Vår sjungande propeller

Vår sjungande propeller.

Så här ser den ut, utan strumpor.

Ludvig ser frånvarande ut, tittar rakt ut i tomma intet. Som om han befann sig någon annanstans. I en annan värld. ”Vad tänker du på?” frågar jag. Och svaret? Ja, det blir som väntat: ”Propellrar.” Ständigt dessa propellrar.

En ny motor med ett par hästkrafter mer än den förra borde rimligen betyda mer fart. Men så blev det inte i vårt fall. Tvärtom faktiskt, det förstod vi redan under premiärturen för en dryg månad sedan. Sedan den dagen har Ludvig drömt om en ny propeller, dag som natt. En propeller som är bättre anpassad för vår nya motor.

Det kan låta som en enkel sak. Köpa, sätta dit, köra. Men det här med propellrar är en hel vetenskap i sig, och Ludvig har tillbringat nästan varje uppkopplad stund den senaste månaden till att utforska denna nya värld. Bara för att komma fram till att det inte finns något självkart sätt att avgöra exakt vilken propeller vi borde ha.

Jag är inte särskilt lockad av tanken på att lyfta båten ännu en gång. För att sätta på en ny propeller för tusentals kronor, utan att vara säker på att den gör någon faktisk skillnad. Det måste jag erkänna. Men kanske skulle det vara värt det, om vi samtidigt fick ett slut på det där oväsendet som plågat oss under alla år. En hög, och synnerligen irriterande sång som vid vissa varvtal uppstår någonstans i Mary’s aktre regioner.

Alla specialister har haft en egen teori kring källan till denna sång. Vi har slipat och målat propellern, om och om igen. Ersatt lager och kopplingar i axeln. Och bytt både motor och backslag. Men inget har hjälpt. Ljudet består. Nästa naturliga steg är att byta hela propellern. Men inte heller det ger någon garanti. Eller så gör det det.

Idag föreslog Ludvig att vi skulle sätta strumpor på propellerbladen. För att se om ljudet försvann. Ja, varför inte. Det var värt ett försök. Och minsann, det hjälpte faktiskt. Helt tyst blev det. Fantastiskt. Ja, nu är ju tyvärr inte lösningen att köra runt med de där gamla strumporna på propellern. De gör knappast båten snabbare. Men nu vet vi i alla fall vad som orsakar oväsendet. Vi har en sjungande propeller.

Ludvig är strålande glad. Ett mysterie är löst. Jag har blivit mer positivt inställd till att investera i en ny propeller.  Och han har äntligen fått användning för de tre uddastrumpor han släpat med sig ända från Sverige, i väntan på ett tillfälle som detta.

Bättre fri luffare än fången kung

Utsikten från min plats på däck.

Utsikten från min plats på däck.

Två veckor beräknades arbetet på båten pågå. Vi var beredda på tre. Men det tog fem. Och prislappen blev därefter. I morse kunde dock Mary af Rövarhamn äntligen lämna den instängda och kvalmiga Boat Lagoon Marina, till myggens stora förtret.

Lite nervöst var det allt. Inte bara för att det var premiär för vår nya motor. Utan också på grund av hamnens belägenhet. Vägen ut mot havet leder genom mangroveträsk och grundbankar. Via en grävd kanal som är så trång att det krävs en lots som visar vägen, och så grund att den bara kan forceras hälften av månadens alla dagar – och då bara en timme vardera sidan om högvatten.

Det blåste friskt i mynningen, och det var svårt att hålla båten på kurs i den stökiga sjön. Men motorn skötte sig fint, och vi hade aldrig mindre än tio centimeter (!) under kölen. Väl ute kastade vi ankar bakom första bästa ö, la oss ner på däck och bara njöt av den friska luften. Och här ligger vi än. Utfattiga, fria och lyckliga.

Farväl Perkins. Välkommen Vetus!

vetus

Ludvig drabbad av gula febern.

Vid vår brygga här i Boat Lagoon Marina finns en liten butik som säljer marinelektronik. I skyltfönstret står en motor av märket Vetus. En ny och alldeles gul och fin lagom stor motor. Och varje kväll under de tre veckor vi varit här har Ludvig stått där och tittat drömmande på den där motorn.  I morse gjorde vi banköverföringen. Nu är den vår.

För den där helrenoveringen av vår gamla Perkins gick det inte så bra med. Motorn var i sämre skick än väntat, och firman som skulle reparera den höjde priset för var dag trots att vi avtalat om ett fast pris för hela jobbet. Så arbetet gick i stå, och när vi ville diskutera saken fanns aldrig någon chef att nå. Kanske ville han vänta ut oss, i hopp om att vi skulle ge upp och lämna motorn till sitt öde. Men där gick han bet.

I sällskap av en bekant åkte Ludvig ut till verkstaden för att hämta hem det som var vårt. Själva fritagandet av motorn var både olustigt och hotfullt.  Och trots att utfört arbete var betalat sedan länge, krävdes det ytterligare 1500 kronor för att flytta den bil som blockerade Ludvig från att köra därifrån. Ludvig betalade, för han visste att om han inte fick motorn med sig den här gången skulle priset vara betydligt högre nästa gång. Om den överhuvudtaget fanns kvar.

Där stod vi sedan, rådlösa och frustrerade i främmande land. Med vår uttjänta motor i tusen delar, på ett lånat lastbilsflak. Ja, så kom det sig att Ludvig igår gav sig av på krämarerunda. I hopp om att finna någon som ville köpa motorn. Och minsann, mot alla odds. Framåt eftermiddagen fick han napp. Under förutsättning att motorn var komplett vill säga. Det var innan vi upptäckte vi att en kolv saknades. Så nu vet vi inte riktigt hur det blir.

Oavsett, vi har återtagit kontrollen och därmed fått tillbaka hoppet om att få båten redo för Indiska Oceanen innan monsunvindarna vänder för i år. Men än är vägen dit lång, och vi har bara tre veckor på oss …

Renovering, nya gömställen och total kaos

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Men oj, bordet är borta. Var ska vi nu gömma oss?” undrar lille Otto när han kommer in i båten efter kvällens filmvisning på däck. ”Här” ropar Lovis från byssan halvägs in i det tomma skåpet under vasken. ”Och här” säger Otto förtjust när han upptäcker att även utrymmet under navigationsbordet är tomt.  Vad smågastarna ännu inte upptäckt är att det även finns ett nytt tomrum i fören, där vi brukar stuva kättingen. Och om några dagar skapas ännu ett gömställe i motorrummet, när vår gamla Perkins lämnar skeppet.

Hela båten är upp och ner. Kartonger och prylar överallt. Imorse kom Mr Phon och hans mannar för att hämta de delar av inredningen som ska slipas och lackas. Och imorgon är det dags att lyfta ur motorn för helrenovering. Kätting och ankare har skickats till Bangkok på omgalvanisering. Förseglet är nerplockat och måttat, så vi kan beställa ett nytt. Backstaget ska kortas, fönsterrutor bytas, kapell repareras och nya sittbrunnsdynor sys. Och så måste vi göra något åt de trasiga vaskarna, det kärvande vindrodret och däcksmattan som håller på att lossna.

Jag kan fortsätta ett tag till, listan är lång. Men jag tror det räcker. Ni fattar, det är mycket nu.  Ska Mary kunna ta hand om oss, måste vi ta hand om henne. Även om det innebär en direkt katastrof för den redan ansträngda budgeten. Nåja, smågastarna är i alla fall glada. På hamnområdet finns både pool och bra ställen att cykla. Lovis ska dessutom få flytta till förpiken när hennes del av båten ska lackas om. Och det är naturligtvis hur spännande som helst.

Sveriges bästa reseblogg

Det är fest på Mary af Rövarhamn

Det är fest på Mary af Rövarhamn

Vi har just fått reda på att www.symary.com  har korats till Sveriges Bästa Reseblogg i Travel Blog Awards 2012. Wow. Vilken ära. Stort tack till alla er som röstat. Kolla gärna in vinnarna i övriga kategorier. Under tiden  funderar vi på hur vi ska fira. Kanske bubbel och glass. Eller tårta …

Vid närmare eftertanke får det nog bli alla tre. Tårta och glass till barnen. Och bubbel till oss vuxna, i stora mängder. För att tillfälligt glömma allt det arbete och alla de utgifter som väntar för att få båten redo inför Indiska Oceanen.

I blixtens kölvatten

Foto: Jazan Urizza

Skador från blixtnedslag kan visa sig långt senare …

En dryg månad har gått sedan Mary af Rövarhamn träffades av blixten på Malacka-sundet, 300 sjömil söder om Langkawi där vi befinner oss nu. Förbrukningsbatterierna tog värsta smällen och fick bytas ut omgående. I övrigt klarade sig både båt och besättning förvånansvärt bra. Kanske tack vare att Mary af Rövarhamn är byggd i stål, och därmed leder strömmen raka vägen ner i vattnet utan att ställa till mer skada än nödvändigt på vägen. Men ett blixtnedslag kan ge  skador som visar sig långt senare. Vi har därför gått lite som på nålar och bara väntat på att allting ska braka samman. Den stunden kan vara kommen nu.

För ett par dagar sedan upptäckte vi att de nya batterierna inte längre tog emot någon laddning från motorns generator. Det visade sig att det skiljerelä som reglerar strömmen dem emellan hade gått sönder. Inatt var det kylens tur att sluta fungera. Och för några timmar senare drog ekolodet sin sista suck.

Vad ska hända härnäst?

Träffad av blixten

Blixten har slagit ner i Mary af Rövarhamn. Kl 05:41, den 22 November 2012. På Malackasundet.

MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.

”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.

Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.

”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.

Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.

Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.

Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss.  Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.

___________________________________________________________________

För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.

Blixtar och under

KUMAI, BORNEO. Vi driver” skriker Ludvig från fördäck. Jag ser honom inte, trots att blixtarna lyser upp hela himmeln med bara några sekunders mellanrum. Regnet piskar min kropp. Och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag försöker orientera mig, men det är omöjligt att avgöra vilket håll vi driver åt i mörkret. Hur långt vi är från flodbanken. Eller ännu värre, alla de stora fraktfartyg och pråmar som också ligger ankrade i floden.

”Full back” ropar Ludvig plötsligt, och sekunden senare ser jag den holländska segelbåten Thetis framför oss. Det är nästan omöjligt att manövrera båten i den kraftiga vinden, med 45 meter kätting och 30 kilo ankare på släp. Kollisionen ser ofrånkomlig ut. Men jag lägger i så mycket back att motorn vrålar, och ett enormt rökmoln väller ut. Och vi går fria, med bara några centimeter tillgodo.

Då ljuder en öronbedövande åskknall, högre än alla andra. Hela båten skakar, och jag väntar på att få katastrofen bekräftad. Men inget händer. Instrumenten lyser fortfarande. Vi har klarat oss undan blixten. Men vårt och Thetis ankare verkar ha snott in sig i varandra, och båtarna ligger nu och svänger precis intill varandra. Så vi måste ligga kvar i full back för att inte kollidera.

Ovädret håller i sig i ett par timmar. Och det hela är synnerligen nervpåfrestanden. Men vi klarar oss undan med blotta förskräckelsen, och så snart lugnet åter lagt sig över floden kan vi reda ut ankarkättingarna och ankra om. Vi har drivit över 300 meter, och väl tillbaka på vår ursprungliga plats inser vi att inget av de fartyg som legat i vår närhet ligger kvar på samma plats. Alla har draggat, det är ett under att vi inte kolliderat.

Ludvig släpper ut nästan hela ankarkättingen, och hänger på ett extra ankare som kättingvikt. Men vi har ändå svårt att somna om. Det är första gången vårt ankare har tappat greppet. Och det var väl ändå typiskt att det skulle inträffa bara några timmar innan vi ska lämna båten, för en tre dagar lång resa inåt landet. Vi ska besöka orangutangerna. Men plötsligt känns det inte riktigt lika kul. Hade vi inte varit ombord hade den här natten slutat i en katastrof …

__________________________________________________________________

Ja, att alla båtarna draggade säger väl en del om de förhållanden som rådde den här natten. Men att svajankra i floder med mycket tidvatten är alltid svårt. Eftersom det kräver att ankaret får nytt fäste varje gång strömmen vänder. Och att ankaret därmed aldrig hinner sätta sig ordentligt. Mer om våra erfarenheter av svajankring finns att läsa senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande (nr 12) som finns ute i butik  nu.

Fy bubblan!

Det är sen eftermiddag och vi har ankrat 20 sjömil utanför Borneos södra kust. Vattnet är så grunt i Java Sea att man kan ankra nästan var som helst. Så länge sjö och vind tillåter. Och just nu är det alldeles stilla. Med lite tur håller stiltjen i sig hela natten, så att vi imorgon kan fortsätta in i flodinloppet i dagsljus. Mot den lilla staden Kumai där vi tänkte leta upp en flodbåt som kan ta oss in i djungeln. Till orangutangerna.

Ludvig passar på att dyka ner under båten för att peta upp den såpbubbleflaska som häromdagen trillade ner och täppte till sittbrunnens självläns. Till sin hjälp har han skaftet på Ottos håv. Men det visar sig vara för kort. Han provar med båtshakens skaft istället. Men det är också för kort. Så Ludvig trycker till båtshaken med håvskaftet. Det funkar. Hela båtshaken försvinner in i självlänsen, och ut kommer flaskan.

Men båtshaken sitter där den sitter. Hur mycket vi än bankar och slår. Oavsett vilket verktyg vi använder. Ludvig, som måste dyka ner för att vara beredd att ta emot båtshaken vid varje nytt försök, börjar bli lite illa till mods. Han har redan bränt sig på flera maneter, och ingen vet vad mer som gömmer sig i det grumliga vattnet. Det plaskar oroväckande omkring oss, och tankarna går till de bull sharks som i Australien brukade hålla till i flodmynningar som denna. Otto påstår sig se krokodiler, och inte blir det bättre av att Magnus spanat in två gula ormar i vattnet.

Vi försöker tänka. Självlänsen består av två raka rör, som skarvas i mitten av en kort slangstump. Problemet är att rören inte står i perfekt i linje. Troligen är det båtshakens handtag som har fastnat i skarven mellan slang och rör. Och i så fall måste handtaget bort. Ludvig lyckas till sist trycka upp båtshaken tillräckligt långt för att vi ska kunna såga av niten som håller handtaget på plats. Sedan är det bara att ta bort handtaget och slå ner båtshaken samma väg som den kom in.

Såpbubbleflaskan är loss, båtshaken likaså. Och Ludvig är inte uppäten av vare sig haj eller något annat. En riktig succé med andra ord. Men tänk vad en liten såpbubbleflaska kan ställa till det …

UTVÄRDERING: 10 000 sjömil med räddnings-västen Watski2Star Pro

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har snart gått ett år sedan vi ersatte våra gamla Baltic-västar med Watskis nya räddningsväst Watski2Star Pro. Vi har sedan dess seglat 10 000 sjömil på både kalla och varma vatten, och det är hög tid för den utlovade utvärderingen.  Vi har bedömt Watski2Star Pro på tre grunder: säkerhet, kvalité och bekvämlighet. Sammanfattningsvis är vi mycket imponerade; att segla dygn efter dygn på det sättet som vi gör ställer höga krav. Allra gladast är vi för att våra nya räddningsvästar är så fantastiskt bekväma.

SÄKERHET: Watski2Star Pro är en automatiskt uppblåsbar räddningsväst med inbyggd säkerhetssele. Selen är försedd med två rejäla rostfria D-ringar som man kopplar livlinan i, och ett löstagbart grenband med tre infästningspunkter. Själva luftpatronen aktiveras när en hydrostat utsätts för tryck under vatten. På hydrostaten sitter en indikator som visar rött när gaspatronen behöver bytas – en bra funktion för den som inte har använt sin egen väst på ett tag, eller lånar någon annans.  Räddningsvästen har också en bricka som visar när västen ska lämnas in för service. Vi har kompletterat våra västar med sprayhood och nödljus, som kan köpas som tillbehör. Utöver en tydligare instruktion på hur man ska packa dessa tillbehör lämnar Watski2Star Pro inget övrigt att önska på säkerhetsfronten. De här västarna känns så trygga att om de funnits i juniorstorlek hade vi genast köpt dem till våra barn. En utvärdering av hur själva räddningsvästen fungerar i skarpt läge får dock vänta; vi vill gärna behålla våra extra omladdningsset till den dagen vi verkligen behöver dem.

BEKVÄMLIGHET: Watski2Star Pro är bred över axlarna, och har en tunn ryggplatta som fördelar vikten jämnt så att man kan bära den dygnet runt utan att få värk i nacke eller axlar, vilket är ett stort lyft jämfört med de räddningsvästar vi använt tidigare. Watski2Star Pro är faktiskt så bekväm att vi ofta glömmer att ta av den när vi går in i båten eller kommer in i hamn.  Vi var lite oroliga över att ryggplattan skulle göra att västen blev för varm i tropikerna, men så har inte varit fallet. Den är förvånansvärt sval. Det finns dock ett par detaljer som skulle kunna förbättras. Själva grenbandets plastspänne trycker obekvämt mot ryggraden när man lutar sig mot något hårt. Och det kardborreband, som man fäster den tillhörande fleecekragen med, måste ansas lite i hörnen för att inte skava i nacken.  Helt i onödan – den här västen är så bekväm att den inte behöver någon fleecekrage överhuvudtaget.

KVALITET: Vi bär räddningsväst varje dag till sjöss, i ur och skur. Att den utsätts för en del fysiska påfrestningar är oundvikligt. Så här långt har reflexbandet blivit skavt på båda västarna, fönstret som visar hydrostatens indikator likaså. Det ser lite tråkigt ut, men påverkar så här långt inte räddningsvästens funktion. Det centrala är att utlösningsmekanismen fungerar när den ska, och att själva västen är tät. Det kräver att dessa delar är väl skyddade. På våra tidigare räddningsvästar har det varit ett återkommande problem att kardborrebandet eller dragkedjan som hållit ihop det skyddande tyget successivt försvagats eller gått sönder, vilket slutligen gjort dem obrukbara. Men på Watski2Star Pro är mängden tyg så väl tilltagen att kardborrebanden inte utsätts för någon belastning – en enkel lösning som förmodligen ger våra Watski-västar avsevärt längre hållbarhet än sina föregångare. Som det ser ut just nu känns det inte orimligt att de skulle kunna hålla hela vägen hem till Sverige, ytterligare 20 000 sjömil.