Hummer till frukost

S/Y Mary 13 kommentarer
Frukost à la Maine

Frukost a la Maine

MONHEGAN ISLAND, MAINE. Vi skulle inte hinna fram till fastlandet innan mörkret, så vi bestämde oss för att försöka stanna på den lilla ön Monhegan längst ut i Maines akipelag. Det stod visserligen i guideboken att hamnen var dålig och ön besöktes bäst med färja. Men det var värt ett försök.

Hamnen var full av bojar, vid ett par av dem låg några lokala fiskebåtar. På en av dem stod en tjock gubbe med skägg och gula galonbyxor. Vi frågade honom var vi kunde ankra, och han bekräftade guideboken. Ankarbotten är dålig men vi fick gärna ta en av hans bojar.

Så snart Mary var tryggt förtöjd sjösatte vi jollen för att ta en titt på ön. Vi hittade fiskegubben på trappen till sin fiskebod. Han presenterade sig som Mattie Thomson, och bjöd på en öl. Vi slog oss ner för att prata en stund medan Lovis och Otto bekantade sig med hans femårige son. Han är den ende pojken på öns skola. Det finns två flickor också.

Det bor ett 30-tal personer på ön året runt, och vi hade tydligen träffat den gästfriaste av dem alla. För snart hade han försett oss med sjökort över hela området, introducerat oss för sina vänner och bjudit in oss på middag och dusch och gett oss fisk för två middagar.

Tidigt imorse hörde jag ljudet av en båt som närmade sig Mary. Jag hörde hur den saktade in, och sedan en stor duns på däck. Det var Mattie, som kom med hummer till frukost. Ja, de äter det här. Med äggröra. Det blev en stor frukost. Vi fick ELVA humrar!

Bildreportage från hummerfisket på Monhegan Island

Lycka kan inte mätas i pengar

S/Y Mary 24 kommentarer
Lycka kan inte mätas i pengar.

Lycka kan inte mätas i pengar.

NEWPORT, RHODE ISLAND. Vi får ofta frågor om hur vi har finansierat vår resa, och hur mycket pengar vi gjort av med. Så sent som igår faktiskt, därav det här inlägget. Jag har tidigare undvikit ämnet, eftersom det har en direkt negativ effekt på mitt humör. Men jag inser att våra erfarenheter kan vara av glädje för någon annan som befinner sig i samma situation som vi gjorde för tio år sedan. Så jag ger efter.

Vi har gjort av med drygt 200 000 kronor per år, inklusive allt. Det är egentligen ganska lite pengar, med tanke på att vi är fyra personer och har en stor båt att ta hand om. Problemet är snarare bristen på inkomster. Jag säljer visserligen lite artiklar då och då, men det räcker inte långt. Vi har också några sponsorer som har hjälpt oss med utrustning som vi annars inte skulle haft råd till. Men i övrigt lever vi på sparade pengar.

Vi bodde på båten i Sverige under åtta år för att spara till resan. Räknade ut att varje seglad timme skulle kosta oss 17 kronor, och prioriterade våra utgifter därefter. Så här i efterhand kan man tycka att det kanske hade varit smartare att investera i ett hus eller en lägenhet som vi hade kunnat sälja innan avresa. Men vi var inte beredda att sätta vår dröm på spel.

Förhoppningen var från början att vi skulle klara världsomseglingen på tre år, och göra av med 150 000 kronor per år. Och då ha ett litet startkapital kvar vi kom hem. Det hade känts tryggt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Runt kom vi, men det tog fyra år och vi har gjort av med mer pengar än vi hade räknat med. Så man behöver inte vara särskilt kvick i huvudet för att räkna ut att vi har kraschat vår budget.

Vi har inte heller varit så duktiga på att bokföra våra utgifter, så jag kan inte redogöra exakt för vad som gått till vad. Men min gissning är att underhållet av båten har slukat ungefär två tredjedelar. Det är mycket mer än vi tänkt oss. Men vissa saker kan man helt enkelt inte snåla på. Ska båten ta hand om oss, måste vi också ta hand om henne.

Vår budget var kanske lite optimistisk med tanke på att både motor, segel och rigg var 25 år gamla när vi avseglade. Det måste jag erkänna. Men alternativet hade varit att stanna hemma i ytterligare något år för att spara ihop mer pengar, och då hade barnen missat mer av skolan. Eller att vara ute kortare tid – vända i Karibien, sälja båten halvvägs eller stressa runt jorden. Men det ville vi inte. Så det fick bli som det blev.

Vi har nu lagt våra sista slantar på varma kläder och skor. Ja, faktum är att vi faktiskt ligger lite minus. Och det kommer nog att bli lite tufft att börja om helt från början så här mitt i livet. Men vi är i alla fall rika på minnen, och Ludvig är välkommen tillbaka till sitt jobb när han kommer hem. Så det kommer nog att ordna sig. Det gör det alltid.

Mary af Rövarhamn på Facebook

S/Y Mary 6 kommentarer
Nu finns vi äntligen på Facebook

Nu finns vi äntligen på Facebook

NEWPORT, RHODE ISLAND. Vi kom fram till Newport igår. Och här blir vi kvar tills vi har fått igång vår värmare. Idag är det bara tolv grader ute, och inte mycket varmare inne. Det blåser kuling och väderleksrapporten utlovar regn till kvällen. Inte alls särskilt mysigt med andra ord. Men det utlovas bättre väder imorgon, och den felande pumpen bör vara framme på fredag eller lördag. Så det finns gott om hopp.

Ludvig har trotsat elementen, dragit på sig stövlar och sjöställ och tagit jollen in till byn för att fixa lite grejer för den fortsatta färden norrut. Barnen ligger under duntäcke och yllefilt i akterhytten och läser. Och jag sitter vid datorn i mössa och raggsockor och gör sådant som jag egentligen borde gjort långt tidigare, som att starta en Facebook-sida. Hoppas ni gillar den.

Klicka här för att följa Mary af Rövarhamn på Facebook

New York – världens bästa land

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

NEWPORT, RHODE ISLAND. Jag satt här och försökte sammanfatta intrycken från vår vecka i New York, när jag kom att tänka på något som Sebastian sa häromdagen.  ”Jag älskar New York, men skulle aldrig vilja flytta till Amerika.” Sebastian är en barndomsgranne till Ludvig som bott i New York i snart 20 år. Jag har bara tillbringat en vecka i stan men tror mig förstå vad han menar.

Medan bilen är en förutsättning för att leva i resten av landet finns nästan inga privata fordon på Manhattan. Inga bilar, inga mopeder eller motorcyklar. Den mesta förflyttningen sker under marken, runt fem miljoner åker med New Yorks tunnelbana varje dag. På gatorna är det de gula taxibilarna som dominerar. Och fotgängarna. Trottoarerna är breda och övergångsställena många. Ingen tutar, ingen gormar. Vi blev inte påsprungna eller knuffade en endaste gång.

Det är märkligt. Att trots att Manhattan är värdens mest tätbefolkade plats upplevde vi ingen trängsel. Det finns utrymme för alla. Både fysiskt och kulturellt. Mångfalden är fantastisk – alla dessa folkslag och religioner som blandas här och lever i frid. Bara några kvarter från Wall Street, kan man köpa levande paddor, ormar och sköldpaddor på marknaden i China Town. För att i nästa stund förflyttas till en scen som tagen direkt ur någon amerikansk maffiarulle.

Det är som om stadens invånare utvecklat en ömsesidig respekt, som även jag som besökare kan känna av. Kanske är det också därför som New York är den storstaden i världen som har lägst brottstatistik. Det är dessutom förbjudet att bära vapen i New York. Det känns tryggt. En kille vi träffade berättade att han inte sett ett enda slagsmål på de sju åren han bott i staden.

Livsstilen är också en helt annan än den jag känner till från de sydliga staterna. Sundare på något vis. De vanliga snabbmatskedjorna verkar inte riktigt fått samma fäste. Medan de nyttigare alternativen blomstrar. Och det råder full aktivitet överallt – folk joggar, springer, simmar och seglar. Men visst, det är också en statusfråga. Det ser kanske lite annorlunda ut i förorterna. Men dit kom vi inte den här gången. Tyvärr. Det tar vi en annan gång. Då lovar jag att fotografera något annat än skyskrapor : )

Nyskodda

S/Y Mary 2 kommentarer
Första dagen i fångenskap

Första dagen i fångenskap

MANHATTAN, NEW YORK. Vi inventerade skofacket häromdagen, och det var en sorglig syn vill jag lova. Mögligt läder, korroderade öljetter, vulkade sulor och torkat gummi. Barnens skor var dessutom för små. Det var väl i och för sig ingen större överraskning. Vi har inte riktigt haft anledning att prioritera varken skor eller stövlar de senaste åren. Crocs har täckt våra flesta behov. Men på sistone har det blivit rätt kallt.

Det går i och för sig bra att bära strumpor även i Crocs. Men det känns inte riktigt rätt så här i storstan. Och inte blev situationen bättre av att Ottos ena vänstersko försvann överbord häromdagen. Så idag bestämde vi oss för att göra något åt saken. Vi köpte varsitt par gympadojor – det kändes som en bra mjukstart för våra ovana fötter. Och vi tog på dem redan i affären, eftersom situationen var rätt akut.

När vi ändå hade ångan uppe beslöt vi oss för att även köpa lite hela varma kläder, som det också råder en viss brist på ombord. Men vi var snart tvungna att leta reda på ett trevligt café istället. För att lufta fötterna en stund. De nya skorna satt visserligen bra. Inga problem med skav. Men så varmt och instängt det kändes. Det hade nog ingen av oss riktigt räknat med. Eller kanske förträngt. Nåja, vi vänjer oss kanske. Hoppas det.

Mary på Manhattan

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

MANHATTAN, NEW YORK. Vi lämnade Staten Island igår, seglade norrut under Verrazano-bron, förbi Frihetsgudinnan och vidare upp mot Manhattan. För att lägga till vid en liten marina bara ett hundratal meter från nya World Trade Center. Och ja, det var naturligtvis riktigt häftigt. Vi har alltid drömt om att segla in i New York. Barnen var också uppspelta. Det här är onekligen något helt annat än vi är vana vid.

Jag frågade Lovis vilket hon tyckte var roligast, att se alla skyskrapor eller segla förbi frihetsgudinnan? Hon svarade så här: ”Frihetsgudinnan, för henne finns det bara en av. Men höga hus, det finns det ju gott om hemma i Sverige.”

Det verkar som Lovis minnesbild av Sverige börjar bli lite suddig …

 

In i dimman

S/Y Mary 6 kommentarer
isbjörn

Nu känns Karibien långt borta …

OCEAN CITY – NEW YORK. Den kom i tisdags eftermiddag, drog in som ett kallt tjockt täcke med den nordliga vinden, sänkte temperaturen med närmare 15 grader på en kvart och gjorde allting drypande blött. Den för den här delen av USAs så ökända dimman var här. Sedan dess har den stundtals legat så tät att vi med nöd och näppe kunnat se vår egen masttopp. Och till skillnad från där hemma där dimma oftast sammanfaller med bleke, verkar det här inte finnas några som helst konflikter mellan dimma och vind.

Det första dygnet låg vi för ankar i kanalen vid Ocean City, där Ludvig påbörjade arbetet med att installera vår nya dieselvärmare ett projekt som plötsligt kändes mycket prioriterat. Men igår, när vinden vred runt mot sydost bestämde vi för att ge oss ut igen. Det utlovas nordliga vindar hela nästa vecka, och vi har lång väg hem. Så vi måste ta de möjligheter som ges att ta oss norrut. Men att segla i dimma är lurigt, för vi ser absolut ingenting.

Utan instrument skulle vi varit helt utelämnade till våra öron och näsor. Men kompassen visar vilket håll vi är på väg, gps:en var på sjökortet vi befinner oss. AISen visar andra fartyg, och radarn upptäcker förhoppningsvis allt det andra som är stort nog för att skada oss vid en kollision. Och om det mot förmodan skulle vara någon galning därute i en eka eller kanot, så turas barnen om att blåsa i tutan då och då.

Om dimman gjorde livet på ankringen fuktigt och kallt, så var det ingenting jämfört med tillvaron här ute till sjöss. Men vi har plockat fram underställ, overaller, björnmössor, vantar och varma sockor ur gömmorna, så ingen behöver frysa. Åtminstone inte barnen som har fått en helt ny uppsättning polarkläder från Isbjörn. Ludvig och jag använder våra gamla flyoveraller tillsvidare; seglarställen från Henri Lloyd är otäta sedan länge. Men i New York väntar nya sjökläder även till oss. Vi provar Musto den här gången.

Bortsett från en avstickare till Tasmanien och nyzeeländska Sydön för snart 2½ år sedan har vi tillbringat de senaste fyra åren på varma breddgrader. Ni anar inte hur svårt det kan vara att ta på sig ett par strumpor eller vantar för barn som inte är vana. Men oj så spännande det är med allt det nya. Lovis och Otto ser ut som små Michelin-gubbar när de springer mellan sittbrunnen och spegeln inne på toa för att titta på dimman som lagt sig som små vattendroppar på deras mössor.

Imorgon väntas dimman ersättas av kuling och kraftigt regn, och där går nog gränsen även för smågastarna. Men då ligger vi förhoppningsvis tryggt förtöjda i Great Kills Harbour på Staten Island. Där tänkte vi vänta ut ovädret och fullfölja arbetet med att installera värmaren innan vi fortsätter upp i Hudson River och in i New York. Vi hoppas få en plats i 79th Street Boat Basin på västra Manhattan. Det vore häftigt. Bortsett från någon enstaka mellanlandning har ingen av oss varit i New York tidigare, så vi är mycket förväntansfulla. Tips välkomnas.

22 år senare

S/Y Mary 15 kommentarer
virginia beach

”Kusinerna” fångar småkrabbor på stranden.

VIRGINIA BEACH. Jag åkte till USA som utbytesstudent när jag var tonåring, och placerades i en liten förort till Raleigh i North Carolina. Familjen jag bodde hos var trevlig, och jag trivdes bra. Tyvärr tappade vi kontakten ganska snabbt efter det att jag åkt hem. Det här var ju före Internets tid. Men så hittade jag mor och dotter på Facebook för några år sedan. Det visade sig att dottern hade gift sig med en av mina bättre vänner, de hade fått två barn tillsammans. Två barn födda samma år som Lovis och Otto.

För en vecka sedan skickade jag ett meddelande och berättade att vi skulle passera North Carolina inom kort. ”Säg bara var och när så kommer vi”, löd svaret. Och igår satte sig hela familjen i två bilar och körde de tre timmarna hit till Virginia Beach för att träffa oss. 22 år hade gått sedan sist, och jag måste medge att det kändes lite pirrigt att mötas igen. Men som vanligt agerade barnen utmärkta isbrytare och snart kändes allt som förr igen.

Vi har haft en härlig helg här i Virginia Beach, och ”kusinerna” har haft jätteroligt tillsammans. Vi har varit ute och seglat en sväng, badat i hotellpoolen, lekt på stranden och varit på tivoli. Ja, vi har till och med sett en eldsprutande monstertruckdinosaurie äta upp en hel bil. Sådant händer bara i Amerika. Idag var det dags att gå skilda vägar igen. Min värdfamilj är på väg tillbaka till Raleigh. Och vi förbereder oss för att fortsätta mot New York.  Vi får hoppas att det inte dröjer 22 år tills vi ses nästa gång.

Omslagsbarn

S/Y Mary 5 kommentarer
På Kryss , nummer 4 2014

På Kryss , nummer 4 2014

VIRGINIA BEACH. Lovis och Otto har blivit omslagsbarn igen. Den här gången i senaste numret av tidningen På Kryss. Bilden är tagen en ovanligt stilla dag utanför Tasmaniens ostkust för drygt två år sedan. Samma bild prydde omslaget av förra årets Watski-katalog. I senaste På Kryss finns även en artikel om hur vi löst barnens skolgång under resan. Jag kan tyvärr inte lägga upp den i vårt artikel-arkiv så länge tidningen finns i handeln. Men den borde finnas på hyllan i de flesta svenska tidningskiosker.

UFO siktat utanför North Carolina

S/Y Mary 6 kommentarer

FLORIDA – VIRGINIA. Jag hade legat och läst en stund när Ludvig lyfte på luckan och tittade in på mig. Han brukar göra så, för att se om jag somnat med lampan på. Men det hade jag inte den här gången. Så jag vinkade lätt för att visa att jag var vaken. Men den här gången hade han faktiskt något han ville säga. ”Jag såg just ett UFO”, sa han.

Skrattande tog jag ur öronpropparna för att försäkra mig om att jag hade hört rätt. Men jo, det hade jag. Så jag frågade om han ville prata om det, och det ville han. Han hade siktat tre stillastående röda ljus i bredd, på låg höjd framför båten. Tre ljus som sedan försvann lika fort som de hade dykt upp. Helt ljudlöst. ”Du har inte tagit några värktabletter?” frågade jag. Men nej, det hade han inte. ”Och du är helt säker på att det inte var en satellit, eller ett flygplan? fortsatte jag. Och det var han förståss. Helt säker.

Jag bad Ludvig notera händelsen i loggboken. ”UFO siktat tors 8/5-14 kl 21.45,”skrev han. ”Position N33*14,94′ W77*04,56′.” Själv stoppade jag in mina öronproppar igen och släckte lampan. Det var synd att jag inte såg den också, tänkte jag när jag låg där och försökte somna. Det hade varit trovärdigare då. Men han brukar inte se syner. Det brukar han faktiskt inte.