Semesterångest

I natt sov jag på ett pyttelitet liggunderlag. På sovrumsgolvet. Bredvid min egen säng. Eller sov och sov, det är en överdrift. Jag låg mest och vred mig, än hit än dit. Hela kroppen ömmade, alla ställningar var lika osköna. Och ju mer jag vred mig, desto mer ångest fick jag.

Nästa vecka är det tänkt att vi ska bygga en flotte, och flyta fram längs Klarälven. Det låter ju spontant rätt kul. Ja, riktigt mysigt till och med. I alla fall om solen skiner, fisken nappar och myggen håller sig borta. Jag gillar idén, det gör jag verkligen. Men så har vi det där med att sova i tält. Det är liksom inte riktigt min grej.

Jag är en riktig prinsessa på ärten, en sån som sover skitdåligt i alla sängar utom min egen. Helst ska det vara tyst också. Och mörkt. Dottern, som är scout och något av ett friluftsproffs, tyckte jag skulle köpa ett likadant liggunderlag som hennes, ett sånt där modernt självuppblåsande. ”Världens skönaste, testa en natt vetja” sa hon. Jag var skeptisk, men lät mig övertalas. Och nu låg jag här och led.

Tänk så enkelt allt hade varit om vi kunde segla, som vanligt. Båten finns ju redan, kojen är skön och man kan gå in om det regnar. Nejdå, istället ska vi lägga en halv förmögenhet på stockar, campinggrejer, spritkök, tält, liggunderlag, sovsäck och allt det där andra som behövs när man ska leva på en flotte i Värmland i en hel vecka.

Hur blev det så här? Ja, de där barnen börjar ju få egna viljor. Så när vi förra året presenterade förslaget om att segla runt Irland i åtta veckor ställdes ett motkrav, att 2020 skulle bli deras år. Året när de fick bestämma vad vi skulle göra på semestern. Inte för att de ogillar segling, men för att det någon gång hade varit kul att göra något annat. Det lät fair. Jag accepterade, och nu får jag betala.

Så kom det sig att jag hamnade på ett par skidor i fjällen på sportlovet och skadade knät så illa att jag fortfarande knappt kan gå. Och så kom det sig att jag nu låg här vaken på ett liggunderlag, mitt i natten, med ont i hela kroppen och världens ångest inför semestern.

Nåja, det sägs ju att det är bra att tänja lite på sin komfortzon ibland. Men ett är säkert, i veckan bär det av till Jysk för att köpa en sån där riktigt tjock luftmadrass. Väga vad den väga vill.

Foto: Vildmark.se

Konsten att njuta av en fjällsemester på kryckor

En timme fick jag i skidspåret. Sedan hände det som inte fick hända. Jag kraschlandade i slutet av en brant backe, benet hamnade i en onaturlig vinkel och ambulanspersonalen fick hämta mig i skogen med skoter.

Läkaren gissade på skadat ledband, fixerade benet med en gipsskena, gav mig ett par kryckor, skrev ut smärtstillande och uppmanade mig att uppsöka Kungälvs sjukhus för uppföljning när jag kom hem. Sedan var det klart. Ett rutinärende på Funäsdalens Hälsocentral.

Nästa dag tillbringade jag framför brasan med benet i högläge och klurande på hur sjutton man gör det bästa av en fjällsemester på kryckor. Visst, Ludvig och barnen kunde vara ute i backarna under dagarna och spela spel med mig på kvällarna. Men det dög liksom inte riktigt. Det var många förväntningar som gått i kras i det där fallet. Nu gällde det att programmera om sig själv och göra det bästa av situationen.

Att sitta inne hela dagarna var inget alternativ. Samtidigt vet alla som försökt gå på kryckor i en meter djup snö att det kan vara en utmaning att ens ta sig utanför dörren. Inget blev enklare av att stugan vi hyrt låg högst upp på fjället. Enda sättet att ta sig dit från parkeringen i dalen var med skoter och släde via en brant och slingrig väg som yrde igen var och vatannan natt. Men den där skotersläden visade sig fungera utmärkt som sjuktransport och varje tur blev ett litet äventyr i sig.

Ingenting blev förstås riktigt som planerat, men tack vare våra små utflykter fick vi en rätt fin fjällsemester trots allt.

Med vesslan till Andersborgs Våffelstuga

Vi hade tänkt ta vesslan upp på fjället för att skida mellan våffelstugorna. Nu fick lämna skidorna hemma och ta med kortleken istället. Otroligt mysigt ställe som serverade underbart goda våfflor med getost och hjortronsylt. Kanske de godaste jag någonsin ätit.

Mys med myskoxarna i Tännäs

Myskoxcentrum utanför Tännäs arbetar med att bevara och utbilda folk om våra svenska myskoxar som lever vilda på fjället här i Härjedalen. De härstammar från istiden och deras idag närmast levande släktingar är getter och får. Intressant, och väldigt kul att få uppleva dessa ulliga varelser på nära håll

Gondolen till toppstugan på Funäsdalsberget

Att få sitta på en renfäll och dricka lumumba i solen på Funäsdalsbergets topp medan resten av familjen kastar sig ut i backarna är helt ok. Renskavslunchen var inte heller så dum. Och kabinbaneresan upp, den gillade vi så mycket att barnen och jag tog ett extra varv.

Skoterturer på högfjället

Korvgrillning på verandan

En god korv i det fria ska aldrig underskattas. Nästan varje dag tände vi vildmarksgrillen, och dukade för lunch eller middag på verandan till vår mysiga stuga med utsikt över Tänndalen och Hamrafjället. Ibland är de enklaste upplevelserna de bästa. Det viktigaste är att komma ut och vara tillsammans.

Väl hemma igen, nu med tillgång till lite bättre röntgenutrustning, var det dags för nästa besvikelse. Det som man först bara trott vara en ledbandsskada visade sig också vara en fraktur på ledytan. Två veckors sjukskrivning blev två månader. Två månader utan belastning. Två månader utan segling, två månader utan träning och två månader utan mina älskade promenader. Att jag skulle börjat nytt jobb på måndagen efter sportlovet, och istället måste inleda med sjukskrivning känns extra tråkigt. Jag hade dessutom planerat att malla och skära ut vår nya däckmatta till båten i vår, ett välbehövligt jättejobb som vi nu måste skjuta på framtiden.

Nåja, det är bara att gilla läget och göra bästa av situationen. Men vet ni vad, nästa fjällsemester hoppar jag nog över första åket!

Fler bilder från vår semester i Funäsfjällen hittar ni på https://www.instagram.com/linda_hammarberg/

Dejten på Hättan

Dottern är på klassresa, sonen på bio med en kompis. Och solen skiner. Vad gör man väl då?

Ludvig och jag har aldrig övat på det här med att vara barnfria särskilt mycket. Vi har aldrig bott nära några mor- eller farföräldrar, och har därför alltid tillbringat all ledig tid tillsammans. Och vet ni vad, det har aldrig varit något problem. I princip allt det vi ändå vill göra – att vara ute i naturen, segla, vandra, åka skidor, basta, bada och fika – det går utmärkt att göra med barn.

Men men, allt har sin tid. Lovis har hunnit fylla 13, Otto är 11. Och det händer allt oftare att de faktiskt vill göra saker utan oss. Det handlar nog inte så mycket om att de inte vill vara med oss. Men de vill förstås göra andra saker också. Det är väl en del i frigörelsen antar jag, att växa upp och bli självständig, hur ont det än må göra i mammas hjärta. Men det är väl bara att vänja sig antar jag.

Kanske borde vi passat på att göra något vi inte gör annars, den där barnfria lördagseftermiddagen, men vad är väl härligare en solig vårdag än att ge sig ut i skärgården. Så fick det bli. Vi bestämde oss för att tiden var inne för att äntligen besöka den gamla lotsutkiken på Hättan några sjömil österut från Marstrand.

Vi knöt fast Mary vid SXKs boj vid Hättan och laddade ryggsäcken med fika. Det gick imponerande snabbt att komma i jollen när man inte hade några barn att vänta på. Och väl uppe på ön var friden slående. Inget tjafs, inget bråk. Ingen som balanserade farligt nära branten. Bara lugn och ro. Och fågelsång i massor.

Vi njöt verkligen till fullo. Av våren, platsen, varandra och stillheten. Det finns ingen jag trivs så bra med i hela världen, som med Ludvig. Ändå så sa vi nästan i mun på varandra när vi gick ner igen, att hit måste vi ju segla igen – med barnen! Vi såg på varandra, och skrattade.

Visst är det lustigt? Att hur lugnt och skönt det än må vara så känns det som om ingen plats eller upplevelse är komplett förrän man också fått uppleva den genom sina barn. Det saknas liksom en dimension, utan barnen. Men jag antar att man vänjer sig.

Är det någon som känner igen sig, eller är det bara vi?

Ser ni den lilla röda stugan högt där uppe? Målet för dagen!
Vi förtöjer Mary i Kryssarklubbens boj vid Krokholmen.
Och tar jollen till färjekajen på Hättan.
I de röda husen på Hättan huserade visst tullarna.
Medan lotsarna fick bo i de vita mer skyddade husen på insidan av ön. De ansågs lite finare.
En gång fanns en skola på ön, men idag finns bara sommargäster kvar.
Mary tittar fram genom björkarna på vägen upp mot toppen.
Nästan framme.
Den lilla stugan är tyvärr låst så här års så vi får nöja oss med att kika in genom fönstret.
Så fint, med egen en liten kakelugn och allt.
Härifrån hade lotsarna fin utsikt över Västerhavet.
Kanske låg lotsbåten på svaj där nere i lagunen.
Utsikt mot Korsholmen i öster, där hålls idag seglarläger varje sommar.
Risön och Dyrön i väster.
Lite ovant med bara vi två.
Men helt okej ändå 🙂

Bäverjakt på Härmanö, del 1.

Bävrar. En gnagare med jättelika tänder och paddel till svans. Ett djur som lever i de djupaste värmländska skogarna, men som jag själv bara sett på tecknad film. Ja, ungefär så var min syn på bävrar tidigare. Tills några vänner en dag sa att de sett spår av bävrar på Härmanö utanför Orust. Kunde det verkligen vara möjligt.

Fin strand på insidan av Härmanö, kan det varit här bävrarna steg iland?

Den gångna helgen var det dags att undersöka saken närmare. Vi mötte upp resten av bäverpatrullen i Gullholmens gästhamn, snörade kängorna och laddade ryggsäcken med lunch och tre fikor för en heldag på bäverspan.

Våra guider för dagen färskar upp minnet. Var låg nu den där bäverdammen?

Efter några kilometers vandring genom gullvivetäckta skärgårdsängar svängde vi in i skogen. Och där, en bit upp på ön, där låg den. Dammen där bävrarna skulle hålla till.

Bäverland

Jag såg mig tveksamt om. Kunde detta verkligen vara rätt? Men då såg jag det, det första avgnagda trädet. Och där, ett till. Minsann. Hela området visade sig vara täckt av stubbar och fällda träd.

Omissigenkännliga spår.

Här fanns också imponerande samlingar av spillning. Märkligt lik älglort. Så antingen påminner bäverns spillning väldigt mycket om älgens, eller så är det här Härmanös älgar brukar samlas vid bäverdammen för att dricka och göra sina behov. Det första kändes troligare. Finns det ens älgar på Härmanö, någon som vet?

Vems bajs?

På några platser kunde vi se hur bävrarna byggt dämmen för att reglera vattennivån i sitt bo. Ingången ligger tydligen under vattnet, och så vill de att det ska förbli. Det fanns flera dammar med olika vattennivåer i området.

Vattenståndet till höger om dämmet är en halmeter högre än till vänster.

Bävrarna på Härmanö kom tydligen simmandes från grannön Lavön så så sent som 2005. Idag lär det finnas flera bäverfamiljer på ön. Tyvärr ser vi inte en endaste trots att hänger kvar i området halva eftermiddagen.

I väntan på bävern.

Kanske var vi inte tillräckligt tysta. De är tydligen ganska skygga. Eller så låg de inne och kurade med sina ungar. De föds i maj. Men det mest troliga är nog ändå att vi var där fel tid på dagen. Senare förstod vi att de ses bäst tidiga morgonar och sena kvällar. Vi googlade lite. Det borde vi gjort innan.

Dränkta björkar i bäverdammen, vackert på sitt sätt.

Visste du att …

  • Bävern är Sveriges största gnagare.
  • Bäverns tänder slutar aldrig växa.
  • De använder sin platta svans som paddel när de simmar.
  • Bäverns päls är mycket tät. På en cm2 finns 23000 hårstrån (människan har 600).
  • Bävern kapar träden för att komma åt grenverket.
  • Grenarna används för att bygga dämmen och hyddor.
  • Bävern kan klara sig under vattnet i 20 minuter.
  • Ev bäver kan gnaga av ett 25 cm tjockt träd på fyra timmar.
  • Gället från bäverns analkörtlar anses ha en läkande och potenshöjande effekt.
  • Bävrarna var helt utrotade i Sverige i slutet på 1800-talet.
  • Idag finns nästan 100 000 bävrar i Sverige.
Stigarna får flyttas och landskapet förändras allt eftersom bävrarna bygger nya dammar.

Fascinerande djur ändå. Vi har bestämt oss för att segla tillbaka i höst igen. Bara vi, i skymningen, tysta som möss. Då minsann, då minsann ska vi hitta de där bävrarna, och se årets bäverungar leka i dammen. Så får det bli. Återkommer med en ny rapport då.

Besviken Otto påbörjar den långa vandringen hem till båten. Men nästa gång, då minsann.

Trettondagsafton på Valö

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

dsc_65287858140451655049705.jpg
Valö fyrplats 5 januari 2019.

dsc_6584139635763204416135.jpg

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

valöfyr (2).jpg

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

dsc_6461958799758124761306.jpg

Trapphuset på norrsidan

dsc_66523797645656204618148.jpg

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden. 

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

Grottan på Brattön

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

P1400385

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

Hobbitbastun på Galterö

Där låg den, långt uppdragen i en skreva. Resterna av en gammal styrhytt, monterad på två surfingbrädor. Omgiven av nässelskott och gammal fårlort. Jag visste genast vad det var vi hade hittat. Den mytomspunna hobbitbastun på Galterö. En vän hade berättat om den. Bastuflotten i miniatyr, den som han hittat av en slump något år tidigare. Den fanns på riktigt, den låg kvar.

Jag kikade in genom den knappt meterhöga dörren. Och minsann. Därinne stod fortfarande en vedeldad liten bastukamin. Längs den panelklädda väggen hade någon byggt en bänk.  Lång nog för 3-4 vänner, eller en lagom stor familj. Precis så lågt placerad att en vuxen kunde sitta på den utan att slå huvudet i taket.

Rutan var trasig, sprucken. Man såg att den hade reparerats många gånger. Någon hade bytt från glas till plexi, från större till mindre ruta. Lappat och lagat. Men den var inte i sämre skick än den kunde fixas igen. Provisoriskt den här kvällen. Bättre en annan gång.

Snart brann det i den lilla kaminen så det stod lågor ur skorsten. Vi var 6 vuxna, 8 barn och en hund som träffats för att campa på ön. Nu turades vi om att trängas i den lilla bastun. Inga problem. Den lilla hytten var snart glödhet, vårnatten ljummen och västerhavet härligt uppfriskande.

Barnen sprang in och ut. Minstingarna kunde stå raklånga. Vi andra vecklade ihop oss så gott det gick, skålade för bastuns konstruktör och skänkte en tacksamhetens tanke till de som vårdat den genom åren. Någon hällde de sista dropparna öl på kaminen. En doft av nybakat bröd spred sig över viken medan den sjunkande solen förvandlade himmel och hav till guld. Vilken kväll!

Senare efterforskningar har visat att hobbitbastun faktiskt har ett namn. Den heter Mary, precis som vår båt. Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Oavsett, jag kommer inte avsjöja dess position. Och hoppas att ingen annan gör det heller. Vissa saker gör sig bäst om de förblir hemliga. Uppskattas mer om de inte tas för givna. Om man måste leta eller kämpa lite. Kom ihåg det!

Lätt rostig, men väl fungerande.

Även skorstenen skulle behöva viss renovering.

Men varmt blir det.

Väl dold.

Fin utsikt.

Bastun har ursprungligen haft ett stort runt fönster.

Mot badet.

Tjejernas tur.

Fin kväll!


Så tar man sig till Galterö

Galterö är en obebodd ö i den nordvästra delen av Göteborgs södra skärgård. Ön är naturreservat, och därför populär bland vandrare. Bästa sättet att ta sig hit utan egen båt är att ta färjan från Saltholmen till Rödsten eller Husvik på Brännö som är förbunden med Galterö via en liten bro. Promenaden från färjeläget på Brännö till Galterö tar cirka 30 min. En fika på mysiga Brännö Varv är ett måste på vägen.

Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling: