En hälsning från Kurrekurreduttön

Detta bildspel kräver JavaScript.

I somras blev jag kontaktad av ett par från Uppsala som bestämt sig för att tillbringa sin smekmånad på självaste Kurrekurreduttön. Eller Tabar Islands som ögruppen heter i verkligheten – denna pyttelilla ögrupp utanför Papua Nya Guinea som utgjorde målet hela vår resa.

De nygifta, Emelie och Petter, skulle flyga till huvudstaden Port Moresby, och försöka ta sig vidare därifrån. Vi tog tillfället i akt och skickade med en hälsning, i form av ett par fotoböcker med bilder från vårt besök. Som tack för senast. Jag frågade Emelie och Petter, om de inte kunde skriva några rader om hur böckerna togs emot. Till bloggen. Kurrekurredutterna är inte så vana vid att se fotografier på sig själva. Och jodå, visst kunde de det.

Tiden gick, och jag hade nästan glömt bort alltsammans när det för några veckor sedan trillade in ett långt mejl med den utlovade leveransrapporten, och en hel drös härliga bilder från våra kurirer. Så här stod det:


”Vilken succé! Många här har aldrig sett sig själva på kort och det blev kvickt en folksamling var än vi tog fram böckerna. Härliga, färgglada foton från såväl vardagsliv som fest. Böckerna gav oss en fantastisk ingång till att lära känna folk och få hjälp med diverse saker. Öarna är inte så stora, här känner alla varandra. Det märktes att ”seglarfamiljen” var omtyckt och hade bjudit på sig själva. Framförallt var det många som frågade om Otto och Lovis. Hur gamla de var nu, om de gick i skolan, hur det hade gått att segla hem? Och den viktigaste frågan – när kommer familjen tillbaka?”


När kommer vi tillbaka? Frågan i kombination med fotografierna får mig att börja gråta. Mest av glädje, men också längtan. Jag tittar på bilderna. Vi har också suttit på den där bänken under trädet. Mina barn har lekt med deras barn. Jag känner igen nästan varje ansikte. Alla utom ett, porträttet på den lilla flickan. Jag undrar vem hon är, sedan förstår jag. Den förstfödda.

På Tabar Islands hålls enligt melanesisk tradition en stor fest när en kvinna är gravid med sitt första barn. För att fira fruktbarheten. Vi hade turen att få vara med på en sådan fest. Flickan på bilden är barnet i magen. Emelie skriver att hon heter Gina. Tänk, det blev en flicka. Hon borde fylla tre år snart. Kanske sitter hon där, i detta nu. Tittar på bilderna, och undrar hon också. Vilka vi är, och när vi kommer tillbaka.

Tack Emelie, tack Petter!

En dålig nyhet, och en bra nyhet

Nya fotoböcker på väg till Kurrekurreduttön.

Fler böcker på väg till Kurrekurreduttön.

I höstas tryckte vi upp två fotoböcker från vårt besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Islands som den lilla ögruppen utanför Papua Nya Guinea egentligen heter. Dessa överlämnade vi till våra långseglarvänner Eric och Birgitta på Ariel IV som hoppades få möjlighet att leverera dem under sin stundande Stillahavskorsning.

Nu har vi fått besked om att Ariel IV kommer ta en annan rutt genom Söderhavet än de först planerat. Det är en del av friheten med att vara ute och segla, att man kan planera om när andan faller på. Men synd på vår bokleverans, tyckte vi. Tabar Islands ligger långt bortom de vanliga farlederna. Att hitta en ny kurir är svårt. Och postgången i Papua Nya Guinea kan man räkna bort – den har vi redan provat.

Då hörde Emelie av sig till. Emelie och Petter som läste om vårt besök på Kurrekurreduttön här på bloggen för några år sedan, och som nu har bestämt sig för att åka dit på egen hand. De ska flyga till huvudstaden Port Moresby, och resa vidare därifrån med inrikesflyg och lokal båt. Emelie ville gärna få några tips, och undrade om vi ville skicka med något. Och det ville vi så klart.

De reser redan om några veckor. Så nu gäller det att få nya böcker klara i tid, tänkte jag och gick in på Fotoklok.se där jag beställde de förra. Och minsann. De förra böckerna låg kvar i systemet. Det vara bara att klicka på ”Beställ igen”, och vips så var två nya på väg till tryckeriet med utlovad leverans hem till Emelie och Petter några dagar senare. Otroligt smidigt. Nu hoppas vi att resten av leveransen går lika bra. Att resa i Papua Nya Guinea är ett stort äventyr, oavsett färdsätt.

Jag frågade Emelie om de kunde tänka sig att skriva ett litet gästinlägg här på vår blogg – när de är tillbaka. Kanske med ett par bilder som bevis på att kurirerna utfört sitt jobb. Och jodå, det kunde de absolut tänka sig. Så roligt. Jag känner på mig att det kommer gå bra den här gången. Tredje gången gillt.

Med kurir till Kurrekurreduttön

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

Kurrekurreduttbarn läser Pippi Långstrump.

VÄSTRA HAMNEN, MALMÖ. Förra veckan hade vi den äran att ha vännerna Eric och Birgitta från segelbåten Ariel IV ombord på en fika. Om några veckor far de tillbaka till sin båt i Mexiko för fortsatt färd västerut över Stilla havet. På deras önskelista framöver står ett besök på Kurrekurreduttön, eller Tabar Island som är det verkliga namnet på den ö utanför Papua Nya Guinea som inspirerat Astrid Lindgren till historien om Pippis pappa. Den ö, som var vår resas stora mål.

Kurrekurreduttön ligger långt från de vanliga seglingslederna; vi har aldrig hört talas om någon som seglat dit tidigare. Förutom vi själva då. Så vi såg genast vår chans att skicka med en liten hälsning. Kurrekurredutterna tyckte det var väldigt spännande att se sig själva på bild, så vi tänkte göra en fotobok från vårt besök hos dem. Som tack för senast, även om själva leveransen kan ta sin lilla tid. Stilla havet är ett stort hav.

Jag googlade fotobok och fick 496 000 träffar, så är det nån där ute som har goda erfarenheter av att trycka smidiga, fina och prisvärda fotoböcker med hyfsat snabb leveranstid. Ja, då skulle jag uppskatta era tips.

Tidigare blogginlägg om Kurrekurreduttön:

Resfeber på Kurrekurreduttön

Välkommen till Kurrekurreduttön!

Nu finns den sanna historien om Kurrekurreduttön även att läsa på Resfeberbloggen, tillsammans med information om hur man kommer dit. Ja, man kan ju faktiskt ta flyget också. Även om det är lite fusk, tycker vi : )

Läs vårt gästinlägg om Kurrekurreduttön på resfeberbloggen.se

Lätt räknade grönsaker

Jag väljer ut tre klasar bananer, av fem möjliga. De kostar en kina styck. Jag räcker fram en tia. Kvinnan som säljer bananerna tar emot sedeln med viss tvekan. Hon visar upp den för damen i marknadsståndet bredvid, samtidigt som de börjar diskutera något sinsemellan. Jag antar att hon frågar om växel. Denna eviga brist på växel. Tio kina motsvarar mindre än 35 kronor, ändå saknas växel.

Grannkvinnan sticker ner handen i fickan och får upp några skrynkliga sedlar. Jag ser att hon har en tvåa. Och damen med bananerna verkar ha hittat en femma. Det räcker. Men de fortsätter diskutera, kallar till sig fler kvinnor. De skakar alla bekymrat på huvudet, rotar i fickorna och får fram någon liten sedel eller några mynt.

Jag väntar tålmodigt. Och följer ordväxlingen intresserat. Men förstår inte mycket. Någon regelrätt växling kvinnorna emellan är det i alla fall inte fråga om.  Det brukar det inte heller vara, på något märkligt sätt brukar de olika försäljarna tillämpa någon slags gemensam kassa. Men vad är då bekymret? Tillsammans har de tillräckligt med växel, med råge.

Sex kvinnor står nu i ring, de räcker mynt och sedlar fram och tillbaka. Medan kvinnan med bananerna ser allt mer förvirrad ut. Min sexåriga dotter Lovis, som är med mig på marknaden, börjar bli rastlös. Jag berättar att jag väntar på vår växel. Att vi handlat för tre kina, och jag har lämnat tio.

Lovis konstaterar snart att vi borde få sju kina tillbaka. Och det har hon naturligtvis rätt i. Men jag vill inte störa kvinnornas diskussion. Inte rycka sedlarna ur händerna på dem. Kvinnan med bananerna har nu tillräckligt med växel i handel, och lite till. Hon tittar på sina pengar, och sedan på de andra. Vad ska hon göra nu?

Diskussionen har lockat några åhörare. En av dem en ung man, som berättar för kvinnan att hon ska ge mig sju kina tillbaka – en tvåa och en femma. Inget annat. Hon räcker över sedlarna till mig, osäkert. Medan den unge mannen nickar leende mot mig, ser mäkta stolt ut. För han kan minsann räkna. Så det så. Jag ler tillbaka, tackar för hjälpen och packar ner mina bananer. ”Kan vi gå vidare nu?” frågar Lovis otåligt. Det gör vi.

En bit bort hittar vi några mango-frukter vi vill köpa. Och karusellen är igång igen. Att handla på marknaden i Papua Nya Guinea kan vara äventyr. Av flera skäl. Dels på grund av den eviga diskussionen om växel, men också för att man aldrig hittar det man vill ha. Vissa dagar finns det mer att välja på, andra ingenting. Man får helt enkelt ta det som finns. Och man kan behöva leta en del. Det enda det alltid finns gott om är betelnötter, vars enda syfte är ruset man får när man tuggar på dem. De klarar vi oss utan.

Jag hittar en ananas undangömd bland lite rökt fisk. Några mango-frukter i klädståndet. Och två ynkliga små gurkor under ett berg av spenatliknade blad. Lovis spanar också in några jordnötter, och lite ingefära. Det var allt vi fick tag på idag. Lyckligtvis hittade Ludvig också några morötter i kinesaffären igår. Och vi har fortfarande en del apelsiner och citroner kvar från Hermit Islands. Det får räcka. Annars får vi odla groddar. Om två veckor räknar med att angöra Talaud i Indonesien. Kanske är utbudet bättre där. Eller också inte.

(Det här blir vårt sista inlägg från Papua Nya Guinea. I vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen finns mer att läsa om vår resas hitills mest spännande land. )

En rund manick som säger tick-tack

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.

Aporna seglar vidare mot Kurrekurreduttön, utan papegoja.

I Söderhavet är man aldrig ensam.

Jag vaknar av fnitter och småprat utanför båten, och kanoter som slår mot skrovet. Någon ropar försiktigt ”Hello”. Jag lyfter trött på ena ögonlocket och konstaterar att klockan är tjugo i sju på morgonen. Jag försöker ignorera dem en stund. Men det är svårt, och snart väcker de också den övriga familjen.

När jag tittar upp ur luckan möts jag av minst tjugo små nyfikna par ögon. ”Good morning” säger jag trött. Vilket resulterar i att hela gänget vänder sig bort och fnittrar nervöst. En stund senare ta en lite äldre flicka mod till sig. ”Do you want egg?” säger hon och håller upp två pyttesmå hönsägg. Och jodå, det vill vi. Vi byter dem mot en påse salt. ” Därefter erbjuder flickan brevid en apelsin. En enda apelsin. Jag värderar den till ett litet paket kex och flickorna ser belåtna ut.

I nästa kanot finns en liten som vill byta bort lite chili, och ingefära. En annan två bananer, en tredje en citron, en fjärde tre tunna små vårlökar, en femte en kokosnöt. Och så fortsätter det. Så fort vi sticker upp huvudet. Samma barn kommer tillbaka om och om igen. Med nya bytesvaror. Nötter, sötpotatis, kål, ananas, bönor, papaya, gurka, paprika, stjärnfrukt. I pyttesmå kvantiteter. För att få ännu en anledning till att besöka den främmande båten som ankrat här i deras lagun. Den första på tio månader.

När vi besöker byn, för det obligatoriska artighetsbesöket hos hövdingen, bildar byns barn en svans bakom oss. När vi badar från båten simmar hela byns barn ut för att titta på. Och när vi igår kväll tog jollen ända bort till den yttersta sandudden för att grilla vår middagsfisk sprang ett helt gäng barn den dryga kilometern längs stranden för att göra oss sällskap.

Sakta men säkert närmar de sig Lovis och Otto, en efter en, för att slutligen omringa dem helt. Våra smågastar, som börjar bli ganska vana vid att vara i centrum för allas blickar, hanterar detta med ett imponerande lugn. Och välkomnar alla som vill vara med och leka. Oavsett om det handlar om att bada, bygga sandslott eller klättra i träd. Själv kan jag bli lite frustrerad av att aldrig vara ensam. Att ständigt vara betraktad. Kanske är det så här det känns för aporna på zoo.

Men vi är trots allt här av egen fri vilja. Och ingen är otrevlig eller hotfull. Tvärtom. Så snart vi sätter vår fot iland, möts vi av en generositet och en vänlighet som är svår att matcha. Idag blev barnen till och med erbjudna en livs levande papegoja i avskedsgåva. Stor och ståtlig. Några ungdomar hade skjutit ner den med en slangbella. Jag tackar vår kapten för att han hade förstånd att tacka nej, trots frestelsen. Med en papegoja ombord hade sovmorgnar definitivt varit ett minne blott.

Med frukt- och grönsaksnäten fulla, lämnar vi ikväll Nissan-atollen. För att fortsätta vår resa västerut genom Papua Nya Guineas övärld. Vidare mot resans mål: Kurrekurreduttön. Utan papegoja.

I valet och kvalet

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …