Hajen!

Flera besökande yachties har blivit attackerade under åren, och en 9-årig nyzeeländsk flicka dödad. Byborna skämtar om att hajen bara gillar vita människor, att vårt kött skulle smaka sötare. Men ingen av dem badar själva.

Mary af Rövarhamn ligger ankrad i Port Sandwich – en hamn ökänd för sin aggressiva haj. Byborna menar att det är en arg gammal släkting som kommit tillbaka i ny skepnad. Kanske är det så, men i så fall lockades den nog hit på den tiden när den här delen av viken användes som dumpningsplats för kokadaver.

Att förhålla oss till hajar är en del av vår vardag. De flesta arter är helt ofarliga, och när det förekommer upprepade attacker brukar det handla om sjuka individer. Vi brukar därför fråga lokalbefolkningen om råd. Här är rådet entydigt. Bada inte! Ändå plaskar våra franska båtgrannar glatt en bit ut.

Vi motstår frestelsen. Ja, faktum är att inget skulle få Lovis och Otto att hoppa i. De vill knappt skölja av sanden från fötterna i strandkanten innan de hoppar i jollen. En historia om en liten flicka som blir uppäten av en haj gör stort intryck på två små barn …

Feber i malarialand

”Jag tycker inte om att vara smittad” säger Otto matt och tittar på mig med trötta blanka ögon. Han har haft feber sedan i går eftermiddag, och kräkts från och till under kvällen och natten. Det är 30 grader i båten, och luften står stilla trots att alla luckor är öppna. Ingen rolig miljö att vara sjuk i. Stackars Otto.

Hemma i Sverige var Lovis och Otto sjuka flera gånger i månaden, och lite feber var inget att oroa sig för. Men i den här delen av världen tas det på största allvar. För det här är malarialand, och myggen ligger bakom fyra och en halv procent av landets dödsfall. Värst drabbas barnen.

Risken för att Otto skulle ha drabbats av just malaria känns dock liten. Vi äter malariaprofylax, använder myggnät på båten och är noggranna med myggmedel och heltäckande kläder iland. Men man kan aldrig vara helt säker. Och Otto fick faktiskt några myggbett på Anatom för knappt två veckor sedan. Symptomen, feber i kombination med huvudvärk eller illamående, kan tydligen uppstå redan en vecka efter själva smittotillfället.

Jag tar tempen på Otto. Den är nere på 38,1. Lovis hade också feber tidigare i veckan, fast utan kräkningar. Men det hela var över på två dygn och vi hoppas att det är samma sak Otto drabbats av. Och han verkar faktiskt piggare nu. Förhoppningsvis är det värsta över.

Skulle febern trots allt stiga under dagen är det akut transport till närmsta sjukhus som gäller, och sådana finns det bara två av i hela Vanuatu. Ett i Port Vila och ett i Luganville, båda 15-20 timmars segling bort. Men det finns en flygplats här på Epi Island, och vi har en bra reseförsäkring.

Mer om malaria, och hur vi skyddar oss finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

En flygfisk i ögat

Ur Ottos dagbok

NYA ZEELAND – VANUATU. Neeeej! hör jag Ludvig vråla förtvivlat från sittbrunnen. Jag kastar mig upp i luckan för att se vad som har hänt. Det är mörkt ute, men jag ser att Ludvig håller för ena ögat” Jag tittar frågande på honom.

”Jag fick en flygfisk i ögat” säger han. Barnen och jag har svårt att hålla oss för skratt. ”Hur gick det?” undrar jag. ”Det gör skitont, men det är nog ingen fara. Jag trodde först att det var Otto som slog mig” svarar han och ler.

Vi har spanat efter flygfiskar hela dagen. Utan framgång. De finns bara i tropikerna, och att se dem skulle vara en slags bekräftelse på att vi äntligen har lämnat de kalla vattnen bakom oss. Tidigare under dagen hade vi fått en guldmakrill på kroken, och de äter flygfisk så vi förstod att de var nära. Och nu låg det faktiskt en på sittbrunnsdurken och sprattlade.

Flygfiskar kan inte flyga, sitt namn till trots. Men när de blir jagade flyr de upp mot ytan, där de spänner ut sina tunna genomskinliga fenor och glider fram genom luften. Ibland så långt som femtio meter innan de försvinner ner i djupet igen.

Att det skulle kunna komma något eller någon i vägen under flykten verkar inte finnas i flygfiskarna sinnesvärld. Ja, jag vet faktiskt inte hur det är med deras syn. Saknar Google här ute. Men jag har vid flertalet tillfällen blivit knockad av dem i sittbrunnen. Och en gång flög en stor flygfisk in genom däcksluckan och landade på salongsbordet.

I tropikerna kan man ofta hitta ett helt gäng döda flygfiskar på däck på morgonen. Det är ganska vanligt att man hör om seglare som lägger dem på stekpannan och äter dem till frukost. Själva har vi aldrig varit särskilt frestade. De är väldigt små, sällan över tjugo centimeter. Men Otto brukar gå en runda på däck varje morgon, för att räkna in flygfiskarna och leka med dem en stund.

De fiskar som överlever kraschen brukar vi däremot kasta i så snart som möjligt. Så också denna gång. ”Se dig för nästa gång” ropar Otto efter fisken när den återvänder till sitt rätta element. ”Ja, se dig för nästa gång” upprepar Ludvig tyst. För nog hade han också gärna velat se den där första flygfisken, men inte på så nära håll : )

Fullmatad!

Ett skepp kommer lastat …

Idag gjorde vi den tredje och sista stora bunkringen inför den kommande säsongen i tropikerna. De senaste dagarna har vi handlat mat för drygt 2200 dollar, vilket motsvarar ungefär 13 000 svenska kronor. Det är mycket mat det, men det gäller att passa på när man har möjlighet. Man vet aldrig när man stöter på en välsorterad mataffär nästa gång.

Ibland får vi frågor om hur vi gör med maten ombord. Vad vi äter, och hur vi förvarar den för att den ska hålla under långa perioder. Men det hela är inte särskilt märkvärdigt. Man lär sig snabbt vilka råvaror som håller sig länge, hur de ska förvaras och vad som låter sig lagas i olika väderförhållanden. Den riktigt stora utmaningen däremot, det är att få plats med maten i den redan överfulla båten.

”Det här går aldrig” säger vi varje gång. Men allt har sin plats, och man blir förvånad över hur mycket som faktiskt kan rymmas om man bara packar tillräckligt effektivt. Däremot är det är svårt att köpa precis lagom mycket, för någonstans går naturligtvis gränsen. Och där är vi nu. Kvar blev en tiokilos säck med potatis, och nio liter vin.

Vinet tror jag kanske att vi kan klämma ner i skolådan. Potatisen blir svårare. Ludvig föreslog Lovis koj. Hon gillar potatis, Men förslaget mötte protester; hon delar redan koj med två segel, två surfingbrädor och ett tjugotal gosedjur. Vi får komma på något annat. Bästa alternativet just nu är facket där vi brukar förvara smutstvätten. Men vi måste tvätta först i så fall. Och sedan gäller det förstås att äta potatis i högre takt än vi smutsar ner våra kläder …

Drömmen om ett hus

Studsmattan först, sedan huset.


Medan andra barn drömmer om att segla runt på de sju haven fantiserar Lovis och Otto om att en gång få bygga sig ett hus på en grön gräsmatta med en studsmatta och en riktig brevlåda utanför. Som Emma och Joshua.

Emma och Joshua har växt upp på båten Gruffalo i London, medan deras föräldrar har jobbat hårt för att en dag kunna återvända till Nya Zeeland för att börja ett annat liv. Att bygga sig ett eko-hus, och låta barnen växa upp i landet där gräset är grönare och människorna vänligare än någon annanstans.

Vi mötte dem i Panama, på väg mot sitt nya hemland. I ett halvår seglade vi sida vid sida genom Stilla havet. Barnen lärde sig simma i samma vatten, drack ur samma kokosnötter och grillade sin kvällsmat över samma strandbål. Ja, vi spenderade kanske mer tid tillsammans under några intensiva månader än man träffar andra vänner där hemma under tio år.

Att även vi ska slå oss ner en dag och bygga oss ett hus är den mest självklara sak i världen för Lovis och Otto. När vi kommer hem till Sverige igen. Jag försöker övertyga om fördelarna med att köpa ett färdigt hus, men barnen står på sig. De vill bygga sitt hus själva, det tar tydligen bara några dagar. Och så ska det byggas i tegel; med erfarenheten från sagan om de tre små grisarna färskt i minnet.

Uppenbarligen hög tid för lite verklighetsförankring. Vännerna på Gruffalo, som seglade direkt hit från Tonga har hunnit en bit på vägen med sitt bygge. Så för ett par dagar sedan bar det av till deras tomt en halvtimmes bilresa utanför Whangarei, för att ta en närmare titt på hur det egentligen går till att bygga ett hus, och kanske hjälpa till att slå in en spik eller två.

Det första som mötte oss var den obligatoriska studsmattan, som stod vackert placerad högt uppe på en grön kulle under ett ståtligt Puriri-träd. Utsikten var hänförande. Gröna kullar ända ner till kusten, där man kunde ana Poor Knight Islands i fjärran. Från lövverket hördes den vackra sången från en Tui. Och det var lätt att förstå varför våra vänner har valt att slå sig ner just här.

En bit bort stod stommen till det som ska bli den tillfälliga stuga där familjen ska bo medan de färdigställer det stora huset. Lovis och Otto inspekterade bygget mycket noga, med stor entusiasm. Och tog varje chans att hjälpa till, och blev snart varse om att det faktiskt innebär en hel del arbete att bygga ett hus trots allt. Men kan Gruffalo, så kan vi.

Plötsligt drog Emma och Joshuas pappa igång en cirkelsåg för att skära till en plywoodskiva. Otto stod ett par meter bort, och överraskades av det öronbedövande ljudet. Jag såg hur han förde sina händer till öronen, samtidigt som hela ansiktet förvandlades till en plågsam grimas. Han kämpade chockad mot tårarna. Det där hade han inte räknat med.

”Om det ska låta så där mycket tänker i alla fall inte jag bygga något hus”, sa Otto med sprucken röst när ljudet tystnat. Om en krossad dröm har ett ansiktsutryck så är det så här det ser ut. Stackars Otto. Men Lovis räddade snabbt situationen genom att föreslå att vi allihop ska ha hörselkåpor på oss när vi bygger vårt hus. Och så var det problemet ur världen, för stunden.

Imorse föreslog Lovis för Otto att de skulle leka att de byggde ett hus. Nu när de visste precis hur man gjorde. Och jodå, det vore skoj, tyckte Otto. Men inte utan hörselkåpor.

Ännu en dag på jobbet

Dagens skörd

Ludvig och jag har blivit inbjudna till vernissage, som avslutning på en ovanligt skön dag på stranden.  Det är Lovis och Otto som visar upp sin senaste snäckkollektion.  Stranden här på Robertson Island i Bay of Islands består helt och hållet av snäckor och stenar. Och urvalet är enormt.

Det är en vacker samling barnen har fått ihop. ”Får vi behålla alla?” frågar lille Otto ivrigt när hans pappa berömmer deras urval. ”Du får fråga Marys snäckkonstapel?” svarar Ludvig oss passar pucken till mig med ett leende. Som vanligt.

Med en suck tar jag på mig den grymma konstapelhatten och väljer ut ett tjugotal snäckor som ska få följa med till båten för en andra gallring. Barnen tittar på mig med bedjande ögon, men jag är stenhård. Det är en otacksam, men viktig roll jag har. Och jag tar mitt jobb på fullaste allvar. Utan snäckkonstapel hade båten sjunkit vid det här laget. Snäckor är nästan de enda souvenirer som vi tillåter oss att ta med hem till Sverige.  Men vi har redan en hel hink full, och då har vi bara kommit halvägs på vår resa runt jorden.

Jag sorterar bort ännu ett par vackra kammusslor. Men då får Lovis nog, ger mig en ond blick och säger surt: ”När jag blir stor, och seglar jorden runt med mina barn då ska jag minsann inte ha någon snäckkonstapel på min båt. Så det så.”

Stackars barn …

Vildhästarna vid Nordkap

Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.

Morgonvakt

Seglarkakor. Mums.

Jag kokar te i skenet från pannlampan, skramlar så lite jag kan för att inte väcka Lovis som sover i sjökojen i salongen – vägg i vägg med byssan. Hon brukar lägga sig där när motorn är på, som igår kväll. Eftersom hennes egen koj ligger granne med det bullriga motorrummet.

Vid midnatt övergick gårdagens stiltje till en lätt akterlig bris, och vi kunde stänga av den brummande motorn, hissa segel och tyst glida fram över ett stilla hav. Det är märkligt, hur snabbt havet kan byta skepnad. Så sent som igår morse blåste det kuling, som dog ut lika snabbt som vi lämnade Cook Strait bakom oss. Vi är på väg upp längs Nordöns västkust, för att runda Nordkap och fortsätta ner längs ostkusten. Kanske ända ner till Auckland.

I väntan på att vattnet kokar upp laddar jag ner en färsk väderkarta via satellittelefonen, skickar iväg ett par mejl och passar på att skriva några ord i loggboken. Väderprognosen ser bra ut. De sydliga vindarna det kommande dygnet ser något starkare ut än vi först räknat med. Nästan femton knop, tillräckligt för att vi ska slippa motorgång. Och det hotande lågtrycket i väster har försvagats.

Otto ropar från sin koj i förpiken. ”Lakritspojken är borta. Jag hittar inte Lakritspojken.” Jag går fram för att leta upp den svarta tygdockan, stoppar om honom och påpekar att det inte är morgon än. Klockan är sju, men det är fortfarande mörkt ute och jag hoppas han ska somna om. Ibland funkar det, ibland inte. De här första morgontimmarna innan resten av familjen vaknar är värdefulla för mig. Ensamtid är en bristvara i en liten båt på havet.

Jag tar med mig mitt te och min bok ut i sittbrunnen. Boken heter Den omöjliga isresan och är skriven av vännerna på Ariel IV, som förra året gick igenom Nordvästpassagen som första svenska segelbåt. En häftig resa, men jag avundas dem inte, utan känner mig nöjd med att vi seglar norröver igen. Vi har de senaste månaderna fått vår dos av låga temperaturer och tufft väder. Nu ser jag framemot värmen igen, och stabilare vindar.

Jag hinner knappt öppna boken innan Otto ropar igen. Han behöver kissa. Jag går in och hjälper honom på toaletten. Frågar sedan om han vill gå och lägga sig igen, eller stiga upp. ”Vad ska du göra, mamma? Jag vill vara med dig” lyder svaret, som så ofta förr.”Otto brukar vakna först av barnen. När vädret är ruskigt kryper jag ibland ner i kojen bredvid honom, för att mysa en stund. Men oftast går vi ut. Framförallt för min konstant babblande son inte ska väcka den övriga besättningen, men också för att få frisk luft. För att förhindra sjösjuka.

”Glöm inte seglarkakorna” ropar Otto halvväg upp för lejdaren. Vi brukar äta digestivekex med philadelphiaost medan vi väntar på att de andra ska vakna. I väntan på gemensam frukost. Men bara till sjöss. Därav Ottos benämning. Seglarkakor.

Det blåser lite mer nu. Jag justerar seglen, kopplar ifrån autopiloten och riggar vindrodret. Autopiloten styr bättre än vindrodret i svaga vindar, men vi försöker använda den så lite som möjligt eftersom den snabbt dränerar våra batterier på el.

När båten fått sin beskärda del av uppmärksamheten slår jag mig ner bredvid Otto, och brer mig en seglarkaka jag också. Det är en fin morgon. Mary gör god fart framåt, på ett ovanligt lugnt hav. Solen går upp bakom de låga moln som sligger som ett band över land i öster. Vi betraktar skådespelet tillsammans, och njuter av värmens dagens första solstrålar. Otto tar en klunk av mitt te, och tittar på mig med lyckliga ögon. ”Du och jag, mamma” säger han. ”Du och jag.”

I väntan på påskkrabban

Påskkärringarna på Mary af Rövarhamn önskar Glad Påsk!

Sådär ja. Nu är påsken här på allvar. Båten är pyntad med fjädrar, ägg och kycklingar av flörtkulor och piprensare i allehanda färger. Och äggkartongerna är fyllda till bristningsgränsen med ägg som ska målas och ätas upp. Ja, till och med påskkärringarna har landat – till några förbipasserande kajakares stora förvåning. De är tydligen en ovanlig syn så här långt söderut, påskkärringar alltså. Kajakare finns det desto fler av.

Nu väntar vi bara på att påskkrabban ska hitta hit. Nåja, det var åtminstone han som kom med påskäggen förra året. Påskharen gillar tydligen inte att simma; vi får väl se vem han skickar i år. Och när. För här på Nya Zeeland brukar han tydligen inte komma förrän på påskdagen …

Fegsnöre på sjön

Slut på ursäkter.

Lagen för bilbälte i framsätet infördes i Sverige 1975. Jag var då två år gammal, men minns att min pappa fortsatte vägra bältet i minst tio år till. Av den enkla anledningen att bältet skulle kunna fastna och göra det svårare att ta sig ur bilen vid en eventuell brand. Detta trots att han fått svart på vitt att bältet räddar avsevärt fler liv än det tar. Idag är bilbältet en självklarhet för de flesta. Att bära flytväst däremot, det är alltjämt ganska ovanligt. Bland långseglare i synnerhet. Några kan sträcka sig att använda säkerhetssele, i hårt väder. Medan andra vägrar bådadera. Och argumenten, ja de brukar vara ungefär lika svaga som min pappas.

Långfärdsseglare med flytväst är en ovanlig syn, särskilt i tropikerna. Även bland barn. Det är för varmt, brukar ursäkten lyda. Skitsnack, säger jag. Dagens moderna uppblåsbara räddningsvästar är inte för varma. Och de finns även för barn. Lovis och Otto har tre olika flytvästar som de varvar. En traditionell räddningsväst med inbyggd sele (Baltic) som de använder till havs, en jolleväst (Aropec ) för skyddade vatten och en uppblåsbar räddningsväst (Marinepool), som de bara använder i kombination med livlina. Den uppblåsbara västen är särskilt användbar när barnen äter, eftersom den är smidigare än traditionella flytvästar. Men oavsett väst, så har Lovis och Otto aldrig klagat över att flytvästen skulle vara för varm.  Och skulle de göra det, ja då är det aldrig långt till en hink svalkande vatten.

Då är det betydligt fler som använder säkerhetssele. Åtminstone i hårt väder. Eller nattetid, så att övriga medseglare kan känna sig trygga. För bär man sele, då kan man inte trilla i. Och då behövs ingen flytväst. I en perfekt värld. Och jag medger, att så resonerade även jag innan vi fick barn. Men med barn ombord är det viktigt att vara en bra förebild, tyckte vi, och köpte varsin uppblåsbar räddningsväst med inbyggd sele (Baltic Winner). Och fördelen med en sådan är att man kan koppla loss selen på lugnt vatten när man är flera på däck. Och fortfarande ha flytvästen på – utifall att. Tyvärr verkar de flesta räddningsvästar vara tillverkade för att ha på sig i några timmar. Inte dag ut och dag in, som i vårt fall. Och det kan värka rejält i axlarna redan framåt lunch. Men sedan ett knappt halvår tillbaka använder vi en ny flytväst (Watski2star Pro), som är så bekväm att jag brukar glömma att ta av den när jag vistas längre stunder under däck. Skillnaden är enorm,  jämfört med våra tidigare västar. Och därmed rök vår sista dåliga bortförklaring.

Men de flesta använder ingedera, varken sele eller flytväst. Med ursäkter som att livlinan kan fastna, att den är osmidig och gör att man snubblar eller blir långsam. Andra hänvisar till att man kan skada sig om man blir hängandes i selen längs skrovsidan. Allt det där är sant, och säkert mycket otrevligt. Men i mina ögon betydligt attraktivare än att falla överbord. Att vända en båt kan ta lång tid, och man försvinner snabbt i vågorna. Och utan flytväst är man chanslös, särskilt om man skadat sig i fallet eller drabbas av nedkylning. Risken för skador i samband med användning av sele kan dessutom minimeras genom att använda en livlina med resår, och dra de säkerhetsband eller vajrar som man kopplar sig i så nära midskepps som möjligt.  Fast det är klart, det finns ju de som känner sin båt och dess rörelser så väl att de aldrig skulle låta sig överraskas. Påstår de.

Men det finns hopp. Till och med min envise gamle far började ju faktiskt använda bältet till sist. Om än motvilligt, troligen i samband med en höjning av böterna. Och då med en bältesavskärare monterad lättillgänglig i bilen. Såklart.