Med kurir till Kurrekurreduttön

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Pippilotta fyller åtta

Stark som en oxe!

Stark som en oxe!

ROAD TOWN, BRITTISKA JUNGFRUÖARNALovis frågar om hon inte kan få prova att ta upp vårt ankare nån gång. Och jo, visst kan hon få det. Så Ludvig stiger åt sidan, och Lovis tar plats vid ankarspelet så som hon sett sina föräldrar göra så många gånger förr. Hon sätter en hand på vardera handtag, och börjar veva. Ja, till skillnad från de flesta andra större båtar så saknar Mary af Rövarhamn elektriskt ankarspel. Hos oss är det mankraft som gäller.

Lovis tar in meter efter meter på den tunga kättingen. Det går trögt, och sakta. Men hon ger sig inte. Fördelen med ett manuellt ankarspel är att det aldrig går sönder. Men det kan bli rätt tungt. Nej, tungt är inte rätt ord. Det är snarare uthållighet än styrka som krävs. Det tar helt enkelt sin lilla tid att få upp ankaret på det här sättet. Ju större djup vi har ankrat på. Desto jobbigare blir det.

Ludvig sitter på peket och tittar på, beredd att rycka in så snart Lovis inte orkar mer. Men hon bara fortsätter, och fortsätter. Jag blir lite orolig, vill inte att hon ska skada sin unga kropp. Vet ju själv vilken träningsverk jag brukar få när jag inte tagit upp ankaret på länge. Men hon vill inte sluta. År av långa vandringar, och klängande i riggen har gett resultat. Hon är stark och envis som en oxe.

En kvart senare har den envetna ungen vevat in 30 meter tolvmilimeters kätting och 25 kilo ankare. Alldeles själv. Hon är alldeles knallröd i ansiktet, och svetten sipprar fram i hårfästet. Men strålar av stolthet. Med rätta. Det är kanske svårt för er där hemma att förstå vidden av det hela. Men tro mig, detta är en fantastisk prestation av en liten tjej. Fast det är klart, hon är inte så liten längre. Imorgon fyller vår egen Pippilotta åtta år.

Mary i blåsväder igen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den sydvästliga kulingen slutade blåsa lika plötsligt som den började. Så plötsligt att vågtopparna fortfarande bröt och skummet yrde runt Mary som med slående segel rullade fram och tillbaka på ett synnerligen obekvämt sätt.

Återigen hade metrologerna missbedömt vindstyrkan och Mary hamnat i ordentligt blåsväder. Inte lika illa som på Biscaya, men definitivt tillräckligt för att det inte skulle vara särskilt roligt att segla. Nåja, det beror naturligtvis på vem man frågar:

”Åh, det här har jag längtat efter” Det var vår gast Magnus kommentar när vår Mary dundrade fram mot Marockos kust. Tidigare hittade vi honom där ute i ovädret spelandes på sitt munspel. Och lite senare stod han till rors och sjöng Dylan ackompanjerad av vindens rytande och vågornas dån. Lät riktigt bra faktiskt.

Kapten och jag kan dock konstatera att bidevind var roligare förr. Före barnen. Men tack vare hela dvd-boxen om Pippi Långstrump uthärdade våra tappra smågastar även denna gång.  Ovädret bedarrade efter ett och ett halvt dygn och ersattes snart av en behaglig bris från norr. Färden kunde därmed fortsätta söderut längs Marockos kust i ännu några dagar. Nu på ett betydligt behagligare sätt – i sällskap av delfiner, guldmakrillar, havssulor och en stor sköldpadda som liftade med en lastpall.

Tidigt imorse fick vi ett meddelande på satellittelefonen från en gammal seglarkompis. ”Essaouira är mycket trevligt. Försök ligga utanför chandamernas kontor. Hälsa Nagib”. Så där är vi nu.  Kapten och Magnus (som kan franska) har just gått iland för att leta upp Nagib. De har varit borta ett tag nu, hoppas de inte har hamnat i något nytt blåsväder …

Islas Cíes: Paradiset för sakletare

Idag hade Ludvig mekardag ombord på Mary. När fem nya kablar ska dras kors och tvärs i hela båten kan ingen kotte vara i närheten så barnen och jag gav oss av på sakletartur. Och gissa om vi fick napp. Vackra snäckor och stenar i överflöd, kottar och barr i jätteformat och klättertallar med krokiga blottade rötter. Lycka. Vi hann sällan mer än tio-tjugo nya meter innan det var dags för nya fynd. Stora eucalyptusträd med lös bark, blixtsnaba ödlor och en söt liten kanin. Följt av en kristallklar tidvattendam fylld med fiskar i alla former och färger. För att inte tala om alla fjädrar som fiskmåsarna tappat. Vi hade kommit till sakletarnas paradis – Islas Cíes. Fem timmar varade promenaden, och vi kom väl en sisådär 500 meter. Och då fick jag ändå heja på en del : )

Pippi skulle gillat det här stället, undrar om de ankrade här i viken med Hoppetossa …

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den sanna historien om Kurrekurreduttön

LIMHAMN, MALMÖ. När man frågar vår lilla Lovis, fyra år, om vart hon vill segla blir svaret tveklöst: ”Söderhavet, som Pippi.” Tidigare i våras efterlyste vi därför koordinaterna till Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig Söderhavskonung över kurrekurredutterna.  Det hetaste tipset vi fick här på bloggen var ett litet dykrev på 6-30 meters djup utanför Yap i Mikronesien. Sannolikt bottennapp med andra ord. Men nog måste Astrid Lindgren haft en förebild.

Hos Saltkråkan AB som ägs och drivs av Astrid Lindgrens efterlevande barn och barnbarn var fisket bättre. Enligt dem fanns det en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt i land på en Söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson var kroppsligen en mycket stark man och hans äventyr omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar på den tiden. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Petterson i spalterna, och låtit sig inspireras. Likheterna med Pippis pappa är för många.

Ögruppen som ”Kung Calle” flöt iland på heter Tabaröarna (2°50′ S, 151°56′ Ö) och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar blir därmed målet för vårt stundande äventyr och i början av augusti inleder vi vår resa i Hoppetossas kölvatten. Vilken rutt kapten Långstrump tog till och från Söderhavet förtäljer dock inte historien …

I en välsorterad hylla nära dig

Jag lyckas göra plats till mig själv i hängmattan och får snabbt ett barn på vardera sidan. Bokvalet den här gången föll på Pippi Långstrump på Kurrekurreduttön.

När jag har läst en stund avbryter Lovis: ”Mamma, jag vill också segla  till Söderhavet. Som Pippi. Får jag det?” Hon tittar på mig med stora ögon, väntar på ett bekräftande svar.

Så här långt har resan över Nordsjön gått över förväntan. Båten är redo. Vi är redo. Ett år till och vi borde ha en reskassa som skulle kunna ta oss runt jorden, i alla fall med mycket vilja och en smula tur. Det borde vara fullt möjligt. Visserligen extrem lågbudget, men fullt möjligt. Jag ser på min dotter och hör mig själv svara: ”Ja, Lovis vi ska segla till Söderhavet”

Ja, ungefär sådär gick det till när vi under en tur på Nordsjön förra sommaren beslutade oss för att äntligen slå slag i saken och segla ut i världen. Texten ovan är hämtad ur det senaste numret av tidningen Äventyrliga familjer, en föräldratidning garanterat fri från purérecept och blöjtester. Men väl fullsmockad med inspirerande och välskrivna historier för alla som längtar efter mer äventyr i livet. Och det gör i alla fall vi. Längtar efter äventyr alltså. Nedräkning pågår – bara sju veckor till avsegling!

I Hoppetossas kölvatten

Lovis längtar efter att segla till Söderhavet, som Pippi.

LIMHAMN, MALMÖ. De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi.

Ja, där låg den under gröna palmer och omgiven av det blåaste vatten. Kurrekurreduttön, där kapten Efraim Långstrump en gång flöt iland och blev mäktig konung över kurrekurredutterna.

I augusti lättar Mary af Rövarhamn ankar för att segla i Hoppetossas kölvatten. Dela gärna med er om ni råkar kunna koordinaterna till Kurrekurreduttön. Enligt boken ska det finnas en bra vik på öns västra sida …