Sverige

Brattön – de västsvenska häxornas favoritnäste

S/Y Mary 14 kommentarer
Häxorna på Blåkulla

Häxorna på Blåkulla

Vi har varit ute och utforskat våra nya hemmavatten igen. En av öarna vi besökte nu i helgen var Brattön, eller Blåkulla som den också kallas. Med sina 131 meter över havet är den skärgårdens högsta ö, och det var hit de påstådda häxorna som fängslades i Marstrand på 1600-talet skulle ha flugit på sina kvastar för att fira häxsabbat med självaste Djävulen.

På sydsidan av den mytomspunna ön finns en jättelik grotta med en smal ingång som lär vara svår att hitta om man inte vet var den ligger. Vi nöjde oss med att bestiga toppen den här gången eftersom det redan var sent på dagen. Men troligen är det denna grotta man ansåg vara ingången till helvetet där dåtidens sjömän påstod sig ha sett en strid ström av häxor komma utfarandes i påsktider. Idag lär den bebos av stora spindlar.

Häxförföljelserna i Sverige kulminerade 1670-1680, bara i Bohuslän avrättades ett 40-tal kvinnor för trolldom. Det var regeringens särskilda Trollkommission som fastställde domarna. Men så sent som för någon generation sedan oroade sig öborna fortfarande så mycket för häxornas vilda framfart att barnen fick stränga förmaningar om att alltid stanna inne på påskhelgens kvällar.

Idag är Brattön ett sommarparadis, med ett tiotal bofasta. Vi såg bara fem personer på ön. Två män, en kvinna och två barn. Ingen av dem det minsta häxlika. Men så var vi också lite tidigt ute. Chansen, eller risken, lär vara störst under skärtorsdagsnatten. Är det någon som vågar sig på ett besök, men inte har en egen båt, går det färja hit från Rörtången.

Oavsett vilket skäl man har att besöka ön så är en tur upp på toppen ett måste. Utsikten över skärgården är fantastiskt. Den branta stigen börjar på öns norra sida och går genom en trolsk skog med massor av mossa, lavar och krokiga rötter som fäller krokben på en. Otto misstänkte att det var häxfingrar. Ja, helt säker kan man aldrig vara. På Blåkulla kan allting hända.

GLAD PÅSK på er allesammans. Vi hoppas på vackert väder, och fler utflykter i vår fina skärgård. Fler bilder från helgens äventyr finns på Instagram.

Klädesholmen – sillkonservernas ö

S/Y Mary 17 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi seglade till Klädesholmen härförleden, och blev varse att 40 procent av all inlagd sill i Sverige kommer från denna bohuslänska lilla pärla. Det hade vi ingen aning om. Redan på 1500-talet var Klädesholmen ett välkänt fiskeläge. Som mest fanns det 25 sillkonservfabriker i det lilla samhället. Och de som inte fiskade eller jobbade i fabrikerna reste land och rike runt för att kränga de inlagda delikatesserna.

För några år sedan slog de sista fabrikerna samman och förenade sig under det gemensamma varumärket Klädesholmen. Idag gör de också sill till företag som sätter sin egen etikett på burkarna. IKEA till exempel. Tänk att den sill vi köpte på IKEA i Singapore och Brisbane troligen kom därifrån, en liten holme med mindre än 400 invånare. Det är en kul tanke.

Vi älskar sill och passade förstås på att bunkra lite extra när vi ändå var där. Den lokala lilla mataffären stoltserade med två stora kyldiskar fulla med lokaltillverkad sill. Sedan firade vi med årets första sillunch i sittbrunnen. Dillsill och Senapssill med Maltwhisky vann omröstningen efteråt. Men bara i avsaknad av skånsk Brantevikssill som är och förblir vår stora favorit.

Vilken sillinläggning gillar du bäst?

När alla stjärnor står rätt

S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.

Marstrand i vinterskrud

S/Y Mary 12 kommentarer

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Så här mycket har det inte snöat sedan 80-talet”, säger folket i byn. Det låter orimligt. Men snöat har det. Jättemycket.

Vi har fortfarande problem med värmesystemet i båten. Så jag har sitter mest hemma och jobbar. Men igår kunde jag inte motstå frestelsen att se Marstrands hamn i vinterskrud. Så jag rotade fram mina gamla benvärmare, pulsade över berget till bussen och hann precis fram för att ta några bilder, innan solen försvann bakom de mörka molnen.

Sedan hämtade jag Lovis och Otto på skolan och åkte pulka med Marstrandsungarna hela eftermiddagen. Nåja, det var mest barnen som åkte och jag fixade fikat. Men ändå. Så fint.

Vintersegling

S/Y Mary 12 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland är livet lite mer motigt än andra gånger. Som i helgen när vi ville utnyttja det vackra vädret för att gå ut en sväng med båten. Men så dog bilen, och fick bogseras till verkstaden. Och när vi fått lift till båten, ja då ville inte värmesystemet gå igång. Sedan var det inte alldeles lätt att få loss alla infrusna tampar från den stormförtöjda båten. Men loss kom vi, för att en kvart senare konstatera att isen låg ogenomtränglig i hamninloppet.

Nu ger vi oss ju inte så lätt. Så vi lyckade vända om för att prova lyckan söder om ön istället. Där såg det bättre ut. Men väl ute hade klockan blivit mycket, solen stod redan lågt på himlen och det snabbt blev kallare. Utan värme i båten ville vi inte ta några risker. Så vi vände om, och gick in i hamn igen. Jag kunde riktigt se hur isen slöt sig runt omkring oss medan jag kämpade för att få de stela förtöjningstamparna på plats.

Vi hade egentligen tänkt övernatta på båten, så Ludvig gjorde ett sista försök med att få igång värmen. Men icke, vattnet i värmesystemet vägrade cirkulera. Troligen en isplugg någonstans. Systemet läcker lite, och mängden glykol har nog spätts upp med tiden. Jaja. Bara att packa ihop sitt pick och pack igen då, vänta två timmar på nästa buss och sedan gå den sista biten hem från busshållsplatsen – över berget i mörkret.

Det låter kanske eländigt, allt det här. Kanske lite misslyckat. Men nej. Den där timmen när vi gled fram där mellan isflaken var värd varenda sekund av besvär. Att få stå där och värma sig med blåbärssoppa, och se ut över den gnistrande skärgården. Ja, till och med den sista promenaden från busshållsplatsen var magisk. Månskenet som visade vägen genom snön, knarrandet under våra fötter.

Väl hemma grävde Ludvig fram våra sista vedträn under verandan. Sedan drog vi på oss raggsockorna, slog oss ner på fårskinnet framför brasan och firade årets första vintersegling med glasstårta. Utetermometern visade på minus tolv grader. Inne var varmt och skönt. Det är kontrasterna som gör livet värt att leva.

När Mary mötte Helga

S/Y Mary 14 kommentarer
Mary i lä av Carlstens fästning.

Mary i lä av Carlstens fästning.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Jag brukar sitta på båten och jobba om dagarna, för att komma hemifrån. Men på sistone har det blåst så mycket att det varit jobbigt att vara ombord. Vår brygga är helt öppen mot sydväst, och det har visat sig vara därifrån stormarna kommer så här års. Det har ryckt och slitit i båten på ett så obehagligt sätt att jag inte har kunnat koncentrera mig på att jobba. Så jag har valt att stanna hemma istället.

Varje gång ett nytt oväder har dragit fram över kusten har jag försökt intala mig själv att det går nog bra, det där fixar Mary. Ludvig har varit där och sett till henne ibland. Medan jag har stoppat in öronpropparna, och lämnat henne i sticket. Så som bara en svikare gör. Någon som svikit en god vän, någon som alltid funnits där för dig när du behövt henne som mest.

Ja, Mary har nog känt sig lite åsidosatt på sistone. Det där huset kräver ju onekligen en hel del uppmärksamhet. Men efter en titt på väderprognosen bestämde vi oss för att det var hög tid att göra något åt situationen. Så igår jag gick med bestämda steg upp på hamnkontoret, och frågade om vi inte kunde få lägga oss i gästhamnen på Marstrandsön istället. Nu på vintern, när det ändå inte kommer några gästande båtar. Och jodå, det gick faktiskt för sig.

Eftersom det igår var enda lugna dagen på flera veckor, så vi passade på att flytta båten på en gång. Och tur var det. För imorse kom stormen Helga på besök. Vid lunchtid blåste det närmare 40 sekundmeter i byarna. Orkanstyrka, betydligt värre än prognostiserat. Vilda vågor dundrade hämningslöst in mot kusten. Från sydväst, ännu en gång. Vad som hänt om vi legat kvar vid vår gamla brygga vågar jag inte ens tänka på.

Saltvattendimman låg så tung över kusten att vi fick använda vindrutetorkarna på bilen ut till Marstrand. Färjan fick köra på tvären, och skolbarnen fick stanna inne på grund av flygande takpannor. På Ludvigs jobb flexade fönstren så mycket att de fick de stötta upp dem med balkar. Och kanske värst av allt, stora granen på Marstrandsön förlorade sin stjärna.

Och Mary då? Hur gick det för henne? Ja, en kompis som är uppfödd här ute sa att han aldrig sett så stora vågor gå in i hamnen. Så det var inte utan jag var lite orolig. När vi kom fram till färjeläget blåste det så mycket att jag behövde två händer för att få upp bildörren. Men när jag lyfte blicken kände jag lugnet sprida sig i kroppen. Det gick knappt en krusning på vattnet vid Marys nya brygga. Ja, det ryckte lite fram och tillbaka när dyningen rullade in, men båten låg helt i lä från den rasande vinden.

Jag tog färjan över.  Drog några extra tampar, satte på en kopp te och bestämde mig för att stanna ombord. Nu har vinden mojnat till mer normala 15 sekundmeter, fotogenlampan är tänd och barnen sover i sina kojer. Vi stannar ombord inatt. Ärligt talat så undrar jag ofta vad vi skulle iland och göra. När vi har det så mysigt här på vår båt. Nåja, vi svek i alla fall inte – inte när det verkligen gällde.

 

Nya generationen toppgastar

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 I början av sommaren fick jag möjlighet att prova livet ombord på Svenska Kryssarklubbens skolfartyg Gratitude. Upplevelsen gav mersmak, och nu i helgen var det dags igen. Den här gången tog jag med mig barnen. Jag skulle bara våga annat. Lovis har längtat efter att få klättra upp i riggen på en sån där traditionell gammal skuta, ända sedan den dagen för drygt två år sedan då hon fick komma ombord på ett holländskt segelfartyg i Port Louis på Mauritius.

”Du har väl inte glömt klätterselarna?” frågade Lovis på väg till Nya Varvet där vi skulle mönstra på. Hur skulle jag kunna glömma dem? Hon hade påmint mig femtielva gånger. Jag hade förvarnat att det fanns risk för att barn under en viss ålder inte fick klättra i riggen på en skuta som denna. Det här är ju trots allt Sverige, det kan finnas regler mot sådant. Men vilken 9-åring vill lyssna på det örat.

Väl framme var Lovis så ivrig att hon glömde hälsa. Frågan kom direkt. Skulle hon och Otto möjligtvis få prova att klättra lite i riggen? Erik som var kapten ombord behövde inte fundera länge. De två barnen var ju onekligen rätt sjövana, väderprognosen såg bra ut och de hade med sig egna selar. Inte ens mamman verkade ha något att invända. Så ja, jo. De kunde ju alltid försöka. Vi tolkade det som ett ja.

Lovis var först ut, och instruktör Elin berättade vad som gällde. Var man får koppla sig, och vad man bör tänka på. På Mary af Rövarhamn är den som klättrar alltid säkrad i en fallina, och det finns steg på masten. På en skuta är det annorlunda. Här är det repstegar längs vanten som gäller, och dubbla livlinor. Så man alltid sitter fast i den ena, medan man kopplar om den andra.

Lovis spärrade upp ögonen när hon fick syn på karbinhakarna i änden på livlinorna, krokarna man använder för att koppla fast sig. De var mer än fyra gånger så stora som de hon var van vid. De behöver vara så stora, eftersom allt annat på båten är grovt. Men det var precis att Lovis lilla hand nådde runt för att öppna dem. Tunga var de också. Så tunga att hon fick lägga den lösa änden över axeln för att kunna hålla i sig medan hon tog sig till nästa infästningspunkt.

Det här var nog svårare än hon föreställt sig. Men Lovis är inte den som ger sig. Sakta men säkert tog hon sig i rätt riktning, lugnt och systematiskt under hög koncentration. Mot slutet klättrade Elin vant upp för att göra Lovis sällskap där uppe på spridarna. ”Du är nog den yngsta som varit här uppe” hörde jag Elin säga. Så nöjd hon såg ut, min envisa unge.

Nu var det Ottos tur att försöka. Men hur han än kämpade så lyckades han inte öppna den där förbaskade haken med bara en hand. Hans händer var helt enkelt för små. Det fick blir en tur i båtsmansstolen istället. Det passade honom egentligen ganska bra. Att bli hissad upp, helt utan egen ansträngning. Han är rätt bekvämt lagd den där Otto. Men nästa gång, då minsann.

Vill du också segla skuta? Så här gör du:

Hjälp från ovan

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.


MARSTRAND-HÖNÖ. Helikoptern närmar sig söderifrån. Vi startar motorn, tar ner seglen och aktiverar autopiloten. Snart ligger de rakt ovanför oss. Havsytan piskas upp av rotorbladen, ljudet är öronbedövande. Dörren i sidan på helikoptern öppnas, och två orangeklädda gubbar betraktar oss från ovan.  Man ser hur de diskuterar en lång stund. Sedan hissar de ner en kille i en lina, bromsar strax ovanför vattenytan och för honom sakta mot oss. Så nära att han kan räcka över en lina, och komma ombord.

Vi är räddade. Nåja, vi hade kanske varit räddade. Om det faktiskt hade förekommit någon nödsituation. Men så är det lyckligtvis inte. Nej, vi agerar övningsobjekt för Sjöfartsverkets räddningshelikopter. Vi var bjudna på en fest på Hönö och hade bestämt oss för att ta båten dit, när en kompis som jobbar på Sjöfartsverket frågade om helikoptergänget fick öva på oss.

Vi kommunicerar med tecken och blickar, barnen har hörselkåpor på.  Helikoptern låter något alldeles obeskrivligt mycket. Men allt går lugnt och kontrollerat till. Så här i frånlandsvind och platt sjö. Jag försöker föreställa mig samma övning i storm och tio meter vågor. Långt ute på havet. I skarpt läge. När båten rullar än hit, än dit. Om någon är skadad, eller om båten håller på att sjunka. Det hoppas jag vi slipper uppleva.

Manövern upprepas ännu en gång. Innan ytbärgaren lyfter på handen, tackar för sig och vinschas upp i helikoptern. ”Vad fort det gick. Jag hann inte ens erbjuda killen en kopp kaffe”, tänker jag när jag ser helikoptern försvinna bakom oss. Vi vinkar glatt efter dem, och tittar sedan på varandra. Besättningen är rörande överens, det här var ju riktigt spännande. Sedan sätter vi segel och fortsätter söderut. Mot Hönö, och festen.

När Lovis har bestämt sig

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

 MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.”  Aha, det var där skon klämde.  Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot.  Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.

Kulturkrock

S/Y Mary 24 kommentarer
Insjökräftor ratas av västkustborna.

Insjökräftor ratas av västkustborna.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att uppleva kulturkrockar. Malmö till Marstrand kan räcka. Som igår, när jag fick syn på en reklamskylt utanför Coop på Koön. Kräftor 69 kronor kilot, stod det.  Utan att tänka lyfte jag luren och ringde till Tobias, vår infödde båtgranne. Vi hade tidigare på dagen pratat om att äta middag tillsammans. Entusiastiskt framförde jag mitt förslag om en spontan kräftskiva.

”Vad sa du att de kostade?” frågade Tobias. Jag upprepade. ”Men är det inte sådana där insjökräftor då?” Jag bekräftade, det var det så klart. Det blev tyst i andra änden. ”Du, sådana äter inte vi här”, sa han efter en stund. ”Vi äter bara havskräftor.” Jag hörde på tonen att jag lika gärna kunnat föreslå att vi skulle äta hund till middag, det hade varit lika främmande. ”Nähä, inte det nej” svarade jag snopet. Jag kände mig förlägen och lite upprörd på samma gång. Vilket snobberi. Även om man bor i Marstand kan väl vanligt folk äta några insjökräftor en tisdagskväll. Det trodde i alla fall jag, men så är det tydligen inte.

Senare på dagen åt jag lunch på Ludvigs jobb. Jag råkade nämna saken, och blev nerröstad ännu en gång. Av kollegerna. ”Riktiga havskräftor ska det vara, annars kan man lika gärna låta bli.” Någon hade aldrig smakat insjökräftor, och hade inte heller för avsikt att göra det. ”De smakar ju lera.” De andra nickar instämmande. Och hur kan ni veta det? tänkte jag. Men Ludvig hann sparka mig på smalbenet innan jag sa något mer. Han hade rätt, det var inte lönt. De skulle inte låta sig omvändas.

Själv har jag inget emot havskräftor. Tvärtom, det är mycket gott. Men så kostar de också sex gånger så mycket som vanliga importerade insjökräftor. Men varför jämföra? Det ena behöver väl inte utesluta det andra. Det vore som att inte äta falukorv då och då, eftersom älgstek är godare. Eller hummer. Vi åt hummer till frukost, lunch och middag förra sommaren. i Maine och Nova Scotia. Det var himmelskt gott. Men insjökräftorna blev inte mindre goda för det. Vare sig de svenska eller kinesiska.

Men det verkar ligga djupt rotat in kulturen här. Att sötvattenkräftor är äckliga, det är något man lär sig som barn. Något som går i arv, från generation till generation. Det blir svårt att ändra på. Men lite synd är det allt. Eftersom det betyder att ingen här kommer vilja ha en vanlig svulstig kräftskiva med oss, en sån med stora berg av knallröda kräftor, fula partyhattar och glada papperslyktor. Nåja, vi kanske kan leta reda på några andra utbölingar som vi kan slå oss ihop med. I Kroken är det ändå ingen som ser.