finns. Och i vårt fall heter han Göran. Göran Dieselmeken Lindgren.

Göran dök upp från ingenstans när vi behövde honom som mest. På bloggen. Om vi förstår saken rätt ligger en av våra trogna bloggläsare bakom miraklet. Och vi är oändligt tacksamma.

Sa jag att vår motor går igen? Jaså inte det. Ja så är det i alla fall. Och för första gången känns det som vi verkligen har gått till botten med våra problem. En snebelastning på kugghjulet som driver pumpen var boven i dramat. Och Göran, han har förstås varit på rätt spår hela tiden.

I kväll blir det motorfest på Mary af Rövarhamn. Klockan åtta. Välkomna!

Gått på pumpen igen

S/Y Mary 26 kommentarer

Sålt smöret och tappat pengarna

Jag vankar av och an i salongen. Fram och tillbaka. Som Baltazar. Vår gast, Magnus, sitter på däck och spelar munspel. Vi har alla våra sätt att hantera väntan, oro och besvikelse. 

Motorn dog igår natt. Tvärt, när kapten sänkte gasen för att gå in mot ankringen på Las Perlas. Det lät skrämmande bekant. Precis så betedde den sig när den första bränsleinsprutningspumpen skar mellan Gran Canaria och Kap Verde. Med ett undantag, den här gången tände motorn igen, även om den inte startade. Det fanns fortfarande hopp, kanske var det inte helt kört. Men det fanns inte utrymme för vidare diagnos, inte just då. Vi var på väg in på grunt vatten. Nu gällde det att fånga den lilla vind som fanns innan vi drev upp på land. Rullade ut genuan illa kvikt och fick båten på kurs. Ännu en gång tvingades vi gå in i en okänd hamn för bara segel, i mörker. Med en 17 ton tung båt. Det knöt sig i magen. Att regnet vräkte ner gjorde inte saken lättare. Men det gick vägen den här gången också. Vi börjar bli bra på det här. Mot vår vilja.

Kapten svettas i motorrummet, försöker förstå vad som hänt. Kan det verkligen vara bränsleinsprutningspumpen igen? Det känns som en evighet, men så säger han plötsligt: ”Ok, då är det dags. Antingen startar den nu, eller så skär pumpen.” Jag avbryter mitt vankande och går bort till tändningsnyckeln vid nedgångsluckan, tar ett djupt andetag och vrider om.

Motorn låter som om den funderar på saken en stund, sedan händer det som inte får hända. Det gnisslar till, pumpen kärvar och kör fast. Jag försöker en gång till. Den här gången går startmotorn lätt igen, för lätt. Utan att starta. Pumpen gör inte längre något motstånd. Mina farhågor är bekräftade, axeln har gått av. Jag sjunker ihop vid navigationsbordet, energin tar slut.

Jag behöver kanske inte säga att stämningen är ganska låg ombord. Tre bränsleinsprutningspumpar går inte sönder på ett halvår av en slump. Vi har ett allvarligt fel som måste identifieras, och vi behöver en ny pump. Hur lång tid detta kan ta, eller vad det kommer att kosta är svårt att sia om. Men en sak är säker; vi måste tillbaka till Panama City. För att ta tjuren vid hornen. Ännu en gång.

Genom Panamakanalen – en riktig rysare

S/Y Mary 16 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Första dagen i Panamakanalen gick över förväntan, med ett viktigt undantag: motorn ville inte starta när vi skulle ge oss av. Vilket var minst sagt illavarslande. En gång är ingen gång. Men det här var faktiskt andra gången. Det hade inte gått mer än några dagar sedan vi fick segla in i hamn på Islas Naranja för att motorn inte ville starta. Någon orsak till detta hittade vi aldrig, och vi övertygade oss själva om att stoppknappen måste hängt sig. För en halvtimme senare startade motorn som om ingenting hade hänt. Men nu hände det alltså igen. Det knöt sig i magen.

Men efter upprepade försök startade faktiskt motorn, och vi kunde ge oss av till mötesplatsen för att hämta upp lotsen. Vi väntade, och väntade. Precis som dagen innan; då kom aldrig någon lots, och vår kanalfärd fick skjutas upp ännu en dag. Inte utan att vi oroade oss för att samma sak skulle hända igen. Vi kallade upp kontrolltornet som meddelande att han skulle bli en dryg timme sen. Ok, än fanns det alltså gott om hopp. Och två timmar senare kom han faktiskt. Inkallad i sista sekund. Ordinarie lots hade fått förhinder. Igen. Lotsbristen i kanalen är ett känt problem, och har orsakat flera veckor långa väntetider på sistone. Vår egen tid hade bokats om fem gånger vid det här laget. Men nu var alltså lotsen ombord och vi gjorde god fart mot de tre slussarna som skulle ta oss de 26 metrarna upp till Gatun Lake. Vi pustade ut. Någon sjätte ombokning skulle det inte bli, såvida inte …

Men motorn gick, lugnt och stabilt. Hela kvällen. Det enda som inte var som det skulle var känslan i magen, och när vi förtöjde Mary vid bojen i Gatun Lake sent den kvällen var det inte utan att vi undrade om motorn verkligen skulle starta nästa morgon. Här, mitt emellan två hav ville vi inte bli fast. Vi hade tre inhyrda lindragare ombord, och ett motorhaveri i kanalen skulle innebära dryga böter från kanalbolaget. Dessutom hade vi min systers packning ombord. Hon och hennes väninna var på San Blas i några dagar. Just snyggt om vi inte hann fram innan de skulle flyga hem. Vi hade bara en dag att spela på.  Den kvällen provade vi att starta och stänga av motorn några gånger för att lugna oss själva. Jodå, den startade fint. Just då.

Samtidigt som vrålaporna höll morgonserenad i Gatun Lake anlände vår lots. En rundlätt man med stort varmt leende och vidbrättad stråhatt. Klockan var ett par minuter över sex och det var vår andra dag i Panamakanalen. ”Vi ska vara vid slussarna klockan 10.30” säger han. ”Så det är lika bra att sätta fart”. Ludvig och jag utbytte oroliga blickar. Med rätta. De tio sekunder som passerade innan motorn slutligen beslöts sig för att starta denna vackra morgon var några av de längsta i mitt liv. Men jo, efter ett tag gick det faktiskt. Vi andades ut. För stunden. För snart hörde vi hur varvtalet gick ner. Jäklar.

Dieseltankarna var nyss rengjorda. Och dieseln nyfiltrerad och kryddad med både biocider mot algbeväxning och Marwells Mystery Oil för smörjning.  Så felet måste bero på något annat. Ludvig tog ett par tag på matarpumpen och såg hur det kom luft i filtret. Han pumpade lite till. Och varvatalet gick upp till det normala igen. Fler blickar utbyttes, men lotsen gjorde inte en min. Och vi sa ingenting, ville inte riskera ett körförbud.

Kanske hade vi en läcka någonstans som gjorde att motorn sög luft. Desto högre varvtal, desto mer luft. Vad skulle hända under ännu högre belastning? Ja, vi kunde inte göra mycket annat än att vänta och se. Och gå ner och ta några tag på matarpumpen var femte minut. Det blev ett väldigt spring. Under tystnad. Lotsen sa fortfarande ingenting. Och det gjorde inte vi heller. Men klumpen i magen växte sig allt större. 

 Inte blev situationen bättre av att vi upptäckte att vårt laddningsrelä hade slutat att fungera. Förbrukningsbatterierna var nästan helt urladdade. Bara några ynka procent kvar. Detta löstes tillfälligt med en enkel omkoppling, ungefär samtidigt som ett halvt badkar sjövatten vällde in genom förpiksluckan och gav våra sovande barn ett abrupt uppvaknande. Vågen orsakades av svall från ett mötande fartyg. Jag fick inte igen luckan, jollen var i vägen och nästa våg var på ingång. Ludvig rusade fram på fördäck för att slita bort jollen. Lite väl fort, en av hasparna gick av och for all världens väg. Så gick motorn ner i varv igen, och jag rusade tillbaka till matarpumpen. Jag tog några djupa andetag . In genom näsan, ut genom munnen – för att kunna konstatera att jag inte kände mig ett dugg lugnare.

Ja, så fortsatte det. Storheten i att befinna sig på världens viktigaste vattenväg skänkte vi inte en tanke. Inte heller lyckade vi njuta fullt ut av den regnskogsklädda arkipelag som vi färdades genom.  Det var knappt att vi orkade lyfta ett ögonbryn för den krokodil som låg och vilade sig i strandkanten längs kanalen. Det enda som spelade någon roll för stunden var att nå ända fram. Vi bockade av sjömil, efter sjömil. Utbytte blickar och pumpade, var femte minut. Ibland oftare. Under fortsatt tystnad. Tiden kröp fram.

Ja, vår resa genom Panamakanalen var en riktig rysare, men av helt andra skäl än väntat. Själva slussningen gick nämligen som på räls. Visst var det enorma krafter, men vi var i trygga händer. Vår lots och våra lindragare hade tillsammans flera tusen kanalfärder i bagaget. Men ingen av dem kunde ana den lättnad vi kände när de sista slussportarna öppnades och Mary af Rövarhamn gled ut i Stilla Havet. Eller så kunde de det …

(Kaptens kommentar på ovanstående text: ”Usch, vi råkar verkligen ut för väldigt mycket grejer. Det ser kanske inte så bra ut. Äh, vi gör ju i alla fall så gott vi kan.”)

Liten och snål!

S/Y Mary 6 kommentarer

Att få besök hemifrån när man är ute och långseglar är alltid lika roligt. Här på Gran Canaria får vi massor av den varan. Och alla har de med sig något trevligt hemifrån: svenskt kaffe, pepparkakor, diskborstar eller vad det nu må vara som vi saknar.

Idag var turen kommen att välkomna morfar Aldo och hans vän Maja, som träffats på äldre dar (närmare bestämt vid en ålder på dryga åttio). Med sig hade de postleveransen hemifrån, som bland annat ïnnehöll vår nya navigationsdator. En pytteliten och extremt strömsnål dator som bara drar 6-8 Watt, vilket är ungefär 90 procent mindre än en vanlig dator med samma prestanda. Datorn, som heter Fit-PC2, känns ovanligt robust och sägs dessutom vara stänktålig. Och så kan den naturligtvis drivas på 12 Volt. Mycket bättre än så blir det inte på en båt.

Genom att ersätta vår nuvarande navigationsdator (en ”vanlig” bärbar) med den nya datorn hoppas vi på att minska båtens totala strömförbrukningen till sjöss med 30 procent. Och därmed rå på den största energitjuven vi har ombord . Hur det verkligen blir med den saken vet vi efter nästa stora översegling, från Kanarieöarna till Cap Verde i början av december. Men förrutsättningarna ser mycket goda ut. Vi återkommer med en rapport.

Vår nya navigationsdator - pytteliten och extremt strömsnål.