Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.