Trettondagsafton på Valö

Att vi gillar gamla fyrplatser är ingen nyhet. Nidingen, Tistlarna, Vinga, Pater Noster, Måseskär och Hållö har alla besökts de senaste åren. På trettondagsafton var turen kommen för ett besök vid Valö fyrplats längst söderut i Göteborgs skärgård.

Valö saknar hamn eller brygga för djupgående båtar. På västra sidan av ön finns en lagun, men sjökortet lämnar en del övrigt att önska och vattnet är fortfarande grumligt efter nyårshelgens storm så vi bestämmer oss för att ankra utanför inloppet och ta jollen iland. Efteråt får vi höra att de olika delarna av lagunen är döpta efter de båtägare som fastnat i leran, så det var nog ett bra beslut.

Längst in i lagunen finns en liten brygga där vi förtöjer vår jolle. Göteborgs Kanotförening står det med stora bokstäver på bryggan, men de misstycker säkert inte. Inte så här års. Vi verkar ensamma på ön.

Väl iland följer vi den upptrampade stigen österut över ön, mot fyren. Det är lätt att föreställa sig hur vackert det måste vara här på sommaren. När triften blommar i skrevorna, och gullvivorna på ängen. När de låga träden i dalen sluter sig likt gröna tunnlar runt stigen. Nu skiftar allt i olika gråa och bruna nyanser, men det är fint på sitt sätt. Rofullt på något vis.

Fyrbyggnaden är inte särskilt märkvärdig i sig. Ett 10 meter högt vit- och grönmålat torn i betong som byggdes 1935 när fyren skulle automatiseras. Innan dess var fyren placerad på taket av boningshuset intill. Den är borta idag, men huset står kvar och påminner om en annan tid, tiden när fyrmästare fortfarande var ett vanligt yrke längs kusten.

Fem fyrvaktarfamiljer bodde på Valö mellan 1985 och 1935. Familjen Taube var först ut, men flyttade redan efter några år till Vinga där sonen Evert föddes som det fjärde av tretton barn. Kanske blev det lilla huset på Valö för litet för den växande familjen. Det lär bara vara 45 kvadratmeter stort. Jag tycker det ser större ut, men det beror kanske på den höga stengrunden.

Våra egna barn. Otto, Lovis och hennes kompis Tilda leker gömme bland de små bodarna och stugorna på fyrplatsen. Kanske på samma sätt som fyrmästarbarnen gjorde för en sisådär hundra år sedan. Jag ser mig om och försöker föreställa mig livet här på den tiden. Vrångö är inte långt borta, det var där fyrmästarbarnen gick i skola. Men sundet ligger nog inte alltid lika blankt som idag.

I den lilla dalgången mellan norra och södra delen av ön finns en äng med en brunn, en enkel utedusch och vad som ser ut som några fruktträd. Bakom en av stugorna hittar vi ett trädgårdsland omgivet av ett stengärde för att skydda mot vinden. Allt perfekt underhållet av medlemmarna i Göteborgs kanotförening som köpte öns byggnader av Lotsverket 1936, och har skött om dem sedan dess.

Vägen tillbaka till båten går via klapperstensfälten på öns södra sida. Morgonens moln har spruckit upp och lata knubbsälar solar sig på skären utanför. Ön tillhör Vrångö Naturreservat. På andra sidan väntar Mary på svaj. Fina, trogna Mary. Det är på dagen 17 år sedan hon blev vår. 5 januari 2002. Tänk så mycket vi upplevt sedan dess.

dsc_65287858140451655049705.jpg
Valö fyrplats 5 januari 2019.
dsc_6584139635763204416135.jpg

Vitmålad gavel är vanligt på byggnader som fungerat som sjömärke

valöfyr (2).jpg

Valö fyrhus 1896. Foto: Wikipedia

dsc_6461958799758124761306.jpg

Trapphuset på norrsidan

dsc_66523797645656204618148.jpg

Mary på svaj utanför Valö. Kungsö i bakgrunden. 

En julhälsning från Åstol

När Åstol-borna bjuder in till julmarknad i bodarna nere i hamnen, då vet jag att vi måste dit. Att vi redan varit på fem andra julmarknader i år spelar ingen roll. Jag älskar sjöbodar, barnen älskar julmarknader. Och Ludvig, ja han är glad bara han får en anledning att komma ut på sjön.

Vi tar ofta båten till Åstol, men den här helgen är det som att glida in i en julsaga när vi angör den lilla hamnen i skymningen. Marschaller brinner längs med kajen. Sjöbodarna är klädda med ljusslingor och i fönstren glimmar adventsljusstakar och stjärnor.

Jag vet inte hur många gånger jag gått där på bryggan och trånande kikat in genom spetsgardinerna för att försöka få en glimt av vad som gömmer sig där bakom. Barnen brukar dra mig i jackärmen. ”Sluta mamma. Du är pinsam, kom nu”.

Nu står dörrarna välkomnande på glänt. Det är pyntat med girlanger och julbonader, och i varje bod finns ett litet bord där försäljarna bjuder ut sina varor. Hembakade bullar och saffransbröd, ljunghonung och vaxljus, stickade strumpor, virkade grytlappar och rökt fisk. Det mesta från Åstol, eller öarna runt omkring.

Man blir alldeles rörd när man tänker på hur de måste röjt och fejat i sina bodar inför helgen. Alltsammans är så mysigt att man nästan smäller av. Inte blir det sämre när en hel rad små lucior kommer lufsandes nedför stentrappan mot hamnen. Det är något alldeles speciellt med små overallklädda barn med luciadräkter ovanpå. Och deras späda små röster. Man smälter liksom inifrån.

I en av de större bodarna ligger hembygdsmuseumet. Här har man julpyntat som i forna tider. En söt tant bjuder på glögg och berättar hur man firade jul på ön när hennes far var liten pojk. Jag älskar sånt. Kan lyssna i all evighet. Barnen smiter bort till tomten vid granen. Han som berättar kluriga gåtor, och belönar de som gissar rätt med en omsorgsfullt inslagen tablettask.

När vi känner oss klara med julmarknaden är det dags för julbord på Åstols Rökeri. Det är som väntat, sagolikt vackert och gott. Men här måste jag erkänna, det var dåligt planerat från vår sida. Ludvig och jag är fortfarande mätta från ett annat julbord dagen innan. Julmarknadens smakprover har också satt sina spår.

Otto drabbas av matkoma redan efter sillen. Jo, vi gillar ju sill i vår familj och det blir lätt lite mycket om man måste smaka alla 17 sorter. Men när jag bäddar ner honom bland fårskinnen i gamla rökeriet, på lagom avstånd från godis-bordet, så ser han ändå rätt nöjd ut. Det är inte utan att man blir lite sugen på att göra honom sällskap.

Men vi kämpar på ett tag till innan vi går hem till vår båt, tänder fotogenlampan och kryper ner under varsin filt och konstaterar att årets mysigaste julmarknad är korad. Alla har sin charm men i år tog Åstol hem första priset: ett alldeles eget blogginlägg.

Här kommer lite bilder för er som inte kunde komma. Jag hoppas ni får en ny chans nästa år.

Finaste lampan.

Tittut!

Ett fänkålsbröd från Lottas Surdegsbageri får följa med hem till båten.

Tomtar och tulpaner!

Visst blir man sugen på att kika in?

Skriv en bildtext

Tomtens verkstad?

Sitter tapeten på fel håll, eller är det bara jag?

Älskar spetsgardiner

Vaxljus doftar så gott.

Här vankas det julbord

Äggost och italiensk julkaka

Mer vackra än goda, tycker vi.

Matkoma

Marys master. Mysigt att gå hem till båten efter julbordet.

Ni som har koll på oss via Facebook och Instagram vet att vi har varit ute nästan varje helg hela hösten, även om blogginläggen inte duggar lika tätt så här års. Därför passar vi redan nu på att önska er alla:

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi firar i vanlig ordning jul med Ludvigs familj på Rövarhamn i Roslagen. Barnen längtar så de håller på att bli galna. Själv tycker jag alltid det känns lite motigt att packa in hela julen i bilen och köra tvärs över landet. Men det brukar bli bra när vi väl kommer fram.

Grön blixt och evig kärlek

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Vi går ut och grillar på klipporna ikväll. Så som vi ofta gör. När Ludvig plötsligt säger ”Idag är det fyra år sedan vi kom hem från världsomseglingen.” Oj. Tänk, fyra år! Det är ju en hel liten evighet. Nästan lika långt tid som vi faktiskt var ute och seglade.

Vi sitter där också pratar, medan solen sakta sänker sig mot horisonten. Om allt som hänt, och allt vi gjort de senaste fyra åren. Och vad vi tror vi gör om fyra år, och var vi är. När Lovis är 16 år, Otto 14.

”Vi borde fira”, säger Otto plötsligt. Han försöker alltid hitta på nya skäl att mosa i sig tårta, glass och godsaker. ”Ja, vi gör ju det”, säger jag. ”Med hajkbananer och solnedgång.” Otto ser skeptisk ut. ”Det äter vi ju jätteofta”.

Det märks att det börjar gå mot höst. Solen går ner tidigt nu. ”Låt oss se om det blir någon grön blixt idag”, säger jag. Barnen suckar, så säger jag tydligen jämnt. Denna gröna blixt som vi då och då hade ynnesten att se under långseglingen. Men aldrig sett sedan dess.

Den gröna blixten är ett av naturens mest sällsynta och ovanliga fenomen, som förbryllat sjömän i alla tider. Ett grönt ljus eller strimma som visar sig i samma ögonblick som solen går ner under horisonten. Om man har tur, riktig tur.

Vissa platser på jorden lär vara gynnsammare för att se den gröna blixten än andra. Bohuslän är uppenbarligen inte ett av dem trots obruten horisont. Men det är en fin solnedgång vi får oavsett, och jag bannar mig själv för att jag inte tog med mig kameran.

Det finns ännu ingen fullständig förklaring till varför fenomenet uppkommer, men man tror att det kan bero på antalet partiklar eller stoft i atmosfären under just den tidpunkten som solskivans topp skär horisonten.

”Nu, kolla nu”, säger jag för att försäkra mig om att ingen tittar bort när sista strimman sol sjunker under horisonten. Alla kollar, alla gapar …. alla jublar. Vi ser den! Vi ser den gröna blixten! Klart och tydligt. För första gången på över fyra år. I Sverige, i Bohuslän. Här hemma på Marstrand. Just idag. Wow!

Och vet ni vad, det bästa av allt är att enligt legenden väntar evig kärlek de par som ser den gröna blixten tillsammans. Ja, Ludvig och jag har ju sett den förut, så vi kan redan känna oss trygga på fronten. Men ändå, det skadar nog inte allt fylla på då och då.

Läs om vårt första möte med gröna blixten

Foto: Brocken Inaglory

Grottan på Brattön

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

P1400385

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

Hobbitbastun på Galterö

Där låg den, långt uppdragen i en skreva. Resterna av en gammal styrhytt, monterad på två surfingbrädor. Omgiven av nässelskott och gammal fårlort. Jag visste genast vad det var vi hade hittat. Den mytomspunna hobbitbastun på Galterö. En vän hade berättat om den. Bastuflotten i miniatyr, den som han hittat av en slump något år tidigare. Den fanns på riktigt, den låg kvar.

Jag kikade in genom den knappt meterhöga dörren. Och minsann. Därinne stod fortfarande en vedeldad liten bastukamin. Längs den panelklädda väggen hade någon byggt en bänk.  Lång nog för 3-4 vänner, eller en lagom stor familj. Precis så lågt placerad att en vuxen kunde sitta på den utan att slå huvudet i taket.

Rutan var trasig, sprucken. Man såg att den hade reparerats många gånger. Någon hade bytt från glas till plexi, från större till mindre ruta. Lappat och lagat. Men den var inte i sämre skick än den kunde fixas igen. Provisoriskt den här kvällen. Bättre en annan gång.

Snart brann det i den lilla kaminen så det stod lågor ur skorsten. Vi var 6 vuxna, 8 barn och en hund som träffats för att campa på ön. Nu turades vi om att trängas i den lilla bastun. Inga problem. Den lilla hytten var snart glödhet, vårnatten ljummen och västerhavet härligt uppfriskande.

Barnen sprang in och ut. Minstingarna kunde stå raklånga. Vi andra vecklade ihop oss så gott det gick, skålade för bastuns konstruktör och skänkte en tacksamhetens tanke till de som vårdat den genom åren. Någon hällde de sista dropparna öl på kaminen. En doft av nybakat bröd spred sig över viken medan den sjunkande solen förvandlade himmel och hav till guld. Vilken kväll!

Senare efterforskningar har visat att hobbitbastun faktiskt har ett namn. Den heter Mary, precis som vår båt. Ett märkligt sammanträffande kan man tycka. Oavsett, jag kommer inte avsjöja dess position. Och hoppas att ingen annan gör det heller. Vissa saker gör sig bäst om de förblir hemliga. Uppskattas mer om de inte tas för givna. Om man måste leta eller kämpa lite. Kom ihåg det!

Lätt rostig, men väl fungerande.

Även skorstenen skulle behöva viss renovering.

Men varmt blir det.

Väl dold.

Fin utsikt.

Bastun har ursprungligen haft ett stort runt fönster.

Mot badet.

Tjejernas tur.

Fin kväll!


Så tar man sig till Galterö

Galterö är en obebodd ö i den nordvästra delen av Göteborgs södra skärgård. Ön är naturreservat, och därför populär bland vandrare. Bästa sättet att ta sig hit utan egen båt är att ta färjan från Saltholmen till Rödsten eller Husvik på Brännö som är förbunden med Galterö via en liten bro. Promenaden från färjeläget på Brännö till Galterö tar cirka 30 min. En fika på mysiga Brännö Varv är ett måste på vägen.

Fast i isen

Ludvig vill slå vad. Han tror vi ska kunna ta oss ut ur hamnen på Rörö, och hem. Trots isen. Jag tror det inte, men jag hoppas han har rätt.

Jag känner en viss oro redan när vi lägger till. Vi får trycka på ordentligt med motorn för att ta oss in till bryggan genom isen. Och vi har en kall och stilla natt framför oss. Jag tänker på det när jag somnar, och jag tänker på det när jag vaknar. Det är nästan så jag kan höra isen växa. För det gör den, det vet jag. Frågan är bara hur mycket. Kommer vi kunna ta oss hem igen?

När vi vaknar är det is så långt ögat kan nå. Inte bara i hamnen, utan i hela sundet innanför ön och långt ut på havet. Vi går en runda i hamnen, kollar läget och knackar på hos sjöräddningen. Kanske ska de gå ut och öva, så vi kan följa efter i deras ränna. Men nej, de går ingenstans i den här isen. De har just avsagt sig ett uppdrag. Kollegerna på Käringön är också infrusna.

Vi får klara oss själva. Jag kollar tidtabellen, det är 3 timmar hem med färja, buss och tåg, men det bara två timmar med båt – under normala omständigheter. Vi måste ju försöka. Jag startar motorn,  lägger i växeln och låter propellern jobba vid bryggan ett tag. Det funkar. Isen bakom oss spricker upp när vattnet sätts i rörelse. Snart har vi fritt vatten några meter bakom oss.

Vi drar bak båten, tar sats och lägger full gas framåt. Det går fort, och det går bra. Förvånansvärt bra. Ut ur hamnen. Mot öppet hav. Mary klyver isen fint. Lovis står på första parkett i fören, Otto betraktar det hela från sin favoritplats i bomkapellet. Långt där ute kan man ana en blå strimla vatten. Det här var ju riktigt roligt. Vilket äventyr.

Vi är stolta som tuppar över Mary. Vi har visserligen gått igenom is förut, men aldrig så här långt.  Jag är så upprymd att jag måste skratta. Det är fram tills jag upptäcker röken vill säga. Tjock vit rök som väller ut från skrovsidan. Bekymrad lutar sig Ludvig ut över relingen, och får sina farhågor bekräftade. Inget kylvatten, bara rök.

Vi måste fått in is i kylsystemet, säger jag och skyndar mig att stänga av motorn. Ludvig går ner i motorrummet för att undersöka saken. Filtret är fullt av slush. Ingen fara. Filter kan tömmas, och vi är snart på väg igen. Fem minuter senare är det samma sak igen. Proceduren upprepas, om och om igen. Tills vi äntligen är ute på öppet vatten. Skönt, det är över. Eller?

Nej, det är inte över. Norr om ön blir isen tätare igen. Snart är vi helt omringade av tallriksis och issörja. Stoppen blir allt tätare. Så hörs plötsligt ett illavarslande ljud, ett hostande från motorn. Nästan som den kippar efter ett sitt sista andetag. Vad har vi gjort? Vår fina gula Vetus, sluta inte funka nu. Inte idag, två dagar efter att Sjöräddningssällskapet sista isgående räddningsbåt gått i pension.

”Diesel, kan det vara slut på diesel?”, säger jag. Vi skyndar oss att byta tank. Men innerst inne vet jag, det är inte slut på diesel. Det är något annat. Jag får rätt, det hjälper inte. Älskade motor, förlåt. Ludvig fortsätter felsöka, medan isen sluter sig runt oss. Jag kollar väderprognosen. 3-4 minusgrader, inte en vindpust. Vi kan inte segla. Inte än på många timmar.

Jag ser isen sluta sig bakom oss och slänger ett öga på sjökortet. För att se vilket håll strömmen och isen för oss. Nordväst. Det är ingen fara. Inga grund på det hållet. Ingen kraftig ström. Men hur kan det ha bildats så mycket is på bara en natt? Vi gick ju nästa samma sträcka igår. Fast längre in. Hur kan det ha gått så fort? Det hade visserligen varit 11 minusgrader under natten. Långt kallare än utlovat. Och stilla. Men ändå, jag förstår inte.

Det blir nog bättre när ni kommer ut ur sötvattnet, skriver en kompis på Messenger. Vadå sötvatten? Vad menar han? Vi är ju i Bohuslän. På den salta Västkusten. Jag funderar en stund. Då förstår jag. Så måste det förstås vara. Nordre Älv rinner ut några sjömil längre in i skärgården. Sötvatten är lättare än saltvatten, och fryser fortare. Att det kan göra sådan skillnad. Tydligen.

Det visar sig att vi har luft i bränslesystemet. Ludvig hade kommit åt en grej när han tömde filtret. Skönt, detta kan vi åtgärda. Bara att täta, lufta och fortsätta. Så fortsätter vi hemåt. En bit i taget. Mot Marstrand. Tänk om vi inte ens kommer in i hamnen där hemma, tänker jag plötsligt. Om det är is här ute, är det väl is därinne. Eller?

Marstrand är nästan alltid isfritt, det är därför samhället ligger där det gör. Vi hoppas på det. Vända om känns inte som ett attraktivt alternativ. Och mycket riktigt. Så snart vi rundat Ärholmen luckrar isen upp sig. Små motorbåtar tuffar runt på söndagstur mellan fläkten. En man passar på att paddla runt ön på sin SUP i det vackra vädret. Fågellivet sprudlar och folk är ute och promenerar. Vi är framme vid våren. Vi är hemma!

Det gick, Ludvig fick rätt. Skönt!

Home Sweet Home

Fler inlägg om vintersegling:

Ett vintrigt Pater Noster

”Men vet du vad, det ska vara hyfsat vindstilla ett par timmar i eftermiddag. Och det borde inte vara så mycket dyning. Tänk, Pater Noster omgiven av ett vitt snötäcke. Vilken dröm. Ska vi prova?” Ungefär så gick resonemanget när vi i lördags bestämde oss för att segla ut till vad som måste vara världens kanske vackraste fyr, belägen på lilla Hameskär fem sjömil utanför Marstrand.

Den gamla fyrvaktarhamnen vid Pater Noster är för grund för vår båt, men numera finns även en nybyggd betongbrygga på nordöstra sidan av ön. Visserligen helt oskyddad, och utsatt för både vind, vågor och hård ström. Och dessutom av sådan art att man inte kan lägga till långsides. Men väl försedd med akterlinor som man kan använda de få dagar vädrets makter faktiskt tillåter en angöring. Huruvida detta var en sådan dag var svårt att veta på förhand.

Havet var hyfsat stilla, men redan när vi närmade oss kunde jag konstatera att den sydgående strömmen var ovanligt kraftig. Jag gjorde en extra 360-graders sväng för att komma in mer norrifrån och fick iland Ludvig med en förtamp, men hann inte få ombord akterlinan innan strömmen tog tag i båten och förde oss in på grunt vatten. Så grunt att vi inte vågade släppa förtampen, med risk att driva upp på grund.

Så började det svettiga arbetet med att försöka få ut aktern mot strömmen. Vi hade tre akterförtöjningar norr om oss. Alla för korta för vår dåliga vinkel, att en av dem dessutom verkade ha fastnat en bit in gjorde inte saken enklare.  Vi kämpade tills vi var blöta av svett i våra flytoveraller. Vinschade in båten, bit för bit. Det är få gånger jag saknar en bogpropeller, men ibland händer det faktiskt. Ludvig muttrade till och med något om ett elektriskt vinschhandtag, då har det gått långt.

Det tog nästan 1½ timme innan vår 17 ton tunga båt var så pass förtöjd att vi vågade gå iland en stund. På ön finns en fin liten konferensanläggning som bara är öppen när de har gäster, och det hade de den här dagen. Det var bra, för det betyder att man kan låna nyckeln till fyren. Det var första gången för oss, och en härlig belöning för allt slit med tilläggningen. Och wow alltså, maken till välvårdad och fräsch 150-åring.

Pater Noster byggdes 1868, och fortfarande i full funktion. Eller igen ska man väl säga, den mäktiga fyren släktes 1977 men återinvigdes 2007 efter en imponerande totalrenovering av frivilliga krafter. Tack Pater Nosters Vänner. Fyren är ett mästerverk i sin konstruktion, lika vacker nu som när den byggdes. Utsikten är inte heller så pjåkig trots gråväder, men bilderna gör inte platsen rättvisa. Inte alls. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.

Mary af Rövarhamn vid Pater Noster. Foto: Tobias Nicander.

dsc_0967

Pater Noster fyller 150 år i år!

P1320240

Lätt bris från nordost, det ser man på vindkraftverket i lilla masttoppen.

P1320226

Halvägs upp.

P1320043

Den lilla hamnen och bryggan från ovan.

P1320033

Smäckert ornamenterade konsoler i järn.

P1320293

Fyrtornet är uppfört helt i järn och reser sig 32 meter över marken. 35,6 meter över havet.

P1320162.jpg

Pater Noster är döpt efter den bön sjömännen bad när de närmade sig skären.

P1320079

Pater Noster släcktes 1977, men tändes igen 2007 efter varsam renovering.

P1320073

Högst upp i fyrtornet finns en kikare. En grå dag, men fint ändå.

P1320205

Pater Nosters fina lilla konferansanläggning med restaurang, 35 bäddar och två badtunnor.

P1320190.jpg

Mistsignalhuset från ovan.

20180310_151810

Otto försöker kastar snöboll i havet. Och jodå, ibland lyckas han.

P1320203

Vackra detaljer

P1320116.jpg

I den gamla fotogenboden vid Pater Nosters fot finns en liten utställning om fyrplatsens historia.

P1320255

Läad grillplats med utsikt över både fyr …

P1320243

… och båt. Här är avstånden små.

P1320249 (2)

Mary vrider sig obekvämt vid bryggan, det börjar bli dags för avfärd.

P1320323

Lättare komma loss än lägga till.

På återseende kära fyr.


Vill du också besöka Pater Noster?

På sommaren går det dagsturer till Pater Noster från Marstrand, bokas på www.paternosterlighthouse.com. Men är vädret rätt kan fyren besökas året om, och det finns en rad olika paketerbjudanden för både företag och privatpersoner att välja på. Själv tycker jag Fyrvaktarpaketet med tunnbad, fyrbesök, skaldjursbuffé och övernattning låter riktigt härligt. Det skulle jag bra gärna prova nån gång.

Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Vinternatt vid Vinga fyr

Klockan är tolv på natten, det är ett par minusgrader ute och blåser en kall bris från norr. Ändå fryser jag inte där jag ligger på det nakna berget. Jag ligger bara där, vid foten av Vinga fyr, och stirrar leende upp mot stjärnhimlen. Det är som jag vore trollbunden. Fångad av fyrens gigantiska ljusarmar. Långa strålar som sträcker sig ner mot horisonten. Sakta kretsar de runt mig, varv efter varv. Omsluter mig. Omringar mig. Virar mig i sin linda. Tills hela världen börjar snurra. När jag sluter ögonen känns det som om jag försvinner in i ett svart hål. Allt blir tyst, och stilla.

Jag vet inte hur länge jag ligger där, men plötsligt hör jag dottern ropa mitt namn. Först svagt, sedan allt starkare. Hypnosen bryts, och jag är tillbaka där på det kalla berget, vid foten av Vinga fyr. Det är dags att gå tillbaka till båten som ligger förtöjd i den lilla lotshamnen söder om ön. Men först gör jag ett sista försök att fånga känslan på bild.

Vissa saker måste upplevas. Men fotografierna blev vackra på sitt sätt. Titta gärna på dem på en stor skärm i ett mörkt rum för att upptäcka alla detaljer. Släck alla ljus eller gå in i en garderob. Försök räkna strålarna, och identifiera stjärnbilderna. Dröm dig bort, till universums mitt!

Vinga fyr för landkrabbor

Vill du också uppleva Vinga fyrs magiska sken, men saknar egen båt? Ön ligger bara 10 sjömil utanför Göteborgs centrum. På Winga Vänners hemsida finns information om både boende och hur man tar sig dit. Jag inbillar mig dock att det här med att ”ligga fyr” som det kallas på Vinga är mäktigast på vintern när man är alldeles ensam på ön. Men en varm sommarnatt kan säkert duga till nöds.

Göteborgs hamn om natten

Vi älskar att segla in i stora städer om natten. Att se ljusen i fjärran, närma sig sakta sakta. Glida in under broarna och se stadens konturer växa fram ur mörkret. Först industriområdena, med de stora lyftkranarna, containrarna och fraktfartygen på redden. Sedan de mer centrala delarna, med belysta fasader och segelskutor längs stadens kajer. Möta barnens förväntansfulla blickar, känna stadens puls. Särskilt magiskt blir det så här års, när allt är lite extra upplyst. Vi avslutar därför bloggåret 2017 med en serie bilder från gårdagens angöring av Göteborgs hamn, och passar på att önska er alla ett riktigt gott nytt år!