Barn ombord

På skattjakt i sagornas värld

S/Y Mary 6 kommentarer

Smuggler's Cove, Stewart Island

Utifrån ser öppningen i berget ut som vilken grotta som helst. Precis så bred att jollen kommer igenom. Men den här grottan slutar inte i ett mörkt berg, den leder in till en annan värld. Smugglarnas hemliga tillhåll. Eller Smuggler’s Cove som den heter på kartan. Lovis och Otto hoppas på att hitta en gammal skatt, eller åtminstone en tunna whiskey eller två. Det skulle bli en fin present till kapten som fyller år på fredag.

När vi väl kommit igenom klyftan ser vi den mest bedårande lilla sandstrand. Bara trettio-fyrtio meter bred, omgiven av höga mossbeklädda klippor. Vid en första anblick kan man tro att vi är tillbaka i tropikerna. På branten bakom stranden växer något som ser ut som höga palmer, men som vid en närmare titt visar sig vara enorma ormbuskar på höga stammar. Över oss är vegetationen så tät att vi bara kan se himmeln genom en liten öppning i mitten. Överallt rinner och droppar det. Det är som hämtat direkt ur sagornas värld. Sådana här platser ser man bara på film. Men så är väl också många storfilmer inspelade just här, i Nya Zeeland.

”Mamma, pappa. Kom! Jag har hittat en grotta, det är här de har gömt skatten, ropar Lovis ivrigt och försvinner in i ett hål i berget. Med Otto i släptåg. Ludvig hämtar en ficklampa, för man hittar ju inga skatter i mörker. Grottan är precis så bred att en vuxen människa kommer in. På vissa ställen får vi krypa. Trettio meter in tar grottan slut, och barnen ser sig förvånat omkring. ”Här finns ju ingen skatt.” Någon måste ha kommit före oss.

”Så synd, vi får leta vidare någon annanstans” säger Lovis tappert. Hon har svårt att dölja sin besvikelse. En dag kommer vi att hitta en riktigt fin skatt, det vet hon.

Tre timmar av solsken …

S/Y Mary 3 kommentarer
Waterlilly Bay

Mary af Rövarhamn för ankar Waterlilly Cove, Stewart Island.

STEWART ISLAND, NYA ZEELAND. Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.

Delfiner till frukost, lunch och middag

S/Y Mary 1 kommentar

Flasknosdelfiner i Mary's bogsvall

Vi sitter i sittbrunnen och äter frukost när vi ser dem komma långt i fjärran. Sätta fart mot oss. Hoppandes, nästan studsandes på vattenytan. Som om de vore glada att se oss. Någon att visa upp sig för. Ett bogsvall att rida på det i övrigt spegelblanka havet. Barnen klättrar ut på peket, längst fram på båten, och tjuter av lycka medan delfinerna plaskar runt omkring dem. Några simmar liggandes på sidan precis under oss, som om de ville få sig en ordentlig titt på de långväga besökarna. En delfin tittar mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig, lite forskande blick. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tasmanien verkar vara något av ett favorittillhåll för delfiner av flera olika arter. Och vi ser dem många gånger om dagen. Vissa passerar bara förbi, som om de var på väg till ett viktigt möte någon annanstans. Andra gör oss sällskap en stund. Och det är lika magiskt varje gång.

Kalla fötter

S/Y Mary 10 kommentarer

Jag ligger i akterhytten, försöker sova. Jag lyssnar, och grubblar. Ludvig har just gippat, jag undrar varför. Vindrodret glappar, ska det hålla hela vägen. Och nya riggen, sitter alla vajrar verkligen som de ska. Kan vi vara säkra på det. Det blåser närmre 30 knop från nordost, och Mary länsar undan i 7-8 knop. Det går fint. Men prognosen lovar mer vind, och högre vågor.

Det är måndag kväll. Vi befinner oss strax nordost om Australiens sydostligaste udde. 30 sjömil åt sydväst ligger Eden, den sista skyddade hamnen på fastlandet. Söderöver, 350 sjömil bort ligger Tasmanien. Och däremellan ligger Bass Strait. Också kallat Australiens Biscaya. Ökänt för de tuffa vind- och vågförhållanden som kan råda här.

En front väntas någon gång på onsdag. Bakom den kan vi räkna med sydliga vindar. Runt 20 knop. Ska vi hinna fram till Tasmanien innan dess. Ja, troligen. Annars kan vi kanske söka skydd mellan öarna norr om Tasmanien. Om det nu är säkert att gå in i det grunda sundet. Sjökortet visar bara tre meters djup i inloppet. Och sjön lär gå hög.

Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt.

Vi hade ägnat kvällen åt att studera väderkartor och sjökort. Och att diskutera. Huruvida vi skulle fortsätta mot Tasmanien eller gå in i Eden. Med viss tvekan kom vi fram till att om prognosen håller i sig, om inget försämras de närmsta timmarna, så fortsätter vi.

Men jag kan inte släppa det. Sömnen vill inte infinna sig. The conditions look reasonable if you are very keen to reach Tasmania. Så hade det stått i senaste meddelandet från Lauri, vår personliga väderrådgivare. Jag upprepar orden för mig själv. Vad betyder de egentligen. Reasonable. Duger det verkligen? Med två små barn ombord. Och very keen. Där i ligger den stora faran. Vi vill så gärna. Och förhållandena är inte bra. Nej, det här är inte bra.

”Jag har gippat för att vi ska kunna nå Eden, innan det är för sent …” säger Ludvig avvaktande när han ser att jag har stigit upp. ”Jag tycker vi går in”, bekräftar jag.  ”Bra, då är vi överrens”, säger Ludvig och lägger om kursen.  Själv går jag och lägger mig igen.  Och sover gott.

Mer om hur ovädret på Biscaya har påverkat vår syn på säkerhet finns att läsa i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande.

Långseglarungar

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Hej, ska vi leka? frågar Lovis som spanat in en annan tjej på Svenska kyrkans barntimmar här i Sydney. Flickan tittar på henne förvånat, och viker undan med blicken. Lovis ser förvånad ut? Va nu då, vill hon inte leka? ”Ge henne lite tid” säger jag. Och Lovis tittar frågande på mig. Vadå tid? Men mycket riktigt. Efter några timmar släpper flickan loss, lagom tills det är dags att gå hem.

Innan vi lämnade Sverige var Lovis precis som den där flickan på Svenska kyrkan. Ett försiktigt barn, som kunde betrakta andra barn i timmar innan hon närmade sig. Idag är det Lovis som tar initiativen. Hon är en långseglarunge, och långseglarungar tar alla chanser de får att leka med andra barn. Tvekar man hinner de kanske dra upp ankaret och segla till ett annat land. Det finns ingen tid att förlora.

Några svenska långseglarungar har vi inte träffat på över ett år nu, men nationalitet spelar mindre roll. Kroppsspråk, ett par ord på engelska och en strand. Det kommer man långt med. Lovis och Otto får nya vänner i nästan varje ankarvik. Vissa är lite äldre, andra yngre. Sånt kan kvitta när barnen är små.

Många familjer träffar vi om och om igen. Andra ser man aldrig mer. Vi brukar inte göra någon stor grej av själva avskedet. ”Kommer vi träffa dem snart igen?” brukar Lovis fråga. ”Vi hoppas det” brukar svaret lyda. Även när vi vet att chanserna är små.

Nu är det dags igen. Nästan varje dag i snart fyra veckor har de lekt. Som oskiljaktiga. Våra smågastar och barnen på australiensiska katamaranen Mango. Imorgon bitti seglar de vidare norrut, vi seglar vidare söderut. Ja, sådan ser den ut. Långseglarungarnas vardag.

Från oss alla, till er alla …

S/Y Mary 24 kommentarer
Mary X-mas

Framme i Sydney!

SYDNEY, AUSTRALIEN. Vilken tur, vi hann! sa Lovis lättad när vi angjorde Sydney i eftermiddags. Sådana som vi måste nämligen föranmäla till tomten var vi planerar att hålla till på julafton, hur ska han annars hitta oss. Så det gjorde vi, redan i höstas. Sydney!

Det för årstiden ovanligt dåliga vädret och de sydliga vindarna höll på att äventyra hela julen. Men nu är vi äntligen här, med fyra dagars marginal till julafton. Ankrade mittemot Sydney Fishmarket, position S33° 52,379’ E15° 11, 232’. Julbelysningen är tänd och Santa Baby (Ottos favoritjulsång) flödar ur utehögtalarna i masten. Tomten kan inte missa oss.

Inga bullar utan ugn …

S/Y Mary 2 kommentarer

Inga bullar utan ugn ...

Vi har seglat drygt 15 000 sjömil sedan vi lämnade Sverige sommaren 2010. Det är mer än de flesta semesterseglare hinner med under en hel livstid. Vilket också innebär ett enormt slitage på båten och den utrustning vi har ombord.  Alla saker går sönder, förr eller senare. Oavsett hur bra kvalité man än väljer från början. Och många är de mardrömshistorier om seglare som legat stilla i månader i väntan på reservdelar.  Men ibland blir man positivt överraskad. 

Nyligen ersatte vi några utslitna teflonskruvar som håller glaset i vår ugnslucka på plats. De nya skruvarna var tillverkade i mässing, och beställda för ändamålet av svenska återförsäljaren Thermoprodukter.

Två dagar före Lucia exploderar ugnsluckans glas i tusen brännheta bitar som faller ner över mina bara ben. Jag klarar mig undan med några små skärsår, men bekymrar mig desto mer för hur det ska gå med lussebullarna. Och det utlovade pepparkaksbaket som barnen längtat efter ända sedan förra julen.

Vi antar att glasets gick sönder på grund av att de nya mässingsskruvarna inte tillåter att glaset expanderar när det värms upp. Ludvig skickar därför ett mejl till Thermoprodukter för att berätta vad som hänt, så ingen annan råkar ut för samma sak.

Enligt den lokale glasmästaren går det tillverka ett nytt glas, men det är både kostsamt och tidskrävande. Fyra veckor skulle det ta eftersom det kräver särskild behandling och måste specialbeställas. Jämmer och elände. Men vi är vana att improvisera, och Ludvig räddar julbaket genom att montera en provisorisk aluminiumplåt där glaset tidigare satt.

Dagen därpå får vi svar från Thermoprodukter. Det inleds ”Jag ber om ursäkt för allt” och avslutas med ”Ge mig en adress så fixar jag en ny ugnslucka till er. Fritt.” Wow, vi tror knappt våra ögon.  Vi erbjuds en helt ny lucka. Utan att vi bett om något överhuvudtaget, eller att någon av oss ens berört själva skuldfrågan.

Och redan nästa morgon, på självaste luciadagen, låter Thermoprodukter meddela att luckan är på väg – med bud till Sydney. Vi firar med nybakta lussebullar och hemlagad glögg! För visst är det fantastiskt. Tack vare Thermoprodukters fenomenala sätt att hantera situationen gillar vi dem betydligt mer nu än innan problemet överhuvudtaget uppstod. Heja heja!

Mer om vår utrustning ombord, och våra erfarenheter av kvalité, hållbarhet och service finns att läsa i årets augustinummer av Praktiskt Båtägande. (pdf)

På snabbvisit i landet brunsås

S/Y Mary 6 kommentarer
IMG_4784

Nästan som hemma …

IKEA- bara själva ordet frammanar en känsla av det där odefinierbara som är ”svenskt.” En svenskhet som yttrar sig i blankpolerade furugolv, praktiska väldesignade möbler och ljusa lätta tyger – och mat. Efterlängtad svensk mat som lingonsylt, köttbullar, inlagd sill och salta fiskar.

Barnen var uppklädda i Sverige-tröjor och förväntningarna var högt satta när vi steg in genom portarna till IKEA i Loganholme, en dryg timmes bussfärd söder om Brisbane. Och belöningen lät inte vänta på sig.  Välkommen, stod det med stora bokstäver på väggen bredvid rulltrappan upp till andra våningen. På svenska.

Svenska flaggor vajade bland köttbullarna i restaurangen och lingondrickan var precis så där lagom söt som den ska vara, inte särskilt söt alls med andra ord. Och flera andra svensktalande lintottar hjälpte ivrigt till i Lovis och Ottos försök att riva halva barnavdelningen. Mycket lyckat. Möjligen fick svenskheten en liten törn när en käck australienska bjöd på iskall glögg uppblandad med lemonad!

IKEA har på sistone gått allt mer från att sälja svenska varumärken satsar istället på sitt eget varumärke. Något som upprört många utlandssvenskar, vilken jag kan förstå. Men väl hemma kunde vi konstatera att det minsann inte var något fel alls på kanelgifflarna trots att det står IKEA på dem nuförtiden.  Inget fel alls. Om bara sillen smakar hälften så gott så är vi nöjda, men det vet vi först på julafton!

Bye, bye Tonga!

S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lovis och Otto springer bygatan fram, bakom sig har de en hel svans av barn som alla ropar ”Bye, bye”. Precis som på Samoa så verkar barnen på Tonga fått de engelska hälsningsfraserna om bakfoten. Skaran av barn växer ständigt, för varje trädgård vi passerar ansluter ytterligare några barn. De känner på Lovis och Ottos hår och upprepar deras namn om och om igen.

Längs väggrenen och i trädgårdarna betar grisar. Små grisar, stora grisar, svarta grisar, randiga grisar och prickiga grisar. Stora fula suggor och små söta kultingar. Grisar överallt, helt fria att komma och gå som de vill. Uppvuxna på grönt frodigt gräs, kokosnötter och fisk som grisarna själva fångar på stranden i lågvatten. Ska man födas som gris i nästa liv, ja då ska det vara här på Tonga.

Vi befinner oss på ön Haafeva. 290 personer bor här. Under högsäsongen kommer seglare ofta hit, men blonda små barn hör tydligen till ovanligheterna och våra smågastar är en stor sevärdhet. Alla vill vara med och posera framför kameran tillsammans med Lovis och Otto, och de skrattar så de kiknar när de ser sig själva på kamerans skärm.

I den lilla byn finns sex kyrkor, men bara en skola. Och den vill de lokala barnen gärna visa. På vägen träffar vi rektor Pita, och hans förtjusande fru. Efter tio minuters kramande och pussande på Lovis och Otto pekar hon mot en lite kraftigare kille i bakgrunden, och presenterar stolt honom som hennes fete son. Här är det fint att vara tjock.

Både rektorn och hans fru pratar utmärkt engelska. De ger oss en rundvisning på skolan där Pita och hans assistent undervisar 40 elever i åldern 5-12 år. I skolan finns två klassrum, utan bänkar, bord eller stolar. Bara en svart tavla på vardera sidan av klassrummet. Någon dator finns inte, men väl ett mindre bibliotek som rektorn stolt visar upp.

Från och med i år är det obligatorisk skolgång i Tonga för alla barn i åldern fem till arton år. Tidigare gick den övre gränsen vid tolv år. Den nya lagen är ett resultat av den nye kungens strävan mot ett demokratiskt och modernt land. Men någon undervisning för de äldre barnen finns inte på den lilla ön. Barnen måste istället inackorderas i Nukualofa, Tongas huvudstad på en ö åttio sjömil söderut.

Fulla av intryck, och med väskan full med mango, inleder vi den långa vandringen tillbaka till läsidan av ön där Mary af Rövarhamn ligger ankrad. Halvägs möter vi två unga kvinnor och deras barn. De hade hört på omvägar att det fanns två små lintottar på en båt i hamnen och gått den långa vägen till ankarplatsen för att få en glimt av Lovis och Otto. Efter en dryg timmes väntan hade de vänt om med fem besvikna barn i släptåg. Så gissa om glädjen blir stor när vi frågar om de vill följa med tillbaka till båten.

Inga av barnen har tidigare varit ombord på en segelbåt, och våra smågastar visar stolt upp alla skrymslen och vrår. När de åker in till stranden igen får de med sig några saker till skolan: kritor, block och en uppblåsbar jordglob så de kan se var Sverige ligger. Kvinnorna bjuder in oss på traditionell Tongan Fiest imorgon kväll. De lockar med helstekt spädgris och jordugnseldade specialiteter och det krävs en rejäl portion självdisciplin att tacka nej.

För första gången på riktigt länge har vi en strålande väderprognos för att segla vidare västerut. Och vi måste ta tillvara på den för att inte riskera att bli kvar under cyklonsäsongen. Vi borde seglat redan idag, men det sägs att det bär otur med sig att avsegla på en fredag så vi väntade en dag. Och tur var väl det, annars hade vi missat studiebesöket på skolan i Haafeva.

Än en gång skänker vi en tacksamhetens tanke till Lovis och Otto. Inga är så bra som barn på att bygga broar mellan olika kulturer. Utan dem hade resan inte blivit den samma. Imorgon bitti sätter vi kurs mot Nya Kaledonien, nästan 1100 sjömil västerut. Väl framme ska vi skriva ut våra bilder från besöket på Haafeva och skicka dem till skolans rektor, så han kan visa dem för för sina elever.

Bye, bye Tonga!

En blomma säger mer än tusen ord

S/Y Mary 4 kommentarer

I Franska Polynesien bär alla blommor i håret. Otto, som gillar blommor, stortrivs.

”Mmm, vad gott det luktar här”, säger Otto och vädrar med näsan. Ludvig och jag tittar frågande på varandra. Han har visserligen en ovanligt känslig näsa, men vi känner ingenting. Snart inser vi att doften kommer från blomman han bär bakom örat. Och den doftar sannerligen ljuvligt. Den vita Tiare Tahiti som i århundraden har stått som symbol för öarna i Franska Polynesien.

Här går alla omkring med en blomma eller två bakom örat. Man eller kvinna spelar ingen roll, men sättet den bärs på är desto viktigare. Bär du blomman bakom högra örat visar den att du är gift, förlovad eller upptagen på något annat sätt. Är du gift men ändå tillgänglig ska du bära en blomma bakom varje öra. En blomma bakom det vänstra örat betyder däremot att du är singel och tillgänglig. Och är du riktigt desperat ska du bära din blomma bakochfram.

Eller vänta, var det kanske tvärtom. Jaja, det är väl bara att prova sig fram och se vad som händer …