Fem sjömil rakt ut från Marstrand ligger Pater Noster-skären. Pater Noster är latin och betyder Fader vår. Det är inte svårt att gissa var namnet kommer ifrån. Starka havsströmmar och förrädiska grund har lett till att det idag finns mer än 150 vrak i området. Inte undra på att skepparna förr i tiden brukade be till till högre makter när de närmade sig området.

Som svar på sjömännens böner byggdes 1868 en fyr på Hamneskär, ett av de yttersta skären i området. Eller så var det någon som tyckte att gud behövde lite hjälp på traven. Oavsett, det var överfyringenjör Gustav av Heidenstam som fick uppdraget att rita fyren. Samma kille som ligger bakom fyren på Måseskär, som vi besökte i början av sommaren. Det syns. Men Pater Noster är ännu mäktigare.

Den 32 meter höga fyren syns tydligt från Marstrandsön, och en av mina första frågor när vi flyttade hit var om det skulle gå att lägga till på Hamneskär med vår båt. Men nej, det kunde man helt säkert inte. Bara med ribbar, och andra grundgående båtar. Den lilla fyrvaktarhamnen är alldeles för trång och grund, sas det. Då får vi väl försöka svajankra utanför och ta oss iland med jollen, tänkte vi. För dit skulle vi.

För några veckor sedan var jag ute och seglade jolle med barnen på Marstrands skola. Just den dagen var vindarna gynnsamma för en sväng till Pater Noster och tillbaka. Vi tog chansen, och jag fick samtidigt möjlighet att reka lite. Jag förvånades över hur liten ön var, den erbjöd verkligen inget skydd för vare sig vind eller sjö. Och det var verkligen inte en chans i världen att Mary skulle komma in i den grunda lilla hamnen. Däremot fanns det en betongbrygga på den nordöstra delen av ön. Varför hade ingen nämnt den?

Jag hann inte kontrollera djupet vid bryggan eller se om det fanns något att förtöja i. Men häromdagen när Ludvig och jag pratade om att vi borde passa på att gå ut med båten någon vardagkväll, nu innan det blir för mörkt, då kom Pater Noster åter på tal. Tänk om man kunde förtöja vid den där bryggan.

Igår kväll utlovade vindprognosen  2-4 sekundmeter från olika sydliga riktningar. Det var tillräckligt svag vind för att vi skulle våga ta oss en titt i alla fall. Vi bestämde oss för att ta chansen. Det visade sig vara djupt ända fram till bryggan. 5-6 meter. Men dess konstruktion var sådan att ingen fritidsbåt skulle kunna förtöja långsides. Och lika bra var kanske det, det hissade en hel del. Men någon hade lagt ut akterlinor som troligen gick ner till någon form av bojstenar. Det såg ut att vara rejäla doningar, så vi använde dem. Det verkade funka.

Det finns en restaurang och ett pensionat på ön, men just den här kvällen var vi ensamma. Sånär som på en kille som ankrat med sin motorbåt på 18 meters djup på nordsidan. Han låg mycket bättre där än vad vi gjorde vid bryggan; det var intressant att se. Men det lustiga var att Ludvig kände igen den där killen, och han kände igen Ludvig. Det visade sig att han driver ett rederi i Panama, och det var där vi hade träffats. För fem år sedan. Vilket osannolikt sammanträffande.

Panamakillen var tydligen släkt med en kvinna som varit lärare åt fyrvaktarbarnen på Hamneskär. Så han hade tillbringat mycket tid på ön som barn. Han berättade att betongbryggan vi låg vid var ny, den hade tagit flera år att bygga eftersom förhållandena här ute är så tuffa. Och bojstenarna hade föreningen Pater Nosters vänner lagt ut för bara några veckor sedan. Det tackar vi för.

Hur som helst. Väderprognosen hotade med ett negativt vindvrid så vi skyndade oss att dra igång grillen. Och mycket riktigt. Vindvridet kom, och med det lite starkare vind. Ja, det blåste egentligen inte särskilt mycket. 4-5 sekundmeter. Men det räckte. Det blev allt plågsammare att se Mary rycka i tamparna nere vid bryggan. Värst var det när svallen från de stora fraktfartygen rullade in mot ön.

Jag bad en stilla bön för att tamparna skulle hålla tills vi avslutat vår middag, men bestämde mig för att spara efterrätten till en annan dag. För nu hissade det så mycket att det snart skulle vara omöjligt att komma ombord och kasta loss på ett säkert sätt. Det var hög tid att bege oss hemåt.

Det blev onekligen lite stressigt och halvdramatiskt mot slutet. Och molntäcket snuvade oss på solnedgången. Men oj så nöjda vi var när vi seglade hemåt i skymningen. Tänk, vi hade angjort Pater Noster med Mary. Det kändes som en liten dröm gått i uppfyllelse.