Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Äntligen på Nidingen!

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen hemlighet. VingaMåseskärTistlarnaPater Noster och Väderöarna har prickats av en efter en det senaste året, och Nidingen har länge stått högt upp på önskelistan.

Nidingen utanför Onsala-halvön är Sveriges äldsta fyrplats, men också den mest olycksdrabbade. Ön är omgiven av förrädiska rev och stora undervattenstenar som flyttar sig för varje storm. Mer än 700 vrak finns i området. Det är lite märkligt kan tyckas, att vi lockas så av dessa utsatta platser som sjömän fruktat i hundratals år. Men vädret måste förstås vara det rätta för att det ska vara roligt, eller möjligt att ta sig dit.

Nidingen är inte bara klurig att angöra. Ön ligger en bit bort. 40 sjömil, en hel dags segling från Marstrand i bra vind. Väl där ska det helst vara alldeles stilla för att man ska våga närma sig, och sedan får det gärna börja blåsa från andra hållet så man kan segla hem igen. Oddsen för att allt detta ska tajma på bara några dagar är inte särskilt höga.

Vi har väntat länge på rätt prognos. Men den gångna helgen såg det ut som vi äntligen skulle kunna få vår chans, så vi satte kurs söderut trots att det in i det sista var oklart om vi skulle kunna gå iland eller ej. Den svenska och danska vädertjänsten var inte riktigt överens. Men vädergudarna var på vår sida. Och wow alltså, vilket ställe. Så otroligt vackert.

Vi har en del annat att stå i just nu så jag låter bilderna berätta resten. Men för gärna musen över, eller klicka så visar sig en bildtext med lite mer info.

Brännö Varv – en skärgårdskrog helt i vår smak

Brännö har väl alla hört talas om. Ön med landets mest kända brygga. Men den gångna helgen upptäckte vi en helt annan pärla lite längre norrut på samma ö. Nämligen Brännö Varv, som är en härlig blandning av ett fullt aktivt båtvarv och en skön surfbar. Ett otroligt charmigt ställe med scen, strand och uteservering direkt vid slipen, omgivet av virkesupplag, skeppshandel, gamla båtvrak och allehanda gamla prylar. Fult och fint, huller om buller. I en salig röra.

Café Varvets ståtliga entré

Brännö Varv är ett sånt där ställe där man kan hänga hela dagen, hitta nya detaljer, snacka med folk, dricka öl eller fika, lyssna på skön musik och göra mest ingenting. Och då hade de ändå inte hunnit få fram palmerna, hängmattorna och blommorna när vi kom dit. Det här var första helgen de hade öppet för i år.  Men på somrarna brukar det visst arrangeras både teater och reggaefestival här. Det passar bra.

Kunde lika gärna varit en bar i Karibien.

Det var redan sent på eftermiddagen när vi la till på Brännö. Barnen skulle till skolan nästa dag, så vi nöjde oss med fika och glass den här gången. Men vi kommer tillbaka, detta är ett perfekt ställe att fly till när Marstrands uteserveringar fylls av sprättar med bakåtslickat hår och rosa skjortor. En skärgårdskrog för alla oss som vill känna oss lite flummiga ibland, men inte nödvändigtvis är det.

Avslappnad skärgårdsmiljö

Nästa gång siktar vi även på en promenad runt ön och kanske en sväng ut till Galterö som man når via en liten bro. Det är tydligen där öns alla får och fåglar håller till, låter fint. Man kan visst även hyra cykel i hamnen där färjan landar. Brännö är bilfri som alla andra öar i Göteborgs södra skärgård, det gillar vi.

Kul för både stora och små

Den som saknar egen båt kan ta färjan till Brännö och sova över på varvets egen Bed & Breakfast. Vill du stanna riktigt länge och råkar ha lite pengar över kan du köpa hela stället. Brännö Varv är till salu; ägaren har en ny dröm att förverkliga. Han vill ut och långsegla. Vi hittade honom längst ut på bryggan där han  var i full gång att göra plats till sin nya segelbåt.

Brännö Varvs brygga

Så hittar du till Brännö Varv

  • Med färja: Ta bussen eller spårvagnen från Göteborgs Central till Saltholmen, och hoppa på skärgårdsbåten till Brännö Rödsten. Cirka en timmes resväg.
  • Med egen båt: Det ser grunt ut på sjökortet men det finns en ränna där färjan går. Lägg till vid varvets egen brygga (djup max 1.5 m) eller vid sopkajen (djup ca 2,0 m) en bit längre norrut.

Väl på ön, gå längs vägen söderut och följ skyltarna.

Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

Mysigaste födelsedagen

Vad vill du göra på din födelsedag? frågade Ludvig. Jag behövde inte tänka länge. Jag ville segla ut till Kråkorna efter jobbet, lägga till mot klipporna och grilla och mysa med familjen. Om vädret tillät. Och det var just det. Prognosen hotade med moln, regn och dimma om vartannat. Stackars Ludvig som planerade för utomhuskalas blev alldeles nervös. Med aprilvädret lurades som vanligt, och verkligheten idag bjöd på strålande solsken nästan hela dagen. Precis som det ska vara på födelsedagar. Till och med sälarna gratulerade på vägen hem. Och så en fin solnedgång på det. Kunde inte blivit bättre. Tjohoo!

P1010868

Mary vid klipporna på Kråkorna.

P1010972

Solen går ner i dimman bakom Pater Noster. Ett fint avslut på dagen.

Därför seglar vi på vintern

Våren är här och det är ju egentligen alldeles underbart. Men när man har haft sin bästa vinter någonsin, då är det lite vemodigt när den tar slut. I ett halvår har vi haft hela skärgården för oss själva. Vi har seglat nästan varje helg, och vi har verkligen njutit av friden där ute.

Men vintersegling passar kanske inte alla. Vi har ju lite olika förutsättningar och preferenser. Jag har punktat några för- och nackdelar med att segla på vintern. Vid en första anblick är nackdelarna fler, men de väger kanske inte nödvändigtvis tyngre.


FÖRDELAR MED VINTERSEGLING

  • Naturen är vackrare. Jag tycker generellt att all natur upplevs mer storslagen när det inte det inte är så många andra människor emellan. Och det är något alldeles speciellt med snö och is i skärgården. Men är det för mycket is går det förstås inte segla alls.
  • Mer tid tillsammans. Det är precis som om vi i familjen kommer närmare varandra, när inga andra är i närheten. Men skulle man mot förmodan stöta på någon annan vinterseglare, är det också kul som omväxling – eftersom det händer så sällan.
  • Mer plats i hamnarna. Vår båt är svår att manövrera i trånga utrymmen, det gör att vi helst undviker gästhamnar på sommaren. De besöker vi på vintern istället, när det inte finns några andra båtar som tar skada om vi skulle bli lite närgångna.
  • Ingen eller låg hamnavgift. Ibland får man betala en hundring eller så för elen, men oftast är det helt gratis att ligga i hamnarna på vintern. Till skillnad från sommaren när man ofta kan få betala 300-400 kronor för en båt i vår storlek.
  • Ingen att ta hänsyn till. Det är roligare att utforska skärgårdssamhällena på vintern, när man kan gå runt och kika in överallt utan att man råkar kränka någons privata sfär eller trampa på någon annans tomt eller brygga. Och vill jag bada naken så gör jag det.
  • Bofasta mer välkomnande. Till skillnad från sommaren när de bofasta ute på öarna kan vara trötta på alla båtgäster så blir de ofta glada och nyfikna när de får besök på vintern. Det brukar vara trevligt, de har ofta mycket intressant att berätta om platsen man är på.

NACKDELAR MED VINTERSEGLING

  • Risk för frostsprängning. Frostsprängda genomföringar har sänkt många båtar. En del väljer att stänga genomföringar och tömma alla slangar eller fylla dem med glykol. Men då är man inte så snabb iväg. Vi lämnar värmen på istället, funkar bra men kostar en del.
  • Större risk för mögel. När det är fuktigt och rått börjar det lätt växa lite här och var. I salongen gör värme och avfuktare stor skillnad. Men räkna med att däck, tampar och segel blir lite gröna.
  • Våldsammare väder. Vår hamn i Malmö var skyddad i alla väder, men här Marstrand kan det bli rätt stökigt när det stormar. Förra året fick vi ofta åka ut och se till båten. Men nu när vi har båten utanför fönstret hinner oron inte växa till sig på samma sätt.
  • Kräver flexibilitet. Vintersegling är extremt väderberoende. Det är inget man kan eller vill planera mer än ett par dagar i förväg. I Marstrand har vi många skyddade hamnar och farleder i olika väderstreck att välja på. Det ökar våra chanser att komma iväg.
  • Vanligt med dimma. Det är ofta dimma längs kusten under vinterhalvåret. Just i år känns det som vi har haft extra mycket av den varan. Plotter, radar och AIS underlättar. Och varma kläder, dimma kan vara ruskigt kall.
  • Det är kallt! Ja, det kan verkligen bli enormt kallt där ute. Särskilt om det blåser och stänker. Ett par timmars segling om dagen räcker, helst i medvind. Flytoveraller, balaklavor och vattentäta fodrade handskar är ett måste. Och ett bra värmesystem.
  • Risk för nedisning. Vid minusgrader är det viktigt att undvika stänk. Det krävs inte mycket is för att block, vinschar och rullsystem ska bli obrukbara och linor frysa fast. Isbildning kan också tynga ner båten, eller förvandla däck till en skridskobana.
  • Isen kan skada båten. Ibland blir man infrusen eller behöver gå igenom partier med is. Detta kan skada gelcoaten på plastbåtar och skava bort lite färg för oss andra. Men det kan det vara värt, tycker vi som har stålbåt.
  • Högre försäkringspremie. Många försäkringsbolag kräver tilläggsförsäkring för båtar som ligger i under vintern. Men det kan kanske variera beroende på båttyp och region. Ring och kolla vad som gäller för dig.
  • Ingen service i hamnarna. El finns i många hamnar året runt, i alla fall på västkusten. Men toaletter, duschar och butiker oftast stängda. Det här är inget stort problem för oss, men kanske för andra. Man får helt enkelt ta med sig det man behöver.
  • Inte så mycket att göra. Uteställen och minigolfbanor är stängda på vintern, och det är för kallt för att bada. Det finns inte heller så många andra att umgås med, det gäller att man trivs med varandra. Vi brukar gå långa promenader, spela spel och fika mycket.
  • Ingen tid till annat. Det har varit underbart att segla så mycket som vi har gjort i vinter, men det har inte blivit så mycket annat gjort. Vill du renovera huset, röja i skogen, åka utomlands eller till fjällen är det kanske bättre att ta upp båten på land.

Det var värst så många nackdelar vi kom på. Kanske är det vårt undermedvetna som talar. Innerst inne vill vi förstås ha skärgården för oss själva även i framtiden. Frågan är om det funkade. Du som orkat läsa ända hit, blev du mer eller mindre sugen på att vintersegla?

(Bilden togs på Väderöarna på sportlovet. Vi var helt ensamma där ute. Magiskt.)

Med skidor på Vinga

Vi hade varit ute på en promenad på Vinga ö när segelbåten Andante kom in i hamnen. Vi känner inte varandra. Men paret ombord sa att de hade med sig ett paket till oss, och langade upp en stor svart skidbag på bryggan. En leverans från Sea Wind, sa de, deras båtgranne i Lilla Bommen i Göteborg.

Vi fattade genast galoppen. Lasse på Sea Wind hade annonserat ut de där skidorna på Facebook några veckor tidigare, och vi hade slagit till. Tanken var att vi skulle hämta upp dem någon gång när vi hade vägarna förbi. Eller att de skulle ta med dem näst de hade ärende till Marstrand. Så när han fick höra att deras båtgranne skulle till samma hamn som vi över helgen, såg han naturligtvis en chans att bli av med de där skidorna.

Under världsomseglingen fick vi många leveranser på det här sättet. Reservdelar och annat som skickades från båt till båt, från hamn till hamn, tvärs över världshaven. För att i de flesta fall faktiskt hamna rätt till sist. Ibland gick det till och med fortare än den traditionella vägen. Med tanke på hur isolerat vissa platser ligger, och hur omständliga och långsamma tullmyndigheterna kan vara ute i världen.

Den här gången var knappast tullen något problem. Men detta var ändå en utmärkt smidig lösning, på alla sätt och vis. Och en härlig överraskning. Jag menar, det är ju verkligen inte var dag man får en skidleverans till Vinga. Frågan är om det någonsin hänt förut. Men jo, kanske. I gamla tider, när lotsar och fyrvaktare och deras familjer bodde på ön året om.

Ja, så kom det sig i alla fall att vi seglade runt med en skidväska på däck under resten av förra helgen. Men själva skidåkningen får nog vänta till nästa år. Nu vill man ju ha vår.

Världens bästa lekplats

LILLA KORNÖ, BOHUSLÄN. Vi bygger i timmar. Ett hus av sten och en koja av drivved. En bar, en skoaffär och en lekplats. Vi bygger av det som vinterns stormar spolat iland. Vi bygger av det vi hittar i naturen. Hittegods från fjärran länder. Flaskor och dunkar från Holland och England, fiskeutrustning från Yttre Hebriderna. Drivved, vrakgods och allehanda sopor. Udda skor i det oändliga. De ligger i drivor. Övergivna, och väderbitna. Gammalt skräp som sätter fantasin i rörelse, och kommer till glädje igen.

”Jag förstår inte varför folk klagar på att det inte finns lekplatser till barnen när man kan bygga en själv. Det är ju roligt att både bygga och leka”, kvittrar Otto där han sitter på sin gungbräda.

Jag vill frysa tiden. Inga Pokemons, inga Skylanders, inget Clash Royale. Bara vi fyra. I skärgården. Tillsammans, för oss själva. För alltid.

Branden på Väderöarna

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig.  Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.

Mary af Rövarhamn i musikvideo

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av en gammal båtgranne som är musiker. Han hade spelat in en skärgårdsvals tillsammans med en kompis. Låten påminde honom om oss, och han undrade om jag hade några bilder han kunde få använda till videon. Jag var lite upptagen med annat för stunden, och sa som det var. Att vi inte seglat i svenska skärgården under sommartid på typ tio år och därför inte hade så många lämpliga bilder, men att han gärna fick kolla på mitt Instagram-konto och höra av sig om han hittade något han kunde ha användning för. Sköt det lite på framtiden liksom. Sedan hörde jag inte mer, och glömde bort det hela. Tills för några dagar sedan. När den här trillade in. En färdig video, till en fin liten vals för att alla båt- och havsälskare. Kul.

Text och musik: Jimmy Drexler och Tommy Pettersson