Världsomseglingen

Kuna Yala – utveckling för vem?

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Historien har visat att så snart vi utvinner vårt eget guld kommer någon för att ta det från oss”, så förklarar en av Kuna-indianernas ledare varför det är förbjudet att utvinna guldet i Kuna Yalas floder. En överlevnadsstrategi, för ett utsatt folk. När spanjorerna invaderade deras land för femhundra år sedan bodde en halv miljon Kuna-indianer i området. Idag finns bara en tiondel kvar. Trots detta utgör de än idag en av de största indianstammarna i världen.

Kuna Yala är en självstyrande region på Panamas karibiska kust. Ett pärlband av paradisöar längs en smal kustremsa med regnskogsklädda berg och djupa floder.  Ett område mer känt som San Blas, ett namn som en gång myntades av spanjorerna och inte gärna används av Kuna-indianerna själva. De flesta Kuna-indianer talar dock lite spanska, särskilt de yngre.

Vi hinner sällan mer än att kasta vårt ankare innan indianerna kommer ut i små kanoter till båten för att sälja sina varor. Männen säljer färsk fisk, langostiner (karibisk hummer), färsk frukt eller nybakt Kuna-bröd. Kvinnorna visar upp vackra broderier, pärlhalsband och andra hantverk. De flesta är vänliga och säger inte särskilt mycket, men en del kan vara ganska påstridiga.

Kvinnornas broderier är näst efter kokosnötter Kuna-indianernas största exportvara. Vanligtvis i form av vackra bröstplattor mer kända som molas. Sydda i klara färger, i samma mönster som kvinnorna en gång målade sina bara bröst – innan de kristna missionärerna lärde dem att skyla sig. Kuna-kvinnorna är mycket vackra i sina färgglada kläder, pärlklädda armar och ben, guldringar i näsa och öron och målade kinder. Men de är mycket små, världens minsta folkslag näst efter pygméerna.

Kuna-indianerna har stränga lagar för att bevara sin kultur.  Det är förbjudet för utomstående att bosätta sig på deras mark eller starta någon verksamhet i området.  Det är heller tillåtet för Kuna-indianerna att gifta sig med någon som inte är Kuna-indian. Det finns till och med strikta regler för att gifta sig med någon från en annan by, vilket har lett till viss inavel och albinos är inte ovanliga. Homosexualitet verkar däremot vara accepterat av Kuna-indianerna, och det är vanligt att män klär ut sig till kvinnor.

Enbart femtio av San Blas 350 öar är bebodda. Några familjer lever ensamma på öar långt ute i havsbandet, men de flesta tränger ihop sig på ett fåtal öar nära fastlandet. De lever enkelt, som de har gjort i alla tider. Husen är byggda av sockerrör, med palmtak och sandgolv. Sover gör Kuna-indianerna i färgglada hängmattor, möbler saknas helt. Tyvärr verkar allt fler hyddor under senare år ha kompletterats med något av det sämsta från vår kultur – nämligen TV-apparaten. Något elnät finns däremot inte på öarna och TV-apparaterna drivs med el från dieselverk eller solpaneler.

Frågan är om Kuna-indianerna ska lyckas behålla sin kultur, och på vilket sätt. Jag tänker på Dementerio, en av de många fiskare som brukar förse oss med nyfångad fisk. En dag råkade han komma lagom till lunchen serverades: korv och makaroner. ”Spagetti, spagetti” sa han och pekade hungrigt mot vårt dukade bord. Jag bjöd ombord honom och han åt med god aptit. Inte heller tackade han nej till den kylskåpskalla öl som serverades. Han berättade att han paddlade de sex sjömilen (en dryg mil enkel väg) ut till revet varje dag. Något segel hade han inte råd med, och undrade om vi inte kunde avvara lite tyg. Det kunde vi inte, men han verkade ändå ganska nöjd över att få 20 dollar för två rensade barracudor och en stor krabba.

En tysk seglare som besökt området många gånger berättar att han en gång fångat en fisk långt större än han själv kunde ta vara på. Istället för att kasta den bjöd han byborna på grillad fisk. Kvällen blev mycket lyckad och Kuna-indianerna åt med god aptit. Men nästa morgon väntade tillrättavisning från hövdingen; fisken hade varit rikt kryddad och han ville inte att byborna skulle få smak på annat än den traditionella maten främst bestående av matbananer, bröd och okryddad fisk med kokosvatten.

Vi har ännu inte fått några bannor från hövdingen i Dementerios by. Men hur glad jag än är för att vi får lov att besöka denna annorlunda värld så kan jag inte låta bli att fundera över hur vår närvaro här påverkar Kuna-indianerna. Kan man förhindra ett folk från att utvecklas?

Vågor på vägen

S/Y Mary 2 kommentarer

Vår vistelse i Cartagena har varit extremt varm, och fuktig. Ovanligt hett, sägs det. Nu förstår vi varför. Igår öppnade sig himmeln och ett åskväder utan dess like brakade lös. Vi använder inte regnuppsamlaren i stadsmiljö, så hur många liter som faktiskt föll under den timme som skyfallet pågick är svårt att säga. Men det kan ju kvitta för oss som flyter ovanpå. Värre var det för de som färdades på vägarna (se videosnutt); inte var dag det går vågor i bilars kölvatten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har du en stund över kan du läsa mer om våra intryck från Cartagena i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen. Själva lättar vi ankar och seglar vidare mot Kuna Yala.

Hela havet skummar!

S/Y Mary 10 kommentarer

”Vem är det som har hällt diskmedel i vattnet?” Det är Lovis som undrar, och frågan är befogad; hela havet skummar. Det är tidig morgon. Ludvig och Otto sover fortfarande medan vi tjejer sitter ute och betraktar det upprörda havet. Inne kan man inte vara, då blir man sjösjuk. I alla fall jag.

Vi har vinden i ryggen, gör 7-8 knop för bara genuan. Jag tittar bakåt. En stor våg kommer allt närmre, blir allt högre. Tornar upp sig flera meter bakom oss. Just när det ser ut som den ska bryta rakt över Marys akter lyfter hon på rumpan och låter vågen knuffa oss framåt medan vi forsar fram genom ett hav av fradga. Det gick bra den här gången också, tänker jag och andas ut. Samtidigt smäller det till i sidan av båten. Jag hinner vrida på huvudet lagom till vågen som orsakade smällen genererar en kaskad av vatten som landar i sittbrunnen, rakt över Lovis och mig.

Jag skakar av mig det varma vattnet, möter Lovis blick och ler. Väntar på hennes reaktion. Hon ser ut som en blöt katt, fortfarande lite chockad som om hon inte riktigt fattat vad som hänt. Hon ser på sig själv, och sedan på mig. ”Oj, det var en dum våg!” säger hon sedan och ler snett. Utrustad i enbart sjöställsbyxor och flytväst gör lite stänk inte någon större skada, i alla fall inte om man har rätt attityd.

Vi befinner oss utanför Sydamerikas nordligaste udde, ökänd för sin stökiga sjö. Med rätta, vågorna kommer från alla håll, när man minst anar det. Det är som en katt-och-råtta-lek mellan Mary och havet. För det mesta vinner Mary, men ibland överaskas hon och får en smäll som slår henne ur kurs. Men vindrodret kämpar tappert, och snart pekar fören åter åt rätt håll. Redo att ta emot nästa våg. Världens bästa båt!

Bon bini a Curaçao!

S/Y Mary 1 kommentar

Detta bildspel kräver JavaScript.

60 nationaliteter. Från fem världsdelar. Med 20 religioner. Lever i fred. Tillsammans. På en liten ö. Det är möjligt. Och det är härligt. Ja, det är just det här som gör den här ön lite extra trevlig. Hit är alla lika välkomna, och de vänliga invånarna glömmer aldrig ett ansikte.

Majoriteten av öns 140000 invånare bor i världsarvslistade huvudstaden Willemstad, en holländsk 1600-talsstad i tropisk tappning. Curaçao tillhör än idag kungadömet Nederländerna, och fick självstyre så sent som förra hösten. Vi på Mary af Rövarhamn lyckades som enda fritidsbåt få tillstånd att lägga till vid stadens kaj. Granne med de venezuelanska fraktbåtar som förser den intilliggande marknaden med färsk frukt från den stora kontinenten i söder. Det kändes skönt att uppleva riktig stadspuls för första gången på riktigt länge. Nästan lika skönt som det var att några dagar senare återvända till lugnet i ankarviken för att bada av oss stadsdammet.

Curaçao är torrare och plattare än de andra öarna vi har besökt i Karibien. Här växer mest låga buskar, varvade med höga kaktusar. Ganska tråkigt landskap om man frågar oss, men himmelriket för iguanor. Dessa stora drakliknande ödlor som också serveras i gryta på några av öns mer traditionella restauranger. Och jodå, vi har smakat. Men gör nog inte om det.

Två och en halv vecka har vi tillbringat på Curaçao. Farmor och farfar har hälsat på. Lovis har hunnit fylla fem år. Och Mary har fått nya segel som väntar på att provseglas, helst redan i morgon. Det är dags att segla vidare mot nya äventyr. Västerut, ständigt västerut.

Ayo Curaçao!

Teknikstrul med dålig tajming

S/Y Mary 7 kommentarer

I februari meddelades världen att en dansk långseglarfamilj tagits gisslan av pirater utanför Somalias kust. Med denna händelse i färskt minne var det kanske inte så konstigt att jag var lite extra orolig när det var dags för oss att segla västerut längs Venezuelas pirathärjade kust, även om vi med råge höll vad som anses vara tryggt avstånd till kusten. Under överseglingen skrev jag ett blogginlägg om min paranoia. Naturligtvis inte i avsikt att göra någon orolig, utan bara för att ge ett exempel på hur man kan skrämma upp sig själv helt i onödan.

Senare blev jag varse om att vår SPOT satellitsändare slutat sända ut vår position några timmar efter det att inlägget publicerats. Detta hade sin enkla förklaring i att batterierna tagit slut, vilket apparaten inte indikerar på ett tydligt sätt. Enligt bruksanvisningen ska en röd lampa blinka när 30 procent av batteriet återstår. Normal batteritid är 2-3 veckor. Satellitsändaren blinkade visserligen rött, men vi hade ingen anledning att misstänka att den redan slutat sända.

Under den följande natten, då vi låg tryggt i hamn på Los Roques, fick vi ett meddelande på satellittelefonen som vi glömde läsa i vår iver att upptäcka den nya övärlden. Det var först på kvällen när vi återvände till båten som vi förstod den dåliga tajmingen i dessa sammanträffanden, och kunde meddela oss till omvärlden.

Först och främst. Förlåt till alla er som oroat er, nästa gång byter vi batteri på en gång när lampan börjar blinka. Samtidigt är vi glada för att det finns så många där ute som följer oss och bryr sig, vilket i sig ger en känsla av trygghet. Jag vill dock påminna om att inte ta tekniken på för stort allvar, särskilt inte när vi kommer ut på Stilla Havet där vår satellitsändare inte har full täckning.

SPOT täckningskarta: Orange betyder bra täckning, och ljusgrå ingen alls.

Om du vill ha ett livstecken, eller ser någon anledning till oro ser vi gärna att du skickar ett textmeddelande till vår satellittelefon (gratis), och gör oss uppmärksamma på detta. Precis som flera gjorde den här gången. Och glöm inte bort att det faktiskt går bra att ringa till oss. Det är visserligen ganska dyrt men det kanske det kan vara värt för att få svar direkt. Svarar vi inte, ring igen!

Och när det gäller pirater så lovar vi dyrt och heligt att även i fortsättningen undvika riskområden så gott det går. Glädjande nog kan jag berätta att vi inte kommer att passera några kända piratvatten på mycket länge. Inte förrän på andra sidan Stilla Havet. Såvida det inte är så att Kapten Långstrump fortfarande härjar där borta i Söderhavet …

Läs mer om pirater i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen

Färgkoder på Los Roques

S/Y Mary 13 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Lite styrbord, lite till. Bra så, rakt fram.” Jag står längst fram på peket och dirigerar in båten mellan reven. För att undvika missförstånd pekar jag med hela armen åt det hållet rorsman ska svänga. Vi befinner oss på Los Roques utanför Venezuela, och här är det eyeball navigation som gäller. Sjökorten visar flera hundra meter fel, och stora områden är inte utmätta alls. Att segla här i annat än dagsljus är uteslutet. Ju högre solen står på himlen desto bättre kan man se de olika färgskiftningarna. Allra bäst ses de från masttoppen.

  • Mörkblått: >10m – bara att tuta och köra
  • Klarturkost: 2-10m sandbotten, sakta ner
  • Mörkgrönt: 2-10m sjögräs/korall, sakta ner ännu mer
  • Ljusturkost: <2m sandbotten, kryp fram
  • Brunt: <2m sjögräs/korall, undvik
  • Sandfärgat: <0,5m sandbotten, utforskas bäst till fots

Väl innanför revet väntar belöningen. ”The finest little anchorage I have seen or been in my years in the Caribbean.” Ja, så beskrivs lagunen Cayo Carenero i guideboken. Och vi har inget att invända. Kritvita stränder varvade med mangrove. En rocka glider förbi i det kristallklara vattnet. Stora pelikaner störtdyker efter fisk bredvid båten. Det är paradisiskt. Den ende som har något att klaga på är Otto, han tycker det hade varit trevligare om det fanns lite fler bilar här : )

Piratvatten, fy katten!

S/Y Mary 7 kommentarer

En båt kommer emot oss. Det knyter sig i magen. Det är nog bara kustbevakningen som kommer på besök, tänker jag i ett försök att lugna mig själv. Efter en snabb titt på skärmen kan jag konstatera att den saknar AIS-sändare. Nog borde kustbevakningen ha AIS-sändare? Vår egen sändare är avstängd, vill inte skylta med vår närvaro. Inte avslöja några uppgifter om vår position eller fart. Inte här.

Klockan är nio på morgonen lokal tid. Vi befinner oss nordväst om den lilla ön La Blanquilla, norr om Venezuelas pirathärjade kust. Nästan hundra sjömil ut. Vi har satt kursen på Curacao men hoppas på att kunna göra några dagars stopp på Los Roques. Öarna tillhör visserligen Venezuela, men vi har hört oss för. Inga piratattacker rapporterade därifrån. Inte så långt västerut, inte så långt ut. Värre sägs det vara längre österut, närmre kusten. Fritidsbåtar har blivit bordade, människor skjutna.

Jag tar fram kikaren. Definitivt inte kustbevakningen. Troligen någon form av fiskebåt, modell större. Lite äldre, sannolikt i trä. Den gör god fart genom vattnet, lite konstigt hög fart för att vara en vanlig fiskebåt. Men pirater använder väl små öppna snabbgående båtar nuförtiden, eller? Jag ser mig omkring. Inga andra båtar i sikte, men väl en fiskeflagga om babord. Jag andas ut. Fiskeflagga, fiskebåt. Logiskt.

Lovis ropar från sin koj. Hon har vaknat. Jag går in för att hjälpa henne med flytvästen, ber henne komma ut för att hjälpa mig hålla utkik. Jag passar på att kasta in plånböckerna i kastrullskåpet. Jag vet inte riktigt varför, de innehåller inga pengar. En extra upplaga av pass och skeppspapper finns redan gömda på betydligt säkrare ställe. Några pengar finns inte ombord. Inga vapen heller, och lika bra är det.

Jag hjälper Lovis göra fast säkerhetslinan i flytvästens sele och slänger ett öga på den upphinnande båten. Den närmar sig. Jag gör en snabb notering i loggboken, och funderar på om jag ska väcka Ludvig. Nej, varför det. För att berätta att jag ser en fiskebåt? Jag tar med mig kameran ut, och VHF-radion. Vad jag ska ha dem till är jag mindre säker på, men det känns tryggare så. Kanske borde jag gömma den bärbara VHF:en istället. Jo, det borde jag naturligtvis göra.

”Mamma, jag ser en båt”, ropar Lovis. Hon är glad över sin upptäckt. ”Men den är på väg åt det hållet så det är ingen fara”, berättar hon stolt och pekar åt styrbord. Jag ser hur båten passerar fiskeflaggan. Skit också. Den är nära oss nu. Kanske 100 meter. Ser skabbig ut. Men vänta lite. Visst ser det ut som den ska passera bakom oss. Jo, visst är det så. Den kanske planerar att borda oss på styrbordssidan istället, tänker jag, nu påtagligt paranoid. Jag håller andan.

Men fiskebåten behåller på sin nordvästliga kurs, passerar några båtlängder bakom oss. Inga pirater syns på däck, ingen annan heller för den delen. Jag tittar länge efter båten. Tills jag inte ser den längre. Tills den försvinner i horisonten.

PATIENTJOURNAL: Pumptransplantation Perkins 4.108

S/Y Mary 5 kommentarer

Patientdata:

Modell: Perkins 4.108
Hästkrafter: 48 hk
Årgång: 1983
Antal motortimmar: 2375

Diagnos

Söndagen den 20 februari 2011 fick patienten akut besvär med bränsletillförseln utanför Grenadas västkust. Symptomen var likvärdiga med de som upplevt  i samband med att den förra bränsleinsprutningspumpen skar mellan Kanarieöarna och Kap Verde. På Kap Verde fick patienten en ny bränsleinsprutningspump installerad den 6 januari 2011. Denna accepterades utan vidare komplikationer och har fram till bortstötningen den 20 februari fungerat utan anmärkning. Värt att notera är dock att patienten enbart varit aktiv i tio timmar sedan transplantationen på Kap Verde.

Med tanke på patientens historia antog vårdgivare L.Hammarberg att patienten stött bort den nya bränsleinsprutningspumpen. Efter vidare undersökningar och provtagningar kunde detta bekräftas. I likhet med tidigare pump hade den nya pumpen skurit med axelbrott som följd.

Det förra haveriet ansågs vara orsakat av luft i systemet som konsekvens av en sprucken slang. Den här gången har dock inga lutläckor kunnat påvisas. Vad som orsakade haveriet den 20 februari är svårt att säkerställa, och många experter har engagerats i diagnosen. Det finns de som menar att vatten i bränslet ligger bakom 99 procent av den här typen av haverier, men det finns också de som menar att bakterietillväxt i bränsletanken kan vara en bidragande orsak. Provsvaren har visat på viss bakterietillväxt i styrbordstanken; denna var dock inte i bruk vid tillfället för haveriet. Något vatten har inte kunnat identifieras men får ändå antas som den troligaste orsaken.

Behov

Patienten var i akut behov av en fungerande bränsleinsprutningspump, men också preventiva åtgärder för att undvika ytterligare en bortstötning. En ny bränsleinsprutningspump i reserv fanns att tillgå sedan förra haveriet. Som preventiv åtgärd rekommenderade experterna största möjliga bränslefilter och vattenavskiljare av typen Racor. Men det finns också de som förespråkar ett smörjmedel i bränslet för att smörja den nya pumpen. Vårdgivarens bedömning var att båda dessa åtgärder borde vidtas.

Åtgärd

Den nya bränsleinsprutningspumpen kunde installeras av vårdgivaren själv, eftersom denne bistått den kapverdianske kirurgen vid den förra transplantationen. Samtidigt utgick en efterlysning av ett Racor-filter i passande storlek, som ersättning för de mindre och enklare Vetus-filter som hittills används. På hela ön Grenada fanns enbart Racor-filter av störta typen att tillgå. Hinder som platsbrist och ekonomiska begränsningar fick därför undanröjas. I samband med installationen av detta installerade vårdgivaren även en tryckmätare för att kunna mäta framtida tryckförändringar framför och efter filtret, men också för att enklare kunna identifiera framtida läckor i systemet. Valet av smörjmedel föll på Marvel Mystery Oil efter samrådan med en kuban som berättat att denna magiska blandning ärhemligheten bakom Kubas gamla men förhållandevis väl fungerande bilpark.

Tack för alla tips. Göran, tror du det här filtret är stort nog?

Marvel Mystery Oil - improving engine since 1923!

 

 
 
 
 
 
 

 

 

 

 

 

Resultat

Transplantationen av den nya bränsleinsprutningspumpen kunde genomföras med framgång redan måndagen den 21 februari, dagen efter haveriet. Installationen av Racor-filtret var däremot inte utan komplikationer på grund av platsbrist, men efter ytterligare två dagars arbete var även detta på plats. Lördagen den 26 februari var patienten redo för sin första provkörning. Färden som varade i tre timmar gick från St. George på Grenadas västkust ner till Prickly Bay på sydsidan. Provkörningen genomfördes med gott resultat, men det är fortfarande för tidigt att dra några slutsatser.

Eftervård

Patientens tillstånd ska hållas under noggrann observation, och samtliga förändringar undersökas. Vattenavskiljare och bränsletryck ska kontrolleras regelbundet, och Marvel Mystery Oil ska tillföras bränslet i samband med framtida tankningar. Barbordstanken ska också rengöras så snart lämpligt tillfälle ges, fram till dess får enbart styrbordstanken användas.

2011-02-27 (LH)  



Malmöväder i Karibien

S/Y Mary 5 kommentarer

Malmöväder i Karibien!

Det har regnat ända sedan jag hängde upp tvätten på tork, i förrgår. Ibland lite mer, och ibland lite mindre. Men oavbrutet. Det är förfärligt varmt i båten. Och fuktigt. Så fort vi öppnar en lucka för att få in lite luft kommer nästa skur. Vi måste ut. Den stora mataffären Food Land, på andra sidan lagunen här i St George, blir dagens utflyktsmål. Ja, något ska man ju göra och har man inte satt sin fot i en riktig mataffär på två och en halv månad, ja då vill jag lova att Food Land är en stor attraktion. Nästan i klass med en Konsumbutik där hemma.

En solhatt är aldrig fel!

Lagom till vi äntligen fått ut alle man på däck börjar det ösregna. Vi går in igen, regnkläder är nämligen ingen höjdare när det är varmt. Efter ett par avsnitt av Fåret Shaun lättar regnet något, och vi ger oss ut igen. Nu hinner vi faktiskt ända ner i jollen innan det är dags för nästa skur. Äh, vad gör väl det om vi blir lite blöta. Nu måste vi komma iväg. Barnen protesterar något, men inte värre än att en solhatt och ett paraply får dem på bättre tankar. Halvägs över lagunen tar bensinen slut. Bara att ro hem igen för att tanka. Nu blåser det också, men vi har medvind och kan nästan segla tillbaka med hjälp av Lovis paraply.

Seglaren och författaren Tristan Jones listade en gång paraplyet som en av de tre onödigaste sakerna ombord på en båt, tillsammans med piano och en sjöofficer. Han hade fel!

Nytankade ger vi utflykten ett nytt och tredje försök. Fortfarande vid gott mod. Den här gången kommer vi ända fram till Food Lands Dinghy Jetty. Ja, bara en sådan sak. Coolt med egen jolleparkering vid mataffären. Men nu är vi ordentligt blöta vill jag lova. Ja, troligen så blöta man kan bli på torra land utan att flyta bort. Vi skyndar in bakom de automatiska dörrarna (!) till Food Land. Wow, så mycket mat. Men oj så kallt. AC. Här gäller det att hålla högt tempo för att inte förfrysa, tänker jag och försvinner in i första bästa gång.

Food Land med egen jollebrygga

Snart känner jag mig förföljd. Svabbade inte den där grönklädda damen framför kyldisken nyss, och vid frukten innan dess? Och nu är hon här vid konserverna. Och ser hon inte väldigt sur ut? Jag tittar bakom mig; vi lämnar fortfarande ett blött spår efter oss, som en snigel. Lite lätt lila, eftersom min klänning färgar av sig. Jag blir full i skratt, slår ut med armarna och försöker le ursäktande. Men möts av onda ögat. En del äldre kvinnor här i Karibien tenderar till att verka ganska trötta på livet, och är till skillnad från de flesta andra varken särskilt pratglada eller trevliga. Det här är helt klart en av dem.

Lycka är en riktig mataffär

Damen med svabben ger sig inte i första taget. Och efter ett tag tröttnar jag på min följeslagare, blänger tillbaka och fräser något om att jag måste gå om hon inte slutar förfölja oss. Hon vänder på klacken, fortfarande utan att ha sagt ett ord. Skönt, tänker jag och fortsätter huttrande min inköpsfrossa. En stund senare ser jag hur hon kommer tillbaka igen, nu utan svabb. Istället bärandes på en stor gul skylt där det står Caution. Wet Floor. Hon placerar den demonstrativt två meter bakom oss, vänder på klacken och försvinner ut på lagret för att inte visa sig igen. Väldigt roligt, tyckte i alla fall vi.

S/Y Marys besättning lämnar spår!

En proppfull varuvagn senare, och 2500 kronor fattigare, passerar vi återigen de automatiska dörrarna. Den fuktiga värmen slår emot oss, värmer våra våta nerkylda kroppar. Det regnar fortfarande. Men det kan kvitta, vi kan ju ändå inte bli blötare.

Historien upprepar sig

S/Y Mary 18 kommentarer

0.2, 0.6, 0.0, 0.0, 0,1, 0,2. Jag stirrar som hypnotiserad på gps:ens fartangivelse. Vi har en knapp knops motström, och nästan ingen vind. Och så har vi ingen motor. Jo, motor har vi. Men den har lagt av igen. Tvärt av, under gång.  Det kändes skrämmande bekant på något vis. Och mycket riktigt, efter en första diagnos kan vi konstatera att det kommer fram diesel till den nya bränsleinsprutningspumpen, men där tar det stopp.

Det är becksvart ute, månen har inte gått upp än. Vi som hade hoppats på att komma fram i dagsljus. Nu kommer vi inte fram alls. Nåja, någonstans kommer vi nog. Men knappast dit vi tänkt, Prickly Bay på Grenadas sydkust.  Jag tittar ner på navigationsskärmen. Den lilla båten som markerar var vi är på sjökortet pekar norrut. Vi backar.

Vi befinner oss bara tre sjömil från St George, Grenadas huvudstad. Så nära men ändå inte. Stadens ankring verkar enkel att angöra. Men hur ska vi ta oss dit? Jag försöker kalla upp en segelbåt vars lanterna syns akteröver. Jag hoppas på lift. Men icke, den svarar inte. Istället svarar en 120 fot lång motoryacht. Jag ser värsta lyxyachten framför mig. Nej tack, att få lift av en sådan kan bli en dyr historia. Vi får klara oss själva.

Vattnet är platt, kanske läge att se hur väl vår lilla jolle  och dess fyrahästar utombordare gör sig som bogserbåt. Det är bra att veta om det verkligen skulle krisa någon gång.  Vi sjösätter jollen och förtöjer den på Marys barbordsida. Ludvig drar igång motorn. Och kors i karamellen, det funkar. Snart flyger 16 ton tunga Mary fram i 2½ knop.

Pumpen paj igen

Några hundra meter från ankarplatsen utanför St George kommer en lätt vindpust. Vi stänger av utombordaren, så det finns bensin kvar för att ta sig till macken imorgon. Vi glider in mellan de ankrade båtarna, sakta sakta. Jag pustar ut när Marys ankare går mot botten. Vi har gjort det igen. Gått in i hamn för bara segel, i mörker. Och det gick bra den här gången också. Ganska fridfullt faktiskt. Så trist bara, att ännu ett motorhaveri ligger bakom.

”Men det gör ju inget” säger lilla Lovis i ett försök att muntra upp oss. ”Vi har ju en sån där pump till” Och det har hon ju alldeles rätt i, vi har en pump i reserv sedan den förra havererade halvägs till Kap Verde. Men vad sjutton är det som får två bränsleinsprutningspumpar att haverera på bara några månader?