Den norske hesten

Längst ut i det västnorska kustbandet ligger ön Alden, med sitt 481 meter höga berg som går under det passande namnet Den norske hesten. Ön påminner i vissa vinklar om en hästrygg, och syns på över 50 sjömils avstånd. Man kan segla mot den i flera dagar utan att komma fram. Och när man väl är där där kan man bara lägga till under de lugnaste omständigheter.

När vi seglade till Lofoten för tio år misslyckades vi med att angöra ön båda gångerna vi hade vägarna förbi. Så den här gången ville vi verkligen dit, och hade med avsikt planerat vår avsegling från Shetland så vi skulle komma fram till Alden i lugnt väder. Men icke. Istället blev vi överraskade av ett elakt litet lågtryck med regn och kuling från fel håll, och fick segla förbi ännu en gång.

”Det är som om Alden inte vill ha oss”, muttrade en sjöblöt Ludvig från sittbrunnen medan jag var inne och letade på sjökortet efter en lämpligare hamn i busvädret. Vi hamnade istälet på en annan ö lite längre in i fjorden, men redan nästa dag bestämde vi oss för att gå tillbaka till Alden. Vinden hade lagt sig, och det utlovades sol framåt eftermiddagen. Förhoppningen var att bestiga toppen.

Vid foten av bergets södra sida finns en liten flytbrygga, men de två gästplatserna var redan tagna när vi kom dit, så vi la oss på färjans plats. Den skulle ändå inte komma tillbaka förrän nästa dag. Sedan var det bara att vänta, och vänta. Allt medan regnet öste ner. Hela dagen, det regnade så mycket att öns vanliga vattenfall fick sällskap av flera mindre.

Klockan blev både fyra, fem och sex. Och det regnade fortfarande, och jag flackade allt mer bekymrat mellan väderprognoserna på nätet. Det såg inte så bra ut framöver. Vi måste segla vidare redan nästa morgon. Det var ju sjutton också om vi inte skulle kunna ta oss upp på toppen när vi väl tagit oss dit. Tre timmar hyfsat klart väder var allt vi behövde.

Men så hände det. Klockan sju på kvällen skingrades molnen som legat som ett täcke över toppen hela dagen, och snart visade sig även solen. Tänk att den fanns där bakom ändå. Nu gällde det bara att stigen inte spolats bort. Det hade regnat hårt i minst ett dygn. Frågan var om det ens skulle gå att ta sig upp, att ta sig fram. Det skulle bli blött, oändligt blött. Det visste vi.

Och blött var det, hela stigen hade förvandlats en bäck med små forsar och vattenfall. De första 300 höjdmetrarna var stigningen brant, och knotten så många att jag satte flera stycken i halsen. Otto muttrade något om den norska pesten, och menade att han föredragit en shetlandsponny. Men han fortsatte, envist och tappert. Ena foten framför den andra.

Väl uppe på ryggen av hästen väntade lervälling och svampig torv. Här gällde det att koncentrera sig för att vattnet och geggan inte skulle rinna över kanten på kängorna. Men upp kom vi, och belönades med den mest fantastiska utsikt som njöts ihop med kakor, frukt och godisfackets sista Snickers. Vi såg hela vägen till Kinn, ön där vi gifte oss för 10 år sedan. Resans mål.

Nu skulle vi bara ta oss ner också. Innan solen gick ner. Det var förstås inte alls lika svettigt som att gå upp, snarare kallt eftersom vi nu var ganska blöta. Och ruskigt slirigt och halt. Jag vet inte hur många gånger stackars Ottos satte sig på ändan. Som tur väl var hittade han då och då några lingon och blåbär där han landade. Sånt hjälper till att hålla humöret uppe.

Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka ombord – blöta, leriga och oändligt nöjda. Tänk, vi klarade det. Vi besegrade Den Norske Hesten! Sällan har väl varm choklad smakat så gott som denna afton.

Regnmoln över Alden

Bryggan

Expeditionen kan börja!

P1130547

Mycket vatten!

Blöt stig …

… och många mygg

Men fin utsikt.

P1130377

Uppe! På toppen av västnorges mest kända landmärke.

Plåtlåda med gästbok och plåster på toppen.

Ludvig viftar bort mygg från Lovis.

Här var det brant …

Mary från toppen.

P1130333

Utsikt mot söder

P1130374

I öster utsikt mot hamnen på Atlöy där vi sökt skydd över natten

P1130328

Kinn i norr, resans mål.

P1130439

Lika blött nedför

P1130395

Fin sjö i hästens  svank. Har lustigt nog formen av ett hästhuvud …

P1130483

Det börjar bli sent

P1130506

P1130544

Fint kvällsljus

P1130511

Stabil sten

Sista biten

Tillbaka på Mary

Nu varm choklad och ett parti Skippo

Nästa morgon, innan vi kastar loss och fortsätter norrut.

Vi vandrar bland molnen

”Åh, så fint. Jag vill gå upp till molnen. Snälla, kan vi göra det.” Det är det första Lovis säger när hon öppnar luckan vår första morgon på Färöarna. Vi ligger förtöjda i Hvannasund omgivna av höga gröna branter på båda sidor, men molnen ligger lågt och regnet hänger i luften.

Otto reagerar på samma sätt. Båda barnen står och trampar och frustar som två hästar på startlinjen. De vill upp för berget, upp till molnen. Nu. Och det är lätt att förstå. Jag känner också suget. Inte från molnen, jag har inte glömt vår bestigning av Le Pouce på Mauritius. Men landskapet. Wow, vilket landskap. Som gjort för att vandra i.

Just den här dagen passar det inte, men ett par dagar senare ser förutsättningarna bättre ut. Prognosen utlovar strålande sol och det ska finnas en stig från hamnen i Eidi upp till branten på norra Eysturoy där man kan titta ut över jätteraukarna Risin och Kellingin som vi rundat med båten dagen innan.

Vi stiger upp extra tidigt och håller högt tempo, för att försäkra oss om att vi ska hinna tillbaka innan tidvattnet vänder och det är dags att segla vindare. Det märks tydligt att det var länge sedan vi gick på höjden. 600 meters stigning på känns. Mjölksyran svider i benen, och klädesplaggen åker av ett efter ett. Men upp ska vi.

Väl uppe på platån drar dimman och kylan in. Ja, det är förstås ett moln. Jag känner besvikelsen komma. Men barnen jublar, det var ju det här de ville. Så spännande. Vi tar dem i handen och fortsätter följa stigen ut mot klippan. Men plötsligt tar den slut. Hur gick detta till, hade vi gått fel?

Vi står ett tag och ser oss förvirrat om i dimman. Kan vi vara framme vid stupet? Jag lägger mig på magen för att kika ner över vad jag misstänker vara branten. Jag kan höra måsarnas skrik och ljudet från vågorna långt där nere. This is it. Vi är framme. Flera hundra meter fritt fall. Jag får svindel av bara tanken.

Vi drar oss tillbaka några meter, plockar fram fikan och väntar. I hopp om att molnet snart ska dra vidare. Vi väntar och väntar. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Molnet verkar ha kommit för att stanna. Till sist ger vi upp, går ner till byn igen och köper en glass som vi äter i solskenet. Ja, här nere är det förstås lika fint väder som innan.

Lite snopet. Men det var fint på vägen, vi fick lite välbehövlig motion och barnen fick vandra bland molnen. Så inte så dumt ändå, med lite perspektiv på det hela. Dessutom regnade det inte på hela förmiddagen. Bara en sån sak.

0

Dit upp vill vi!

P1090119

Otto går ut hårt

2

Branta slänten uppför. Enda gången i t-shirt på Färöarna.

P1080979

Utsikt över Eides camping på vägen upp, hur kan en så vacker plats ha en så ful camping?

P1090020

Otto väntar på att mamma ska fota klart …

P1090039

Tittar man noga ser man fåglar överallt. Det här ser ut som två labbar. De ska man hålla avstånd till, annars anfaller de.

P1090379

Kan det här vara en småspov månne?

P1090434

Bomullsgräs, en favorit

P1090138

Så kallt det blev plötsligt

P1090152

Här vill man inte tappa bort varandra

P1090157

Är detta vara vad vi kommit för?

P1090244

Lååååångt där nere …

P1090249

Inte blir det bättre

P1090252

Ger upp och går hem

P1090292

Dimman lättar

P1090364

Nu syns grannbyn Tjörnuvik igen.

P1090362

Snart tillbaka, där nere väntar Mary.

molnet.jpg

Den här bilden tar jag från Tjörnuvik mindre än en timme senare. Det retfulla lilla molnet ligger fortfarande kvar.

Färöarna sett från havet

18 sagoöar. Mitt i den kalla Nordatlanten. Konformade berg, och mjukt rundade dalar med betande får. Långa gröna platåer som stupar rakt ner i havet. Världens högsta vertikala havsklippor, vissa 7-800 meter höga. Där tusentals sjöfåglar häckar. Där bäckar och forsar blir till vattenfall.

18 mäktiga öar. Med smala sund mellan. Där vattnet forsar, virvlar och hoppar.  Ofta i 5-10 knop. Ibland ännu mer. Där vinden ibland står stilla, för i nästa stund komma rusande runt hörnet. Eller rasa ner från berget. Accelerera likt i en tunnel. Från noll till hundra, på två sekunder.

18 gröna öar. Högt i det blå. Bland lätta moln, halvvägs mellan hav och bergtoppar. Moln som plötsligt sveper in och förvandlar allt till en tät dimma, drypande blöt och kall. Bleke, som snabbt blir till storm. När ännu ett lågtryck drar fram över Nordatlanten.

Ja, att utforska Färöarna med segelbåt är inte alldeles lätt. Det är ont om skyddade hamnar, och det är mycket som ska tajma. De flesta lämnar därför båten i Torshavn, och tar sig runt med bil. Men har man bara lite tur med vädret, och håller koll på när strömmarna vänder. Då går det bevisligen. För det är precis vad vi har gjort de senaste dagarna.

Många bilder blev det. Ännu fler hittar ni på facebook och instagram.

P1080438

Mary tryggt förtöjd i Norðdepil i Hvannasund på norra Färöarna. En av få skyddade hamnar i området.

DSC_0721

Ett av många vattenfall, här stannade vi och fiskade. Fick en torsk.

P1100458

Ibland önskar man att man hade en drönare, som när vi seglade mellan de här jätteraukarna utanför Sørvágur.

DSC_0739

Risin och Kellingin

DSC_0773

Tre gubbar såg Lovis och Otto, ser du dem?

DSC_0798

Inte utan att man blir lite sugen på att klättra …

P1080924

Sikten är inte alltid den bästa, men fint ändå.

DSC_0805

Som en rauk, fast över 100 meter hög.

DSC_0862

Rundar Mykines, den västligaste ön. Här trivs havsulorna och lunnefåglarna som bäst

DSC_0903

Mary för ankar i Sørvágur.

P1080607

Som toppen av ett isberg. Fast foten. Enniberg, 745 meter hög.

P1080701

Som mest 12 grader …

P1100301

… men färingarna badar tydligen ändå. Inte illa med strand med eget vattenfall, se till vänster.

P1080936

Högt där uppe betar fåren, undrar hur många som trillar ner varje år?

P1090468

Färöarnas högsta berg, Slättaratindur – 882 meter högt. Vore kul att bestiga …

P1090641

Moln med fåglar

P1090723

Stakkur heter visst den där bumlingen

P1090746

Norra Streymöy

P1090492

Tjörnuvik, kanske den bästa ankarviken på norra Färöarna. Helt öppen mot nord och ost dock.

P1090668

Dags att runda Mylingur.

P1100098

Bro på Mykines

P1100148

Gasholmur, en taggig en

P1100178

Havsulor häckar på toppen

P1100224

Byarna ligger längst ner i dalarna, omgivna av gröna slänter med betande får.

P1100261

Molnen faller ner över bergen

P1100280

Ett av många

P1100313

Vid pålandsvind vågar vi hissa segel, annars är det bäst att gå för motor pga kraftiga fallvindar.

P1100361

Det gäller att hålla koll på tidvattnet i sunden.

P1100395

Vänder mig om, och möts av detta.

P1100527

Otto tar en närmare titt på Bösdalafossur på södra Vagur.

P1100412

Otroligt vackert helt enkelt!

På villovägar i västerled

UNST, SHETLANDSÖARNA. Ibland undrar jag. Vad det är som fick oss att lämna den vackra norska kusten, att åter styra västerut ut på den lynniga Nordsjön. Mot kallare vatten och ostadigare väder. Att ta en omväg på 800 nautiska mil. När det egentliga målet för resan bara låg ett par dagsetapper norrut på skyddat vatten.

Varför valde vi den svåra vägen, när vi kunde välja den enkla? När vi redan hade det så bra. Ja, det är sånt jag funderar på när jag går på min vakt klockan fem på morgonen efter en orolig natt, när sjösjukan gör sig påmind, termometern visar på 11 grader och båten kastas än hit än dit i den grova sjön.

Så dyker Shetlands norra udde upp i horisonten. Den gröna platån, fågelklipporna och Muckle Flugga – den vackra fyren. Grottorna och de folktomma stränderna. Det spektakulära landskapet drar oss till sig likt en magnet. Får oss att trotsa strömmar och kastvindar, och styra in mot land.

Här, i en djup vik i hjärtat av Hermaness nationalpark, kastar vi vårt ankar. Får skydd mot havets vrede, och omges av ett fågelliv som inte kan beskrivas med ord. Störtdykande havssulor. Tordmular, tobisgrisslor och lustiga lunnefåglar som kraschlandar i vågorna. Tärnor, liror, labbar och måsar.

Det är här jag förstår. Varför vi gör som vi gör, varför jag är som jag är. Det är upplevelser och platser som denna som får mig att ge mig ut på havet. Om och om igen. Varför vi ibland väljer en annan väg. Den svåra vägen. Omvägen. När möjlighet ges. För att vi kan, för att jag vet. Att belöningen är så stor.

Av samma anledning fortsätter vi redan nästa dag, när himlen klarnat och vindarna lättat. Mot Färöarna. Dessa gröna öar vi hoppats få utforska på vägen hem från världsomseglingen, när vi istället låg inblåsta på Island i veckor. Nu har vi bättre vindar, en ny chans. Och vi tar den.

1080243[1]

Muckle Flugga, längst norrut på Shetlandsöarna.

P1080154

Lovis på utkik!

1080209[1]

Glada fiskare och fågelberg fulla av guano

1080126[1]

Lunnefåglarna häckar till vänster, havssulorna till höger.

1100134[1]

Vackra havsulor

P1080236

Snygg klippa

DSC_0097

Grottor överallt. Här skulle man kört runt med jollen en stilla dag.

DSC_0092

Barnen kollar in nya landet.

P1080107

Tittar man noga ser man att stenarna rör sig. Får överallt. 

1080132[1]

Söta lunnisar

DSC_0023

Lååååång vit strand längst in i ankarviken.

1080045

Första gången på Shetlandsöarna på 13 år. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa gång.

1080169[1]

Färöarna nästa!

Järens stränder

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

DSC_0254DSC_0303DSC_0334DSC_0292DSC_0497DSC_0376DSC_0548 (2)DSC_0433DSC_0661DSC_0641DSC_0643P1060819DSC_059820170712_183136DSC_0607DSC_0566

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

Lucka 15: Inlandsisen

Jag tycker det är vackert med bilder med bara en enda liten färgklick på. Något som sticker ut, eller inte riktigt passar in. Som den här. Den blå pricken nere i vänstra hörnet ska föreställa Lovis. På väg mot sitt första möte med den grönländska inlandsisen. Åtta år gammal och så förväntansfull att hon inte vill vänta på oss andra, utan stegar före i rask takt. Forsen ni ser på bilden är smältvatten, glaciären drar den sig tillbaka ungefär 15 meter varje år.

Ser fler bilder från vårt möte med den grönländska inlandsisen

Lucka 10: Réunion

Bilden bakom tionde luckan föreställer ett par smutsiga små barnhänder, som lyckligt visar upp sina egenhändigt plockade smultron för sin mamma. Ottos händer, fem år gammal, hans första smultron – åtminstone vad han kan minnas. Plockade på ett par tusen meters höjd, på ön Réunion i Indiska Oceanen. En av av världens vackraste öar. Paradiset för den som gillar vandring och storslagen natur. För sådana som oss.

Fler bilder från vår vandring på Réunion

In i dimman

isbjörn

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

Farmor & farfar, tomten och brevbäraren i ett

En efterlängtad återförening

En efterlängtad återförening

23 kilo väger väskan, rapporterade farfar Sven några dagar innan han åkte. Väskan som bara innehöll våra grejer. Inget annat. Och det var innan han hämtade ut nya datorn, köpte de extra tangentborden, tomteskummet och alla godisbilar. Så det var inte utan att vi var lite nervösa där vi stod på flygplatsen igår. Tänk om bagaget försvann, eller fastade i tullen.

Vi väntade, och väntade. Och väntade. Allt medan turisterna flödade ut i en jämn ström. Ända tills de slutade komma. Och bara vi och två andra fanns kvar i hela ankomsthallen. Då kom de. Barnens efterlängtade farmor och farfar. Och alla deras väskor. Stackarna, som de får kånka vareviga gång de hälsar på. Och jodå, tullen hade begärt att få öppna en väska. Men inte den som innehöll våra grejer, tack och lov.

Där fanns skolböcker, bamsetidningar, svenska talböcker, adventskalendrar och en rad okända födelsedagspresenter och julklappar från nära och kära. Barnen fick massor av fina utekläder från Isbjörn, och vi vuxna varsin ny räddningsväst från Watski.  Saffran till lussebullarna hade farföräldrarna också kommit ihåg. Bara för att nämna några saker.

Det är som julafton varje gång.

Härligt med frisk luft!

Mycket varm choklad blir det …

HOBART, TASMANIEN – BLUFF, NYZEELÄNDSKA SYDÖN. Nej, nu får det vara nog med gnäll om hur kallt det är här ute på havet. Tio grader är ju prima grillväder på Svalbard. Från och med nu tänker vi bara positiva tankar ombord på Mary af Rövarhamn. Vi hjälps åt att komma på fördelar. Övertygar oss själva. Kallt är ballt! Hoppas det funkar.

  • Linda: ”Allahjärtansdagsblommorna står fortfarande.”
  • Lovis: ”Man får klä ut sig med mammas roliga mössor, halsdukar, raggsockor och vantar.”
  • Otto: ”Man kan låtsas att man åker skridskor med raggsockor.”
  • Ludvig: ”Man behöver inte plocka undan frukostpålägget förrän efter frukosten.”
  • Linda: ”Frukt och grönsaker håller längre”
  • Ludvig: ”Kylskåpet drar mindre el”
  • Linda: ”Man kan baka så många kakor man vill utan att det blir för varmt i båten”
  • Ludvig: ”Man sover bättre när det inte finns några andra båtar att se upp för.”
  • Ludvig: ”Kackerlackorna fryser.”
  • Linda: ”Albatrosserna trivs!”
  • Linda: ”Choklad smakar mycket bättre när den inte är mjuk som i tropikerna”
  • Lovis: ”Man får dricka varm choklad till frukost.”
  • Ludvig: ”Färskvattnet är godare.”
  • Linda: ”Man kan ha fotogenlampan tänd utan att det blir för varmt i båten.”
  • Linda: ”Vi har inte släpat med oss raggsockor, vintermössor, underställ och duntäcken i onödan.”
  • Lovis: ”Jag får ha nattlinne på mig när jag sover.”
  • Otto: ”Och jag får ha pyjamas på mig.”
  • Ludvig: ”Slipper blåsa upp badleksaker”
  • Linda: ”Man bränner sig inte på axlarna”
  • Ludvig: ”Det känns friskt när man tar ett djupt andetag.”
  • Linda: ”Solen värmer gott.”
  • Ludvig: ”Om vi skulle få oväntat besök har vi alltid kläder på oss.”

Känns redan lite varmare. Fast det är klart, en fungerande värmare hade kanske varit ännu bättre.