Slut på ursäkter.

Lagen för bilbälte i framsätet infördes i Sverige 1975. Jag var då två år gammal, men minns att min pappa fortsatte vägra bältet i minst tio år till. Av den enkla anledningen att bältet skulle kunna fastna och göra det svårare att ta sig ur bilen vid en eventuell brand. Detta trots att han fått svart på vitt att bältet räddar avsevärt fler liv än det tar. Idag är bilbältet en självklarhet för de flesta. Att bära flytväst däremot, det är alltjämt ganska ovanligt. Bland långseglare i synnerhet. Några kan sträcka sig att använda säkerhetssele, i hårt väder. Medan andra vägrar bådadera. Och argumenten, ja de brukar vara ungefär lika svaga som min pappas.

Långfärdsseglare med flytväst är en ovanlig syn, särskilt i tropikerna. Även bland barn. Det är för varmt, brukar ursäkten lyda. Skitsnack, säger jag. Dagens moderna uppblåsbara räddningsvästar är inte för varma. Och de finns även för barn. Lovis och Otto har tre olika flytvästar som de varvar. En traditionell räddningsväst med inbyggd sele (Baltic) som de använder till havs, en jolleväst (Aropec ) för skyddade vatten och en uppblåsbar räddningsväst (Marinepool), som de bara använder i kombination med livlina. Den uppblåsbara västen är särskilt användbar när barnen äter, eftersom den är smidigare än traditionella flytvästar. Men oavsett väst, så har Lovis och Otto aldrig klagat över att flytvästen skulle vara för varm.  Och skulle de göra det, ja då är det aldrig långt till en hink svalkande vatten.

Då är det betydligt fler som använder säkerhetssele. Åtminstone i hårt väder. Eller nattetid, så att övriga medseglare kan känna sig trygga. För bär man sele, då kan man inte trilla i. Och då behövs ingen flytväst. I en perfekt värld. Och jag medger, att så resonerade även jag innan vi fick barn. Men med barn ombord är det viktigt att vara en bra förebild, tyckte vi, och köpte varsin uppblåsbar räddningsväst med inbyggd sele (Baltic Winner). Och fördelen med en sådan är att man kan koppla loss selen på lugnt vatten när man är flera på däck. Och fortfarande ha flytvästen på – utifall att. Tyvärr verkar de flesta räddningsvästar vara tillverkade för att ha på sig i några timmar. Inte dag ut och dag in, som i vårt fall. Och det kan värka rejält i axlarna redan framåt lunch. Men sedan ett knappt halvår tillbaka använder vi en ny flytväst (Watski2star Pro), som är så bekväm att jag brukar glömma att ta av den när jag vistas längre stunder under däck. Skillnaden är enorm,  jämfört med våra tidigare västar. Och därmed rök vår sista dåliga bortförklaring.

Men de flesta använder ingedera, varken sele eller flytväst. Med ursäkter som att livlinan kan fastna, att den är osmidig och gör att man snubblar eller blir långsam. Andra hänvisar till att man kan skada sig om man blir hängandes i selen längs skrovsidan. Allt det där är sant, och säkert mycket otrevligt. Men i mina ögon betydligt attraktivare än att falla överbord. Att vända en båt kan ta lång tid, och man försvinner snabbt i vågorna. Och utan flytväst är man chanslös, särskilt om man skadat sig i fallet eller drabbas av nedkylning. Risken för skador i samband med användning av sele kan dessutom minimeras genom att använda en livlina med resår, och dra de säkerhetsband eller vajrar som man kopplar sig i så nära midskepps som möjligt.  Fast det är klart, det finns ju de som känner sin båt och dess rörelser så väl att de aldrig skulle låta sig överraskas. Påstår de.

Men det finns hopp. Till och med min envise gamle far började ju faktiskt använda bältet till sist. Om än motvilligt, troligen i samband med en höjning av böterna. Och då med en bältesavskärare monterad lättillgänglig i bilen. Såklart.