Världsomseglingen

Härligt med frisk luft!

S/Y Mary 7 kommentarer

Mycket varm choklad blir det …

HOBART, TASMANIEN – BLUFF, NYZEELÄNDSKA SYDÖN. Nej, nu får det vara nog med gnäll om hur kallt det är här ute på havet. Tio grader är ju prima grillväder på Svalbard. Från och med nu tänker vi bara positiva tankar ombord på Mary af Rövarhamn. Vi hjälps åt att komma på fördelar. Övertygar oss själva. Kallt är ballt! Hoppas det funkar.

  • Linda: ”Allahjärtansdagsblommorna står fortfarande.”
  • Lovis: ”Man får klä ut sig med mammas roliga mössor, halsdukar, raggsockor och vantar.”
  • Otto: ”Man kan låtsas att man åker skridskor med raggsockor.”
  • Ludvig: ”Man behöver inte plocka undan frukostpålägget förrän efter frukosten.”
  • Linda: ”Frukt och grönsaker håller längre”
  • Ludvig: ”Kylskåpet drar mindre el”
  • Linda: ”Man kan baka så många kakor man vill utan att det blir för varmt i båten”
  • Ludvig: ”Man sover bättre när det inte finns några andra båtar att se upp för.”
  • Ludvig: ”Kackerlackorna fryser.”
  • Linda: ”Albatrosserna trivs!”
  • Linda: ”Choklad smakar mycket bättre när den inte är mjuk som i tropikerna”
  • Lovis: ”Man får dricka varm choklad till frukost.”
  • Ludvig: ”Färskvattnet är godare.”
  • Linda: ”Man kan ha fotogenlampan tänd utan att det blir för varmt i båten.”
  • Linda: ”Vi har inte släpat med oss raggsockor, vintermössor, underställ och duntäcken i onödan.”
  • Lovis: ”Jag får ha nattlinne på mig när jag sover.”
  • Otto: ”Och jag får ha pyjamas på mig.”
  • Ludvig: ”Slipper blåsa upp badleksaker”
  • Linda: ”Man bränner sig inte på axlarna”
  • Ludvig: ”Det känns friskt när man tar ett djupt andetag.”
  • Linda: ”Solen värmer gott.”
  • Ludvig: ”Om vi skulle få oväntat besök har vi alltid kläder på oss.”

Känns redan lite varmare. Fast det är klart, en fungerande värmare hade kanske varit ännu bättre.

Mot Bluff. På Roaring Forties.

S/Y Mary 16 kommentarer

En albatross kan ha ett vingspann på upp till 3,5 meter.

En stor albatross cirkulerar runt båten. Den glider fram utan att röra på sina enorma vingar.  Så ofantligt vackra, och en symbol för de sydliga breddgrader vi nu seglar på.

Långt där bak ligger Tasmanien. Och framför oss . Antarktis. Ja, nu är det ju inte Antarktis vi ska till, till Lovis stora besvikelse. Hon längtar efter snö. Nej, vi siktar istället på en liten stad som heter Bluff på Nya Zeelands sydspets. Men vi måste hålla en sydligare kurs de första dagarna för att minska risken för motvind senare under veckan.

Det har inte varit en enkel sak att hitta en lämplig prognos för att segla vidare mot Nya Zeeland. De här breddgraderna kallas inte ”The Roaring Forties” för intet. Och vi velade in i det sista. Men nu är vi alltså på väg. Och prognosen ser ok ut. Inte perfekt, men ok.

Någon gång i mitten av nästa vecka borde vi vara framme. Skicka gärna några värmande hejarop på vägen. Det är kallt här nere.

Snigel till middag

S/Y Mary 13 kommentarer

Kan man verkligen äta den här?

Oj, va han kämpar! säger Otto och pekar ut mot grodmannen som plaskar i tången en bit ut från klipporna. Det är Ludvig som plockar abalone (se videoklipp). Ett slags skaldjur, eller om man kallar det snigel, som bor i stora platta snäckskal och suger sig fast på klippor och stenar på dessa kalla breddgrader. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Vi har blivit tipsade om stället av Paul, en kille vi lärde känna i Hobart. Han och hans familj kastar loss med sin båt Midnight Sun om några veckor för att segla mot Alaska, så han har inte längre anledning att hålla stället hemligt.

Då och då närmar sig grodmannen land. I ena handen håller han sin senaste fångst. I den andra den kniv han använder för att bända loss abalonen från stenarna. Han ser vild ut, inte helt olik kung Neptunus själv. Insnärjd bland sjögräs, tång och alger.

Barnen applåderar av förtjusning. Jag är också imponerad. Det är kallt. Runt femton grader i luften, och säkert inte mycket varmare i vattnet. Och på himmeln drar mörka moln fram. Ena stunden skiner solen, och fem minuter senare regnar det och blåser kuling. Typiskt tasmanskt högsommarväder.

När hinken är full tar vi jollen tillbaka till båten, tvärs över viken. Då och då tittar en liten pingvin upp för att dyka lika snabbt igen. Tidigare idag, på väg in i viken, såg vi både sälar och delfiner. Djurlivet här är lika fantastiskt som vädret är bedrövligt. Antar att man får ta det onda med det goda.

Väl ombord igen firar vi fångsten med hembakade kolakakor och varm choklad. Barnen kröner sin nerkylde hjälte till Kung Abalone den förste. Och som bevis på hans tapperhet hänger de varsin välförtjänt guldmedalj runt hans hals.

Ikväll blir det smörstekt abalone med klyftpotatis och aioli till middag på Mary af Rövarhamn. Och blåbär till efterrätt. Men först ska vi lägga ut en hummertina med snigelrens. Osäker på om humrar äter snigel. Men det är värt ett försök.

Bottenskrap de Luxe

S/Y Mary 11 kommentarer

Kapten och smågastarna inspekterar eländet.

”Usch, vilken pärs. Men va bra det gick.” sa jag glad i hågen när jag kom upp efter en och en halv timme i det kalla vattnet. Vi hade skrapat rent botten, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och jag var lättad för att det var över för den här gången. Nu skulle vi klara oss några veckor till. Men jag bävade för nästa gång. Det var redan kallt i vattnet, kallast någonsin. Under 20 grader. Och det skulle inte bli varmare på länge. Vi befann oss i Manly utanför Sydney, och var på väg söderut.

Jag minns att jag böjde mig ner i luckan för att be Ludvig om en handduk, när jag såg honom ligga där på britsen under en filt. Huttrandes, lite blek.  ”Hur är det?” frågade jag. ”Sådär”, blev svaret. ”Jag kände mig rätt dizzy när jag kom upp”, berättade han. ”Och illamående.”  Jag kokade varm choklad till oss båda. Men Ludvig kände sig fortsatt slö så vi tog tempen. Bara 35,5 grader, trots att det gått mer än en halvtimma sedan han kom upp ur vattnet. Själv kunde jag redan stoltsera med hela 36 grader. Tydligen mer varmblodig av mig.

Efter någon timme var Ludvig helt återställd. Men jag kan inte låta bli att undra hur pass nedkyld han måste ha varit när han kommit upp ur vattnet. Det här funkade inte längre. Antingen fick det växa fritt, med sämre fart och kryssningsegenskaper som följd. Eller så måste vi lyfta båten och lägga på ny bottenfärg. Igen. Vi hade båten uppe på Kanarieöarna för ett drygt år sedan. Men vi måste fått tag på gammal färg, för redan när vi kom fram Karibien växte det friskt. Sedan dess har vi skrapat botten varannan var tredje vecka. Och det gick väl an i tropikerna …

Igår fick vi ett bra pris på att ta upp båten här i Hobart. 24 timmar senare, så snart nattens storm lagt sig, vilade Mary af Rövarhamn i sin vagga på land. Nu väntar några dagars hårt arbete på varvet. Att bo i båt på land med två små barn är ingen höjdare eftersom man måste klättra upp och ner på en fem meter hög stege, och inga avlopp fungerar. Men att skrapa botten och kunna andas på samma gång, det är lyxigt värre.

Med labbarna i vädret

S/Y Mary 4 kommentarer

Vaffö gö di på dette vise?

Dagens första delfiner har just lämnat oss när vi ser något märkligt sticka upp över havsytan en bit bort. Men vad sjutton är det för något. Fåglar? Nej, de flaxar inte. Kanske kan det vara kelp? En slags jättealger som växer på de här kalla vattnen. Jag slänger ett öga på ekolodet. Nej, kelp kan det inte heller vara. Här är det femtio meter djupt. Kelp växer på grunt vatten.

”Sälar”, föreslår Lovis. Intressant tanke, men varför skulle de ligga där i en hög med labbarna i vädret. Men det är precis vad de gör. Det blir tydligt när vi kommer närmare, och dem dyka. Jag blir sugen på att hoppa i, men påminner mig själv om den där rysliga historien jag läste för ett tag sedan där en kvinna hoppat i från sin båt för att snorkla med sälarna här i Tasmanien, och blivit slukat av en vithaj. Inför ögonen på make och barn. Jag motstår frestelsen.

Senare på dagen ser vi fler sälar bete sig på samma sätt. Varför gör de sådär? Det är frågan. Kanske är det just vithajarna de skyddar sig mot. På samma sätt som fiskar ibland simmar tätt tätt i stim för att förvilla fienden. Men vithajar lär ha bra syn, och vattnet är kristallklart här. Så frågan är om den teorin håller. Ja, inte vet jag. Kanske är det någon av er läsare som vet?

Delfiner till frukost, lunch och middag

S/Y Mary 1 kommentar

Flasknosdelfiner i Mary's bogsvall

Vi sitter i sittbrunnen och äter frukost när vi ser dem komma långt i fjärran. Sätta fart mot oss. Hoppandes, nästan studsandes på vattenytan. Som om de vore glada att se oss. Någon att visa upp sig för. Ett bogsvall att rida på det i övrigt spegelblanka havet. Barnen klättrar ut på peket, längst fram på båten, och tjuter av lycka medan delfinerna plaskar runt omkring dem. Några simmar liggandes på sidan precis under oss, som om de ville få sig en ordentlig titt på de långväga besökarna. En delfin tittar mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig, lite forskande blick. Och jag känner mig otroligt lyckligt lottad.

Tasmanien verkar vara något av ett favorittillhåll för delfiner av flera olika arter. Och vi ser dem många gånger om dagen. Vissa passerar bara förbi, som om de var på väg till ett viktigt möte någon annanstans. Andra gör oss sällskap en stund. Och det är lika magiskt varje gång.

Livet på en skör skruv

S/Y Mary 7 kommentarer

På en båt finns oändligt mycket som kan gå sönder. Vi försöker alltid ligga steget före, och alla sex sinnen jobbar dygnet runt för att försöka förutspå vad som ska gå sönder härnäst. Och misslyckas man. Ja, då kan man med lite otur ligga ganska risigt till.

Inför varje ny etapp brukar vi prata igenom vad som måste fixas eller ses över inför avfärd. För alltid är det något. Igår kom ett konstigt propellerljud upp på agendan. Det har alltid funnit där, men hade ändrat karaktär på sistone. Vi kom fram till att det nog skulle vara lättare att lokalisera källan till sjöss, eftersom det inte går att återskapa ljudet när båten ligger i hamn. Och så pratade vi inte mer om det. Inte förrän kapten sent igår kväll fick för sig att bara ta en snabb titt, trots allt. Inte på själva propellern, men väl på propelleraxeln som går mellan propellern och motorn.

Jag var upptagen med att förbereda ett blogginlägg till Europeiska – en av våra sponsorer. Men minns att jag tyckte tidpunkten var lite märkligt vald med tanke på att propelleraxeln bara kan nås genom att vända upp och ner på akterhytten där vi sover. Klockan var kvart över tolv. Och jag vet att sånt här brukar dra ut på tiden. Men av någon anledning protesterade jag inte. Kanske var jag för upptagen med mitt eget.

”Jag har hittat felet”, hörde jag från akterhytten efter en stund. Fem av sex skruvar hade gått av vid en fläns mellan två delar av propelleraxeln. Ett enkelt fel, lätt att åtgärda. Bara att borra ur de gamla skruvarna och sätta in nya. Åtminstone för stunden. På sikt måste vi ta itu med själva källan till problemet. Hålbilden i de två delarna stämmer inte, vilket troligen orsakat vibrationer som fått den ena skruven att ge upp efter den andra.

Man behöver inte veta särskilt mycket om båtar för att räkna ut att om något som ska sitta med sex skruvar nu bara sitter med en skruv så lär den sista skruven inte palla trycket särskilt länge till. Och utan fungerande propeller – vid fel tillfälle, som vid den svåra tilläggningen i Lady Barron dagen innan. Eller dagens utsegling från Furneaux Islands – mot vind och sjö över grunda sandbankar där hela Stilla havet dundrar in. Ja, då hade vad som helst kunnat hända.

Kalla fötter

S/Y Mary 10 kommentarer

Jag ligger i akterhytten, försöker sova. Jag lyssnar, och grubblar. Ludvig har just gippat, jag undrar varför. Vindrodret glappar, ska det hålla hela vägen. Och nya riggen, sitter alla vajrar verkligen som de ska. Kan vi vara säkra på det. Det blåser närmre 30 knop från nordost, och Mary länsar undan i 7-8 knop. Det går fint. Men prognosen lovar mer vind, och högre vågor.

Det är måndag kväll. Vi befinner oss strax nordost om Australiens sydostligaste udde. 30 sjömil åt sydväst ligger Eden, den sista skyddade hamnen på fastlandet. Söderöver, 350 sjömil bort ligger Tasmanien. Och däremellan ligger Bass Strait. Också kallat Australiens Biscaya. Ökänt för de tuffa vind- och vågförhållanden som kan råda här.

En front väntas någon gång på onsdag. Bakom den kan vi räkna med sydliga vindar. Runt 20 knop. Ska vi hinna fram till Tasmanien innan dess. Ja, troligen. Annars kan vi kanske söka skydd mellan öarna norr om Tasmanien. Om det nu är säkert att gå in i det grunda sundet. Sjökortet visar bara tre meters djup i inloppet. Och sjön lär gå hög.

Biscaya. Minnena flashar förbi. Otäcka minnen. Vatten som forsar fram på däck och tar med sig allt i sin väg. Vatten som pressar sig in under nedgångsluckan och in i båten. Rädslan för att något ska gå sönder. Rädslan för att något ska gå riktigt fel. Vi hade väntat länge. Vi började bli sena. Och vi ville så otroligt gärna. Då var det Spanien som lockade, nu är det Tasmanien. Det är mycket som är likt.

Vi hade ägnat kvällen åt att studera väderkartor och sjökort. Och att diskutera. Huruvida vi skulle fortsätta mot Tasmanien eller gå in i Eden. Med viss tvekan kom vi fram till att om prognosen håller i sig, om inget försämras de närmsta timmarna, så fortsätter vi.

Men jag kan inte släppa det. Sömnen vill inte infinna sig. The conditions look reasonable if you are very keen to reach Tasmania. Så hade det stått i senaste meddelandet från Lauri, vår personliga väderrådgivare. Jag upprepar orden för mig själv. Vad betyder de egentligen. Reasonable. Duger det verkligen? Med två små barn ombord. Och very keen. Där i ligger den stora faran. Vi vill så gärna. Och förhållandena är inte bra. Nej, det här är inte bra.

”Jag har gippat för att vi ska kunna nå Eden, innan det är för sent …” säger Ludvig avvaktande när han ser att jag har stigit upp. ”Jag tycker vi går in”, bekräftar jag.  ”Bra, då är vi överrens”, säger Ludvig och lägger om kursen.  Själv går jag och lägger mig igen.  Och sover gott.

Mer om hur ovädret på Biscaya har påverkat vår syn på säkerhet finns att läsa i senaste numret av tidningen Praktiskt Båtägande.

Ett hus med många vinklar

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Designat av en dansk arkitekt, med flyglar inspirerade av segel och vågor. Byggt av svenskt klinker från Skåne och färdigställt samma år som jag föddes. Ett fascinerande hus med många vinklar, precis som livet självt. Operahuset i Sydney. En av världens mest kända byggnader, som i decennier stått som symbol för den stad där vi tillbringat de senaste fyra veckorna. Sydney, underbara Sydney. Det är svårt att slita sig, men tiden är inne och vindarna har vänt. Nu lättar vi ankar ännu en gång. Sätter kurs söderut, och seglar så långt vindarna bär. Kanske hela vägen till Tasmanien.

Långseglarungar

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Hej, ska vi leka? frågar Lovis som spanat in en annan tjej på Svenska kyrkans barntimmar här i Sydney. Flickan tittar på henne förvånat, och viker undan med blicken. Lovis ser förvånad ut? Va nu då, vill hon inte leka? ”Ge henne lite tid” säger jag. Och Lovis tittar frågande på mig. Vadå tid? Men mycket riktigt. Efter några timmar släpper flickan loss, lagom tills det är dags att gå hem.

Innan vi lämnade Sverige var Lovis precis som den där flickan på Svenska kyrkan. Ett försiktigt barn, som kunde betrakta andra barn i timmar innan hon närmade sig. Idag är det Lovis som tar initiativen. Hon är en långseglarunge, och långseglarungar tar alla chanser de får att leka med andra barn. Tvekar man hinner de kanske dra upp ankaret och segla till ett annat land. Det finns ingen tid att förlora.

Några svenska långseglarungar har vi inte träffat på över ett år nu, men nationalitet spelar mindre roll. Kroppsspråk, ett par ord på engelska och en strand. Det kommer man långt med. Lovis och Otto får nya vänner i nästan varje ankarvik. Vissa är lite äldre, andra yngre. Sånt kan kvitta när barnen är små.

Många familjer träffar vi om och om igen. Andra ser man aldrig mer. Vi brukar inte göra någon stor grej av själva avskedet. ”Kommer vi träffa dem snart igen?” brukar Lovis fråga. ”Vi hoppas det” brukar svaret lyda. Även när vi vet att chanserna är små.

Nu är det dags igen. Nästan varje dag i snart fyra veckor har de lekt. Som oskiljaktiga. Våra smågastar och barnen på australiensiska katamaranen Mango. Imorgon bitti seglar de vidare norrut, vi seglar vidare söderut. Ja, sådan ser den ut. Långseglarungarnas vardag.