Lätt räknade grönsaker

Jag väljer ut tre klasar bananer, av fem möjliga. De kostar en kina styck. Jag räcker fram en tia. Kvinnan som säljer bananerna tar emot sedeln med viss tvekan. Hon visar upp den för damen i marknadsståndet bredvid, samtidigt som de börjar diskutera något sinsemellan. Jag antar att hon frågar om växel. Denna eviga brist på växel. Tio kina motsvarar mindre än 35 kronor, ändå saknas växel.

Grannkvinnan sticker ner handen i fickan och får upp några skrynkliga sedlar. Jag ser att hon har en tvåa. Och damen med bananerna verkar ha hittat en femma. Det räcker. Men de fortsätter diskutera, kallar till sig fler kvinnor. De skakar alla bekymrat på huvudet, rotar i fickorna och får fram någon liten sedel eller några mynt.

Jag väntar tålmodigt. Och följer ordväxlingen intresserat. Men förstår inte mycket. Någon regelrätt växling kvinnorna emellan är det i alla fall inte fråga om.  Det brukar det inte heller vara, på något märkligt sätt brukar de olika försäljarna tillämpa någon slags gemensam kassa. Men vad är då bekymret? Tillsammans har de tillräckligt med växel, med råge.

Sex kvinnor står nu i ring, de räcker mynt och sedlar fram och tillbaka. Medan kvinnan med bananerna ser allt mer förvirrad ut. Min sexåriga dotter Lovis, som är med mig på marknaden, börjar bli rastlös. Jag berättar att jag väntar på vår växel. Att vi handlat för tre kina, och jag har lämnat tio.

Lovis konstaterar snart att vi borde få sju kina tillbaka. Och det har hon naturligtvis rätt i. Men jag vill inte störa kvinnornas diskussion. Inte rycka sedlarna ur händerna på dem. Kvinnan med bananerna har nu tillräckligt med växel i handel, och lite till. Hon tittar på sina pengar, och sedan på de andra. Vad ska hon göra nu?

Diskussionen har lockat några åhörare. En av dem en ung man, som berättar för kvinnan att hon ska ge mig sju kina tillbaka – en tvåa och en femma. Inget annat. Hon räcker över sedlarna till mig, osäkert. Medan den unge mannen nickar leende mot mig, ser mäkta stolt ut. För han kan minsann räkna. Så det så. Jag ler tillbaka, tackar för hjälpen och packar ner mina bananer. ”Kan vi gå vidare nu?” frågar Lovis otåligt. Det gör vi.

En bit bort hittar vi några mango-frukter vi vill köpa. Och karusellen är igång igen. Att handla på marknaden i Papua Nya Guinea kan vara äventyr. Av flera skäl. Dels på grund av den eviga diskussionen om växel, men också för att man aldrig hittar det man vill ha. Vissa dagar finns det mer att välja på, andra ingenting. Man får helt enkelt ta det som finns. Och man kan behöva leta en del. Det enda det alltid finns gott om är betelnötter, vars enda syfte är ruset man får när man tuggar på dem. De klarar vi oss utan.

Jag hittar en ananas undangömd bland lite rökt fisk. Några mango-frukter i klädståndet. Och två ynkliga små gurkor under ett berg av spenatliknade blad. Lovis spanar också in några jordnötter, och lite ingefära. Det var allt vi fick tag på idag. Lyckligtvis hittade Ludvig också några morötter i kinesaffären igår. Och vi har fortfarande en del apelsiner och citroner kvar från Hermit Islands. Det får räcka. Annars får vi odla groddar. Om två veckor räknar med att angöra Talaud i Indonesien. Kanske är utbudet bättre där. Eller också inte.

(Det här blir vårt sista inlägg från Papua Nya Guinea. I vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen finns mer att läsa om vår resas hitills mest spännande land. )

7 reaktioner på ”Lätt räknade grönsaker

  1. Hej!!
    Nu har jag läst HELA bloggen:) Hittade er efter artikeln i Expressen. Jösses med äventyr ni varit med om! Vilka härliga minnen för er och barnen!!
    Helt säker på att det blir MVG i geografi;)
    Det hade inte varit ett äventyr för mig eftersom jag blir sjösjuk av att titta på en eka från torra land:) Landkrabba mao! Meen en tripp till Kurrekurreduttön kanske det kunde vara värt att bli sjösjuk! Underbara bilder från alla hörn ni varit på.
    Längtar ni aldrig hem?
    Kommer att fortsätta att titta in här och läsa om vidare äventyr!
    Ha det gott och var rädda om er!/ Kram Helena

    Gilla

    • Men ojojoj, hur lång tid tog det? Att läsa hela bloggen alltså. Längtar hem gör vi sällan, däremot kan vi längta efter familj och vänner. Lite smågodis och snabbt internet vore inte heller fel. Kram, Linda

      Gilla

  2. FInns fantastiskt med god frukt i Indonesien morötter har jag hittat på alla småställen jag besökt…sköj dom dock nog…Bevattningen lämnar lite att önska 🙂

    Gilla

  3. Intressant, men inte sa forvanande om du kanner till nagot om lokal spraken. Rakne-orden ar ofta inte manga: Bara ETT – TVA – TRE – MANGA!!!
    Otroligt nog har vissa sprak inte ens ord for handens fem fingrar. Det ar mot denna bakgrunden latt att forsta varfor infodingar som inte kan engelska (eller ”Pigeon”) inte ens kan rakna lite vaxel pa sina 5+5 fingrar.

    Det ar viktigt att sprida engelska i skolan sa att infodingarna kan dels kommunisera med varandra och den ovriga varlden, den manskliga gemenskapen. Och unvika att bli blasta pa vaxel om de kan multiplicera, dividera, addera och dra ifran…

    Gilla

    • Tack för tipset. Blir ärligt talat lite sisådär med sköljandet ibland, vi har ju inte så mycket färskvatten. Men vi blir sällan sjuka. Reser så sakta att kroppen verkar vänja sig vid alla bakterier. Läser ibland i Lonely Planet och researtiklar att bara ska dricka köpevatten. Nonsens. Finns ju inte ens affärer, i alla fall inte där vi har varit de senaste månaderna. Men däremot använder vi kolfilter på tanken. Både på vägen in och ut. Funkar fint, tar även bort en del märkliga smaker. /Linda

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s