Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Tidigare blogginlägg om Brattön

• Misslyckad häxjakt på Blåkulla
• De västsvenska häxornas favoritnäste