Den förbaskade grottan på Brattön

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

P1400385

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

Hobbitbastun på Galterö

Där låg den, långt uppdragen i en skreva. Resterna av en gammal styrhytt, monterad på två surfingbrädor. Omgiven av nässelskott och gammal fårlort. Jag visste genast vad det var vi hade hittat. Den mytomspunna hobbitbastun på Galterö. En vän hade berättat om den. Bastuflotten i miniatyr, den som han hittat av en slump något år tidigare. Den fanns på riktigt, den låg kvar.

Jag kikade in genom den knappt meterhöga dörren. Och minsann. Därinne stod fortfarande en vedeldad liten bastukamin. Längs den panelklädda väggen hade någon byggt en bänk.  Lång nog för 3-4 vänner, eller en lagom stor familj. Precis så lågt placerad att en vuxen kunde sitta på den utan att slå huvudet i taket.

Rutan var trasig, sprucken. Man såg att den hade reparerats många gånger. Någon hade bytt från glas till plexi, från större till mindre ruta. Lappat och lagat. Men den var inte i sämre skick än den kunde fixas igen. Provisoriskt den här kvällen. Bättre en annan gång.

Snart brann det i den lilla kaminen så det stod lågor ur skorsten. Vi var 6 vuxna, 8 barn och en hund som träffats för att campa på ön. Nu turades vi om att trängas i den lilla bastun. Inga problem. Den lilla hytten var snart glödhet, vårnatten ljummen och västerhavet härligt uppfriskande.

Barnen sprang in och ut. Minstingarna kunde stå raklånga. Vi andra vecklade ihop oss så gott det gick, skålade för bastuns konstruktör och skänkte en tacksamhetens tanke till de som vårdat den genom åren. Någon hällde de sista dropparna öl på kaminen. En doft av nybakat bröd spred sig över viken medan den sjunkande solen förvandlade himmel och hav till guld. Vilken kväll!

Senare efterforskningar har visat att hobbitbastun faktiskt har ett namn. Den heter Mary, precis som vår båt. Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Oavsett, jag kommer inte avsjöja dess position. Och hoppas att ingen annan gör det heller. Vissa saker gör sig bäst om de förblir hemliga. Uppskattas mer om de inte tas för givna. Om man måste leta eller kämpa lite. Kom ihåg det!

Lätt rostig, men väl fungerande.

Även skorstenen skulle behöva viss renovering.

Men varmt blir det.

Väl dold.

Fin utsikt.

Bastun har ursprungligen haft ett stort runt fönster.

Mot badet.

Tjejernas tur.

Fin kväll!


Så tar man sig till Galterö

Galterö är en obebodd ö i den nordvästra delen av Göteborgs södra skärgård. Ön är naturreservat, och därför populär bland vandrare. Bästa sättet att ta sig hit utan egen båt är att ta färjan från Saltholmen till Rödsten eller Husvik på Brännö som är förbunden med Galterö via en liten bro. Promenaden från färjeläget på Brännö till Galterö tar cirka 30 min. En fika på mysiga Brännö Varv är ett måste på vägen.

Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling:

Ett vintrigt Pater Noster

”Men vet du vad, det ska vara hyfsat vindstilla ett par timmar i eftermiddag. Och det borde inte vara så mycket dyning. Tänk, Pater Noster omgiven av ett vitt snötäcke. Vilken dröm. Ska vi prova?” Ungefär så gick resonemanget när vi i lördags bestämde oss för att segla ut till vad som måste vara världens kanske vackraste fyr, belägen på lilla Hameskär fem sjömil utanför Marstrand.

Den gamla fyrvaktarhamnen vid Pater Noster är för grund för vår båt, men numera finns även en nybyggd betongbrygga på nordöstra sidan av ön. Visserligen helt oskyddad, och utsatt för både vind, vågor och hård ström. Och dessutom av sådan art att man inte kan lägga till långsides. Men väl försedd med akterlinor som man kan använda de få dagar vädrets makter faktiskt tillåter en angöring. Huruvida detta var en sådan dag var svårt att veta på förhand.

Havet var hyfsat stilla, men redan när vi närmade oss kunde jag konstatera att den sydgående strömmen var ovanligt kraftig. Jag gjorde en extra 360-graders sväng för att komma in mer norrifrån och fick iland Ludvig med en förtamp, men hann inte få ombord akterlinan innan strömmen tog tag i båten och förde oss in på grunt vatten. Så grunt att vi inte vågade släppa förtampen, med risk att driva upp på grund.

Så började det svettiga arbetet med att försöka få ut aktern mot strömmen. Vi hade tre akterförtöjningar norr om oss. Alla för korta för vår dåliga vinkel, att en av dem dessutom verkade ha fastnat en bit in gjorde inte saken enklare.  Vi kämpade tills vi var blöta av svett i våra flytoveraller. Vinschade in båten, bit för bit. Det är få gånger jag saknar en bogpropeller, men ibland händer det faktiskt. Ludvig muttrade till och med något om ett elektriskt vinschhandtag, då har det gått långt.

Det tog nästan 1½ timme innan vår 17 ton tunga båt var så pass förtöjd att vi vågade gå iland en stund. På ön finns en fin liten konferensanläggning som bara är öppen när de har gäster, och det hade de den här dagen. Det var bra, för det betyder att man kan låna nyckeln till fyren. Det var första gången för oss, och en härlig belöning för allt slit med tilläggningen. Och wow alltså, maken till välvårdad och fräsch 150-åring.

Pater Noster byggdes 1868, och fortfarande i full funktion. Eller igen ska man väl säga, den mäktiga fyren släktes 1977 men återinvigdes 2007 efter en imponerande totalrenovering av frivilliga krafter. Tack Pater Nosters Vänner. Fyren är ett mästerverk i sin konstruktion, lika vacker nu som när den byggdes. Utsikten är inte heller så pjåkig trots gråväder, men bilderna gör inte platsen rättvisa. Inte alls. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.

Mary af Rövarhamn vid Pater Noster. Foto: Tobias Nicander.

dsc_0967

Pater Noster fyller 150 år i år!

P1320240

Lätt bris från nordost, det ser man på vindkraftverket i lilla masttoppen.

P1320226

Halvägs upp.

P1320043

Den lilla hamnen och bryggan från ovan.

P1320033

Smäckert ornamenterade konsoler i järn.

P1320293

Fyrtornet är uppfört helt i järn och reser sig 32 meter över marken. 35,6 meter över havet.

P1320162.jpg

Pater Noster är döpt efter den bön sjömännen bad när de närmade sig skären.

P1320079

Pater Noster släcktes 1977, men tändes igen 2007 efter varsam renovering.

P1320073

Högst upp i fyrtornet finns en kikare. En grå dag, men fint ändå.

P1320205

Pater Nosters fina lilla konferansanläggning med restaurang, 35 bäddar och två badtunnor.

P1320190.jpg

Mistsignalhuset från ovan.

20180310_151810

Otto försöker kastar snöboll i havet. Och jodå, ibland lyckas han.

P1320203

Vackra detaljer

P1320116.jpg

I den gamla fotogenboden vid Pater Nosters fot finns en liten utställning om fyrplatsens historia.

P1320255

Läad grillplats med utsikt över både fyr …

P1320243

… och båt. Här är avstånden små.

P1320249 (2)

Mary vrider sig obekvämt vid bryggan, det börjar bli dags för avfärd.

P1320323

Lättare komma loss än lägga till.

På återseende kära fyr.


Vill du också besöka Pater Noster?

På sommaren går det dagsturer till Pater Noster från Marstrand, bokas på www.paternosterlighthouse.com. Men är vädret rätt kan fyren besökas året om, och det finns en rad olika paketerbjudanden för både företag och privatpersoner att välja på. Själv tycker jag Fyrvaktarpaketet med tunnbad, fyrbesök, skaldjursbuffé och övernattning låter riktigt härligt. Det skulle jag bra gärna prova nån gång.

Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Vinternatt vid Vinga fyr

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag dottern ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vinga fyr för landkrabbor

Vill du också uppleva Vinga fyrs magiska sken, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Göteborgs hamn om natten

Vi älskar att segla in i stora städer om natten. Att se ljusen i fjärran, närma sig sakta sakta. Glida in under broarna och se stadens konturer växa fram ur mörkret. Först industriområdena, med de stora lyftkranarna, containrarna och fraktfartygen på redden. Sedan de mer centrala delarna, med belysta fasader och segelskutor längs stadens kajer. Möta barnens förväntansfulla blickar, känna stadens puls. Särskilt magiskt blir det så här års, när allt är lite extra upplyst. Vi avslutar därför bloggåret 2017 med en serie bilder från gårdagens angöring av Göteborgs hamn, och passar på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!

Adventssegling

Ute är mörkt och kallt. Så kallt att det är svårt att få loss förtöjningstamparna från pollarna när vi kastar loss och sätter kurs mot Dyrön för årets julbad. Däcket är halt som en skridskobana, och snön faller sakta över oss där vi tränger ihop oss i sittbrunnen med varsin kopp glögg och nybakade lussebullar. Ja, inte för att vi måste. Utan för det känns mysigt att sitta där tillsammans i snön och huttra.

När fikat är slut försvinner barnen ner i den varma kajutan. Dieselvärmaren vi installerade inför seglatsen till Grönland kommer väl till användning även här hemma. Väl framme på Dyrön värmer vi oss med het fisksoppa och packar sedan badväskan för att ge oss av mot bastun för årets julbad. Stigen går på en spång av brädor längs med vattnet, täckt av ett tunt lager otrampad snö. Stämningsfullt belyst av små lyktor på lagom avstånd. Det känns magiskt och vackert, som i en saga.

Vi är ensamma vid bastun hela lördagskvällen, ingen har tydligen tid att åka ut i skärgården och bada bastu med bara en vecka kvar till jul. Inte vi heller egentligen, men vi gör det ändå. Kanske är det just den typen av prioriteringar som gör att vi ofta är sena, alltid har det rörigt hemma och aldrig tackar ja till något förrän vi tittat på väderprognosen. För att vi nio av tio helger bara släpper allt, och ger oss ut med båten. För att vi vet att det gör oss gott. Vi behöver den här tiden med varandra. På båten, i skärgården.

Barnen gnider in varandra med snö, gör nakna snöänglar och turas om att spela charader utanför bastufönstret medan Ludvig och jag sitter inne i värmen med varsin öl och njuter av underhållningen. Då och då vågar vi oss ut för ett svalkande dopp. Jodå, barnen badar också. De fyra graderna i vattnet upplevs nästan varma jämfört med den luften, men på vägen in igen känns det som de nybadade fötterna ska frysa fast i marken. Desto härligare stickande känsla när man kommer i värmen igen. Som vanligt är det kontrasterna som gör det. Som får en att känna sig som mest levande.

Nästa morgon skrapar det bekantt mot skrovet. Vattnet runt båten är täckt av ett tunt lager krispig is som gnistrar i solen. Efter frukost packar vi fikakorgen för en tur runt ön. Det knarrar härligt under fötterna, och vi vandra åter på otrampade stigar täckta av nysnö. Vi går de 112 trappstegen ner genom den djupa ravinen, spanar mufflonfår och fartyg. Barnen åker kana på isfläckarna. Vi fikar, kastar snöboll och letar istappar. Dyröleden är härlig året om.

Sedan är det dags för ännu en tradition så här i juletider. Adventsfika på Åstol, 10 minuter längre västerut. Vi glider in i hamnen på den tättbebyggda ön och lägger till på kajen utanför Åstols kafé. Fiket där man så här års inte bara får fem sorters kakor och något varmt att dricka för fantastiska 25 kr, utan också en härlig pratstund öborna och en möjlighet att se ut något bland de böcker som Åstols bok- och antikvariat ställer ut i samma lokal. Behagligare julklappsshopping är svårt att tänka sig.

Ja, sedan är det bara att styra hemåt i solnedgången och berömma oss själva för att vi än en gång prioriterat rätt. Att Ludvig och jag faktiskt tackat nej till ett gratis julbord på Marstrands bästa krog, till förmån för en helg ombord med barnen. Istället för fyllda av mat är vi nu fulla av ny energi, energi som förhoppningsvis varar hela vägen fram till julafton. Antagligen blir det inte några fler blogginlägg skrivna innan dess, för nu måste vi ju göra allt det där vi inte gjorde i helgen. Så vi passar på att redan nu att önska er alla en riktigt skön och fridfull jul.

DSC_0805

DSC_1085

20171217_100350

DSC_0980

20171217_124017

20171217_123527

20171217_124250

DSC_0983

DSC_1023.jpg

20171217_120421.jpg

DSC_1039

DSC_1037

DSC_1054

20171217_124512

DSC_1011

20171217_135439.jpg

DSC_1127

 

Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Äntligen på Nidingen!

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. VingaMåseskärTistlarnaPater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Vill du också besöka Nidingen?

Enklaste sättet att ta sig till Nidingen utan egen båt är att boka en utflykt med Gottskär Hotell som erbjuder både helgpaket och dagsutflykter under sommarhalvåret. Vill du stanna längre kan du engagera dig i föreningen Nidingens vänner eller Göteborgs Ornitologiska Förening som båda hyr ut boende på ön till sina medlemmar. Vi träffade en familj som var där en vecka varje sommar och hjälpte till med fågelmärkningen och sköta om fågelstationen. En så otroligt mysig sak att göra tillsammans som familj.