I Söderhavet är man aldrig ensam.

Jag vaknar av fnitter och småprat utanför båten, och kanoter som slår mot skrovet. Någon ropar försiktigt ”Hello”. Jag lyfter trött på ena ögonlocket och konstaterar att klockan är tjugo i sju på morgonen. Jag försöker ignorera dem en stund. Men det är svårt, och snart väcker de också den övriga familjen.

När jag tittar upp ur luckan möts jag av minst tjugo små nyfikna par ögon. ”Good morning” säger jag trött. Vilket resulterar i att hela gänget vänder sig bort och fnittrar nervöst. En stund senare ta en lite äldre flicka mod till sig. ”Do you want egg?” säger hon och håller upp två pyttesmå hönsägg. Och jodå, det vill vi. Vi byter dem mot en påse salt. ” Därefter erbjuder flickan brevid en apelsin. En enda apelsin. Jag värderar den till ett litet paket kex och flickorna ser belåtna ut.

I nästa kanot finns en liten som vill byta bort lite chili, och ingefära. En annan två bananer, en tredje en citron, en fjärde tre tunna små vårlökar, en femte en kokosnöt. Och så fortsätter det. Så fort vi sticker upp huvudet. Samma barn kommer tillbaka om och om igen. Med nya bytesvaror. Nötter, sötpotatis, kål, ananas, bönor, papaya, gurka, paprika, stjärnfrukt. I pyttesmå kvantiteter. För att få ännu en anledning till att besöka den främmande båten som ankrat här i deras lagun. Den första på tio månader.

När vi besöker byn, för det obligatoriska artighetsbesöket hos hövdingen, bildar byns barn en svans bakom oss. När vi badar från båten simmar hela byns barn ut för att titta på. Och när vi igår kväll tog jollen ända bort till den yttersta sandudden för att grilla vår middagsfisk sprang ett helt gäng barn den dryga kilometern längs stranden för att göra oss sällskap.

Sakta men säkert närmar de sig Lovis och Otto, en efter en, för att slutligen omringa dem helt. Våra smågastar, som börjar bli ganska vana vid att vara i centrum för allas blickar, hanterar detta med ett imponerande lugn. Och välkomnar alla som vill vara med och leka. Oavsett om det handlar om att bada, bygga sandslott eller klättra i träd. Själv kan jag bli lite frustrerad av att aldrig vara ensam. Att ständigt vara betraktad. Kanske är det så här det känns för aporna på zoo.

Men vi är trots allt här av egen fri vilja. Och ingen är otrevlig eller hotfull. Tvärtom. Så snart vi sätter vår fot iland, möts vi av en generositet och en vänlighet som är svår att matcha. Idag blev barnen till och med erbjudna en livs levande papegoja i avskedsgåva. Stor och ståtlig. Några ungdomar hade skjutit ner den med en slangbella. Jag tackar vår kapten för att han hade förstånd att tacka nej, trots frestelsen. Med en papegoja ombord hade sovmorgnar definitivt varit ett minne blott.

Med frukt- och grönsaksnäten fulla, lämnar vi ikväll Nissan-atollen. För att fortsätta vår resa västerut genom Papua Nya Guineas övärld. Vidare mot resans mål: Kurrekurreduttön. Utan papegoja.