Ur loggboken fredagen den 17 september 2010:

Den höga vågen rullar in och reser sig bakom oss, och precis när det ser ut som den ska bryta rakt över oss lyfter Mary på ändan och vågen ger oss istället en vänlig knuff framåt medan skummet virvlar bakom oss. Och så kommer nästa våg. Det blåser en sisådär 10-12 sekundmeter rakt i ryggen. Seglen är saxade och vi rullar fram i 6-7 knop. Det är härligt att vara ute på havet igen. Men det är lätt att fastna med blicken på de höga vågorna som kommer ikapp oss med all sin kraft.

”Val, val,val! Där där. Såg du, såg du, såg du?” Det är Ludvig som hojtar uppspelt. Till skillnad från mig hade han blicken riktad framåt och såg när bjässen kastade sig upp ur havet för att landa med ett enormt plask 50 meter snett framför oss. Jag hann bara se plasket, som i och för sig var ganska imponerande – i dignitet med plasket från ett flygplan som hade störtat ner i havet. Ivrigt flackar våra blickar fram och tillbaka över vattenytan. Ska den komma tillbaka?

Jag minns det nu, Atlantens valar gillar vår Mary. Och vi gillar dem. När vi seglade hem henne från Kanarieöarna via Azorerna för drygt åtta år sedan förärades vi med valbesök nästan varje dag. Medan vi under samma sträcka med Havsfidran Ava några år tidigare inte såg en endaste.

”Där, där, där!” Nu är det jag som ropar och pekar. Fem meter bredvid mig dyker den upp och blåser en kaskad av vatten från sitt andningshål på huvudet. Det är en mindre val, om man nu kan säga mindre om en 8-10 meter lång varelse på minst lika många ton. Vit på magen, svart på ryggen. Troligen en vikval.

Ludvig skyndar sig ner för att hjälpa barnen med flytvästarna. Snart sticker två ivriga blonda kalufser upp ur luckan. Var det en späckhuggare? ” frågar Lovis det första hon gör. Nej, det tror jag inte. Den var större.” ”Oooj”, tydligt imponerad. Hon skyndar sig upp med lillebror i hälarna.

Jag ser den, jag ser den, jag ser den, jag såg den, jag såg valen”, gastar en uppspelt Otto när valen nästa gång kommer upp till ytan.  Han babblar oavbrutet nuförtiden, och upprepar allt minst tre gånger. Ofta tio. Nu är den bakom oss, dyker in under båten. Tänk att de kan ha sådan millimeterkontroll på denna jättekropp. Och så kommer den igen, den här gången glider den fram längs med båten en halvmeter under vattenytan med den vita magen uppåt. Sedan försvinner den igen.

”Wow” Lovis ser lycklig ut. Hon ska minsann berätta för dagiskompisarna där hemma att hon sett val. Först delfiner, sedan haj och nu val. Massa häftiga djur. Igår såg hon en krabba också.  Vi har med hjälp av en av fröknarna kontakt med de gamla kompisarna där hemma. Det betyder mer än man kan tro för de små. Livet före avsegling är en viktig referenspunkt i deras föränderliga tillvaro.

”Där!” Där var den igen. Nu på styrbords sida. Barnen flyttar över till andra sidan sittbrunnen för att se bättre. Ropar att den ska komma tillbaka. Och det gör den, igen och igen. Den stannar kanske en halvtimma eller så. Det är svårt att säga; tiden står stilla. Man vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det, för nu luktar det plötsligt lite bränt. Jag rycks loss ur mitt rusliknande tillstånd och kallas tillbaka till vardagen ombord. Just det, vi har bröd i ugnen.

När jag kommer upp igen är valen borta. Kanske kom den också på något viktigt den hade glömt att göra.

Hoppas vi ses snart igen.