Oceanien

Lucka 22: Barnet och båten

S/Y Mary 2 kommentarer

En bild på en liten pojke som leker med en båt byggd av kokosnötskal. Jag tycker den är fin, men också en bra påminnelse en dag som denna. Dan för dan före dopparedan. Den dag på året när vi i västvärlden kanske gör av med som mest på pengar på hela året. På julklappar. Bilden är tagen någonstans i Melanesien, troligen Papua Nya Guinea. Här lever de flesta helt i harmoni med naturen. Man odlar sin egen mat, och tillverkar det man behöver av det som finns i omgivningen. Och vet ni vad, de verkar faktiskt vara betydligt lyckligare än vad de flesta är här hemma.

14 saker jag lärt mig under resan

Lucka 21: Kurrekurreduttön

S/Y Mary 4 kommentarer

21 december, och vi är på väg till Rövarhamn för förbereda julen. Ja, Rövarhamn finns på riktigt. Precis som Kurreduttön, där bilden bakom dagens lucka är tagen. Eller Tabar Islands som ön egentligen heter. Lintotten är vår egen lille Otto, här fyra år, som med stor entusiasm återberättar sagan om Pippi Långstrump för kurrekurreduttbarnen. Det visade sig att de inte hade en aning om att en världsberömd saga utspelar sig på deras ö. En saga som översatts till 94 språk, men inte deras eget.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön

Lucka 19: Guldkusten

S/Y Mary 4 kommentarer

Den här bilden tog jag på en promenad längs Guldkusten i Australien. Staden i bakgrunden heter inte helt omotiverat Surfers Paradise. Vi gjorde ett kort stopp där i väntan på de nordliga vindar vi behövde för att hinna fram till Sydney till jul. Och vindarna kom, för när jag nu kollade så är det idag faktiskt exakt fem år sedan vi angjorde Sydney. En av vår världsomseglings absoluta favoritstäder, tillsammans med New York förstås. Ja, vi besökte egentligen inte så värst många storstäder överhuvudtaget. Men Sydney gillade vi i alla fall. Mycket.

Vilken är din favoritstad?

Lucka 11: Tanna

S/Y Mary Lämna en kommentar

Den här bilden har ni kanske sett förut här på bloggen. Men jag tycker den tål att visas igen. Jag gillar den, inte bara för budskapet. Utan för att man kan titta på den länge, det händer så mycket. Bilden är tagen i Port Resolution på ön Tanna i Vanuatu, och Lovis är just i färd att byta sina urvuxna skor mot en flätad väska. En väska som hon fortfarande har kvar, som minne från en annan värld. En påminnelse om ett annat sätt att leva, ett annat liv.

På tal om Vanuatu så vill jag varmt rekommendera filmen Tanna – the movie som vi såg på Göteborgs filmfestival i våras. Ett verklighetsbaserat drama där öborna själva spelar alla roller. En otroligt vacker film – både till handling och miljö – med den mäktiga vulkanen Mount Yasur i en central roll.

Läs om vårt besök på den aktiva vulkanen på Tanna

Lucka 5: Helen Island

S/Y Mary 1 kommentar

Bakom femte luckan i vår julkalender döljer sig ännu en bild på vår dotter Lovis. Här på Helen Island i Mikronesien. En ensam liten atoll, på hundratals sjömil från närmaste land. Ön, som inte var större än vi kunde gå runt den på tio minuter, är en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis ser verkligen ut att njuta av stunden. Det är bra, det gäller att passa på. För snart kommer ön att slukas av havet.

Se fler bilder och läs mer om Helen Islands tragiska öde

Nya Zeeland till fots

S/Y Mary 6 kommentarer

Under vår världsomsegling gästbloggade jag varje månad för reseförsäkringsbolaget ERV. Idag upptäckte jag av en slump att de gjort om sin sajt, och alla gamla blogginlägg är bortrensade. Lite synd, tyckte förstås jag som lagt ner en massa energi på att skriva dem. Men några av dem finns kvar på min dator, så jag tänkte portionera ut dem här på vår egen blogg istället. Eftersom jag just lyssnat på en inspirerande intervju med Helena Olmås, som vandrat tvärs igenom hela Nya Zeeland, väljer jag att börja med ett inlägg jag skrev våren 2012 om att vandra på Nya Zeeland.

”Den här vägen” ropar min 6-åriga Lovis och försvinner in i skogen. Hon har fått syn på en liten triangel på ett träd som brukar märka stigar och vandringsleder här i Nya Zeeland. Kanske leder den till ett vattenfall, en varm källa eller en spännande grotta. Eller en avlägsen strand med sjölejon, pingviner och höga sanddynor. Det måste undersökas.

Sagolandskap
Vi har varit i Nya Zeeland i drygt två månader nu, men landets natur och djurliv slutar aldrig att överraska och fascinera. Som taget ur en saga. Eller som någon sa: ”Sätt Steven Spielberg, Charles Darwin och Claude Monet i ett rum med sex flaskor vodka och en hög partydroger. Inte ens tillsammans skulle de lyckas hitta på Nya Zeeland.”

En myriad av stigar
Tack vare vår båt har vi kunnat ta oss till några av landets mest svårtillgängliga och vilda områden. Ibland har det gått veckor utan att vi har sett en annan människa. Men var vi än har varit, så har vi nästan alltid hittat ett tidigare trampat spår att följa. Nya Zeeland är perforerat av en myriad av stigar och vandringsleder.

Svårt att gå vilse
Till skillnad från Australien, där vi gick vilse nästan var dag, är gångvägarna i Nya Zeeland nästan alltid väl utmärkta – om inte med skyltar så åtminstone små band, stolpar eller plasttrianglar. Men för säkerhets skull brukar vi ändå packa ner lite extra fika, en liten kompass och en vhf-radio. En annan fördel jämfört med att vandra i Australien är att här inte finns ett endaste dödligt djur. Men sandflugorna kan vara en riktig plåga.

Vandra i timmar, dagar eller månader
Vissa stigar innebär inte mer än en enkel promenad på en timme eller två medan andra bjuder på flera dagars krävande vandring. Ja, den som har gott om tid kan man faktiskt följa en led hela vägen från Cape Reinga i norr till Bluff i söder.Te Araroa heter leden, och är 300 mil allt som allt. Över snöklädda berg och vindpinade hedar. Genom djupa regnskogar och månliknande vulkanlandskap. Fyra månader lär det ta.

Stugor och camping
Vi som har små barn och en båt att återvända till om kvällarna brukar hålla oss till kortare dagsturer med många fikapauser. Men det finns också övernattningsstugor utplacerade längs de populäraste vandringslederna, och i vissa fall enkla tältplatser. I högsäsong kan man behöva boka i förväg. Department of Conservation, som är nyzeeländska motsvarigheten till Naturvårdsverket, ansvarar för de flesta vandringsleder och stugor. Se www.doc.gov.nz

Så knäppt egentligen, vi kan massor om att vandra i Nya Zeeland. Men vet ingenting om hur det funkar i Sverige. Är lite sugna på att vandra med barnen i svenska fjällen i sommar. Kanske 4-5 dagar. Helst utan tält, stora ryggsäckar och massvis av andra människor. Hur gör man? Tips välkomnas.

Snorkling för hela familjen

S/Y Mary 2 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 30 JULI 2012:

Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.

Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.

Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.

Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.

Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.

Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.

Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.

Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.

Lycka till!

/Linda

 

Den vackraste stranden av dem alla

S/Y Mary Lämna en kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.


GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 17 MARS 2012

Ingen har sett alla stränder i världen. Men familjen Hammarberg, som har besökt hundratals tropiska paradis på sin seglats runt jorden, har sett fler än de flesta. Här tipsar de om den vackraste stranden av dem alla. Wharariki Beach längst norrut på nyzeeländska Sydön.

Vi följde stigen ut mot havet. Kulle upp, och kulle ner. Genom små skogsdungar och vidsträckta fårhagar.  Solen stod högt på den molnfria himmeln och fåren trängdes i den lilla skugga som de ensamma vindpinade träden gav. Här blåser det kuling eller storm större delen av året, men den här dagen var det alldeles stilla.

Mäktiga grottor och klippformationer
Väl ute ur den sista skogsdungen blev jag stående. Vi befann oss längst norrut på nyazeeländska Sydön, och framför mig låg Wharariki Beach. Jag såg ut över havet, stranden, sanddynorna och de enorma klippblock som i tusentals år bearbetats av vågor och vind så att naturliga tunnlar och mäktiga grottor bildats. Vissa så stora att de kunnat rymma hela vår båt, med mast och allt.

Turridning över sanddynorna
Våra barn kastade sig ut för de höga sanddynorna och rusade ut över stranden med sikte på en spännande grotta.  Vi hittade spår efter hästhovar i sanden, och jag drog mig till minnes att vi åkt förbi en skylt om turridning på vägen. Jag såg mig omkring, vilken sagolik plats att rida på.

Tidvattenpooler och sälkutar
En bit upp på stranden hade det bildats små tidvattenpooler där solen värmt upp vattnet under dagen. Det var lågvatten. Barnen drog av sig kläderna och hoppade i, men fick snart lämna plats för nyfikna sälkutar som också vill svalka sig. En kom fram och nosade på barnens tår där de satt i strandbrynet och beundrade de nya badkompisarnas smidighet i vattnet.

Populär bland vandrare
Med oss den här dagen hade vi barnens farmor och farfar, som var på besök från Sverige. Det kändes fint att få uppleva denna speciella plats tillsammans. Men vi var inte ensamma. Ett tjugotal andra personer rörde sig på stranden. Området är förhållandevis lättillgängligt och populärt bland vandrare. Jag tittade drömskt på stigen som slingrade sig upp över de gräsbevuxna klippbranterna.

Lättillgänglig med bil
Vi har sett hundratals vackra stränder under vår resa runt jorden, och det här är i våra ögon den mest storslagna av dem alla. Men också en av de mer lättillgängliga för vanliga resenärer. Stranden ligger granne med Cape Farewell som är Sydöns nordligaste spets och ett populärt turistmål mindre än tre timmars bilfärd norr om Nelson. Den vackra promenaden från bilparkeringen till stranden tar max en halvtimme, och det finns gott om mysiga boenden att välja på i området. Ett besök kan med fördel kombineras med några dagars vandring i området.

Drömmen om att simma med delfiner

S/Y Mary 2 kommentarer

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 24 FEBRUARI 2012

Att simma med delfiner är en dröm för många. En dröm som blivit verklighet för vår gästbloggare Linda Hammarberg, som är ute på världsomsegling tillsammans med sin familj på segelbåten Mary af Rövarhamn. Här berättar Linda om upplevelsen.

Världens minsta och ovanligaste delfiner bor på Nya Zeelands sydö. Här och ingen annanstans i världen. De heter Hector’s Dolphin, blir sällan större än 1,5 meter långa och känns lätt igen på sina rundade ryggfenor.  Man antar att det bara finns runt två tusen, men ändå var det just dessa fantastiska varelser som var först ut med att välkomna oss när vi för ett par dagar sedan angjorde Nya Zeeland. Efter en sju dagar lång, ganska tuff och rysligt kall översegling från Tasmanien.

Vi hann knappt kasta vårt ankare i naturhamnen Port Craig på öns sydspets innan en liten grupp av dessa för oss då helt okända delfiner simmade fram till båten. Vi ser visserligen ofta delfiner, men bara ute till havs, när vi gör fart. I hamn brukar vi vara lika ointressanta som vilken sten eller kobbe som helst.

Delfiners närvaro kan vara närmast hypnotiserande. Man njuter av varje sekund, som den aldrig skulle återkomma. För plötsligt, helt utan förvarning, brukar de försvinna lika snabbt som de kom. Men inte den här gången. Tvärtom, de verkade sprida ryktet, för snart var vi omringade av delfiner. Några med små kalvar som simmade tätt intill sin mamma.

Det började närma sig lunch och vi hade fortfarande inte ätit frukost. Men vem vill gå in för att fixa frukost när man är omringad av delfiner. Inte jag i alla fall. Min man Ludvig tog slutligen sitt ansvar som förälder och försvann ner i kabyssen för att piffa upp gårdagens nybakade chokladmuffins med grädde och strössel. Så de bildade små tårtor. För om det är någon gång man ska äta tårta till frukost är efter en vecka till havs på ett av världens tuffaste vatten.

Inte bara delfinerna verkade intressera sig för de långväga besökarna. I vattnet runt båten vilade jättelika albatrosser. De bara satt där, och tittade allvarligt på oss. Plötsligt började en albatross sparka vilt med benen och flaxa upprört med vingarna. Och snart såg vi en annan titta oroligt omkring sig, innan den upprepade samma märkliga beteende. Då ser jag vad det är som bekymrade dem. Delfinerna simmade på albatrosserna underifrån – på rent djävulskap. Och det roade oss lika mycket som det verkade roa delfinerna.

En regnskur tvingade oss slutligen ner i båtens salong där vi med hjälp av en av våra valböcker kunde identifiera delfinerna som Hector’s Dolphin’s, och kände oss ännu mer hedrade när vi förstod hur ovanliga de faktiskt är. Regnet höll i sig och tiden gick, jag städade upp efter överseglingen medan Ludvig som haft vakt hela natten la sig för att vila. Barnen hade just satt sig för att rita av de ovanliga delfinerna i sina dagböcker från resan, när jag såg några solstrålar titta in genom takluckan igen. Vädret är väldigt omväxlande här nere.

När jag öppnade luckan hörde jag det bekanta blåsljudet igen. Delfinerna var kvar. Det verkade som de bodde där i viken. Att vi hade ankrat mitt i deras vardagsrum. Det var då tanken slog mig, att jag om jag någonsin i mitt liv ska bada med delfiner i det vilda, så var det då och där. Jag tittade ner i det mjölkiga vattnet. Troligen förfärligt kallt. Men det kunde inte hjälpas, vissa chanser får man bara en gång i livet.

Min dotter Lovis, som snart ska fylla sex år, stod beredd med kameran när jag iklädd våtdräkt, snorkel och cyklop gled ner i det kalla vattnet.  Jag var lite nervös, visste inte hur delfinerna skulle reagera.  Men de visade sig vara lika nyfikna på mig som jag var på dem.  Vattnet var ganska grumligt, så de dök upp från ingenstans och svischade snabbt förbi på någon meters avstånd. Men en var lite modigare än de andra, stannade upp och simmade sakta runt mig i en cirkel. Varv efter varv. Utan att släppa mig med blicken. Jag följde efter, som i en dans. Och var helt trollbunden av min partner. Tiden stod stilla, vet inte hur länge det pågick.

Jag skakade av kyla, och läpparna var blåa när jag slutligen tvingade mig själv upp ur vattnet. Men jag var i sjunde himmeln.  Jag hade badat med delfiner! Och inte vilka delfiner som helst, utan världens ovanligaste art. I det vilda. Bättre start än så här kunde inte vår vistelse i Nya Zeeland fått. Och någonting säger mig att vi kommer att stortrivas.

/Linda

Om någon skulle bli sugen, så kan man faktiskt bada med Hector’s Dolphins i Akaroa Harbour på sydöns ostkust. Fast då i guidad grupp. Se www.swimmingwithdolphins.co.nz.