Mary af Rövarhamn för ankar Waterlilly Cove, Stewart Island.

STEWART ISLAND, NYA ZEELAND. Jag lägger mig på rygg, på en av lådorna på däck. Jag sluter ögonen, det är helt stilla och solens varma strålar tinar värmer min nedkylda kropp. Jag hör ljudet av forsande vatten, från det lilla vattenfallet som mynnar i ena armen av viken. Och fågelkvitter, minst fyra olika melodier. Barnens röster hörs längre bort. De är ute med jollen för att dra upp middagen, och av tonläget att döma gissar jag att de fått en fisk på kroken. Lovis verkar redan glömt bort den tand hon slog ut tidigare under dagen. Nu plaskar det bredvid båten. Kanske en fågel som landat. Jag motstår frestelsen att se efter. Men så hör jag ett blås. Ett blås, var kommer det ifrån?

Jag reser mig upp och tittar i den riktning jag hört blåset. Söker med blicken längs vattenbrynet. Där, en säl sticker upp huvudet i buskaget bara femton meter bort. Eller är det ett sjölejon? Jag har inte riktigt lärt mig skillnaden. Men stor är den, säkert två meter lång. Den dyker, och kommer upp igen. Nu med en fisk, som den skakar så det stänker nästan hela vägen till Mary. Viken vi ligger i är så liten, att vi har knutit en lång lina i land så vi inte ska svänga in i klipporna som omger viken i väster och i öster. Längst in delar viken upp sig i två armar, som i lågvattnen mynnar i varsin liten strand, den ena vit. Den andra röd.

Sälen dyker smidigt under Mary’s köl på väg in mot den vita stranden. Jag ser den tydligt; vattnet är kristallklart. Framme vid stranden lyfter den hotfullt på överkroppen och morrar åt en till synes oskyldig tärna som vandrar längs strandkanten. Men tärnan bryr sig inte, det är som om fåglarna är mindre rädda här än annanstans. Albatrosserna landar ofta i vattnet precis intill båten. Och tidigare idag tog vi jollen till ett större vattenfall, på stenen där vi la till stod en stor skarvliknande fågel. Den bara tittade på oss. Men flyttade sig inte ur fläcken. Inte ens när vi steg ur jollen.

Vi befinner oss i Port Pegasus, ett skyddat litet innanvatten längst söderut på Stewart Island vid Nya Zeelands sydspets. Så långt söderut på vårt jordklot att bara Patagonien och några utspridda småöar ligger närmare Antarktis. Och så vitt vi vet, är vi den enda båten här. Kanske har det sin förklaring. Alla dagar är inte lika vackra som den här. Men just idag, är det alldeles, alldeles underbart.