4. Australien & Nya Zeeland

Långseglarungar

S/Y Mary 11 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Hej, ska vi leka? frågar Lovis som spanat in en annan tjej på Svenska kyrkans barntimmar här i Sydney. Flickan tittar på henne förvånat, och viker undan med blicken. Lovis ser förvånad ut? Va nu då, vill hon inte leka? ”Ge henne lite tid” säger jag. Och Lovis tittar frågande på mig. Vadå tid? Men mycket riktigt. Efter några timmar släpper flickan loss, lagom tills det är dags att gå hem.

Innan vi lämnade Sverige var Lovis precis som den där flickan på Svenska kyrkan. Ett försiktigt barn, som kunde betrakta andra barn i timmar innan hon närmade sig. Idag är det Lovis som tar initiativen. Hon är en långseglarunge, och långseglarungar tar alla chanser de får att leka med andra barn. Tvekar man hinner de kanske dra upp ankaret och segla till ett annat land. Det finns ingen tid att förlora.

Några svenska långseglarungar har vi inte träffat på över ett år nu, men nationalitet spelar mindre roll. Kroppsspråk, ett par ord på engelska och en strand. Det kommer man långt med. Lovis och Otto får nya vänner i nästan varje ankarvik. Vissa är lite äldre, andra yngre. Sånt kan kvitta när barnen är små.

Många familjer träffar vi om och om igen. Andra ser man aldrig mer. Vi brukar inte göra någon stor grej av själva avskedet. ”Kommer vi träffa dem snart igen?” brukar Lovis fråga. ”Vi hoppas det” brukar svaret lyda. Även när vi vet att chanserna är små.

Nu är det dags igen. Nästan varje dag i snart fyra veckor har de lekt. Som oskiljaktiga. Våra smågastar och barnen på australiensiska katamaranen Mango. Imorgon bitti seglar de vidare norrut, vi seglar vidare söderut. Ja, sådan ser den ut. Långseglarungarnas vardag.

250 meter magmedicin

S/Y Mary 9 kommentarer

Vi hade just kastat loss från Tonga, och satt kurs mot Nya Kaledonien – en av resans längsta etapper. Det var den 22 oktober och jag satt på barbords däckskista och tittade ut över havet. När min blick fastnade på en rostfläck på ändstycket på ett av vanten som stagar upp vår stormast.

Små rostfläckar tillhör vanligheterna i vår salta miljö, och brukar ofta försvinna om man polerar lite. Så och denna gång. Men kvar blev ett tunt streck. Jag skrubbade lite till. Men nej, det gick inte bort. Jag drog över ytan med nageln, och kände den tydligt. En spricka! Jag fortsatte till nästa vant, till nästa ändterminal. Och jodå, där också.

Med 2000 sjömil kvar till Australien upptäckte vi sprickor i flera av vantens ändterminaler, sannolikt orsakade av korrosion. Gränsen för sprickorna markerade vi med en vattenfast penna, för att lättare kunna se om sprickorna växte.

Totalt hittade jag sprickor i fyra av stormastens elva stag. Rasrisken var ett faktum. Igen. På väg mot Galapagos hade vi upptäckt skador på två av de vajrar som stagar upp vår mesanmast (den aktre masten), något som åtgärdades temporärt på Galapagos. Men vi hann inte långt ut i Stilla havet förrän fler likadana skador uppstod på flera av mesanens övriga vant, och resan fick fortgå med reducerade segel.

Att ha skador på mesanriggen är en sak. Den används framförallt för att ge båten god balans. Men att ha skador på stormasten var något helt annat. Och vi hade mer än 1000 sjömil kvar till Nya Kaledonien. Att vända om i passadvindarna var inget alternativ. Och oddsen för att få kompetent hjälp på Tonga var låga.  Då låg Fiji bättre till, 400 sjömil västerut. Men vi riskerade långa leveranstider, och cyklonsäsongen närmade sig med stormsteg.

Med sammanbitna läppar tog Ludvig och jag ett rev i vardera segel för att minska belastningen på stormasten. Och så markerade vi gränsen för sprickorna med en vattenfast spritpenna. För vi måste fortsätta . Det var vi överens om. Mot Australien – 2000 sjömil bort, lika långt som över hela Atlanten.

Varje dag, i en hel månad inspekterade vi våra sprickor. Nej, de verkade inte växa. Åtminstone inte i samma takt som magontet. För gud vet hur vi skulle klara ett oväder. Det fick inte hända. Vi hade daglig kontakt med vår personliga väderrådgivare, och var beredda att ändra kurs och destination vid minsta antydan till oväder.

Den 17 december angjorde vi Australien, och båda masterna stod fortfarande där de skulle. Lättnaden var obeskrivlig. Vi hade inte sagt ett ord till någon om våra riggproblem, inte skrivit en rad på bloggen. Masthaveri är allvarliga grejer, och det räckte gott med vår egen oro. Men än var det inte över. Ändstyckena till vajrarna på vår båt visade sig vara special och måste beställas från Holland med flera veckors leveranstid. Och när de väl var framme, ja då var det semestertider här i Australien.

Men igår morse, 8000 sjömil efter det att vi upptäckt våra första skador på riggen, kunde vi lägga till utanför riggverkstaden i Woolwich Marina här i Sydney. Tretton av tjugo vajrar är redan bytta. På måndag fixar vi de sista.

Totalt handlar det om 250 meter ny vajer, men tillhörande ändstycken. Den tråkigaste och största enskilda investeringen vi någonsin gjort på Mary af Rövarhamn. Man ser ingen nämnvärd skillnad. Och vi får ingen ny funktionalitet.  Men det känns redan mycket bättre i magen.

Ny rigg är prima magmedicin. Kapten klagar dock på smärtor i de flesta övriga delar av kroppen efter två hårda arbetsdagar på hög höjd.

Skål för två fina gamla damer

S/Y Mary 5 kommentarer

Det tog tre år att hitta henne. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa. Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje schweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det var kärlek från första stund.

Den 5 januari 2002 blev Mary af Rövarhamn vår. För tio år sedan, på dagen. En stor dag, väl värd att fira. Och som om inte det vore anledning nog fyller min morfars lillasyster Edla 100 år idag. Det är häftigt. Skål för två fina gamla damer!

Vi gratulerar Mary af Rövarhamn med en ny stående rigg. Imorgon börjar arbetet med att byta ut alla vajrar. Alldeles förfärligt dyrt förstås, men hon förtjänar det bästa.

Först ut med det nya året

S/Y Mary 8 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SYDNEY, AUSTRALIEN. Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Orden räcker inte till för att beskriva fyrverkerierna över Sydney denna afton. För att inte tala om stämningen. Tusentals båtar var samlade i hamnen, och en och en halv miljon åskådare trängdes längs Sydneys kajer. När Sydney tio timmar före Sverige, som första stora stad i världen, firade in det nya året med vad som av många anses vara världens mest spektakulära fyrverkeri. Dubbelt upp. Först klockan nio för alla kvällströtta barn, och sedan vid tolvslaget som sig bör.

Det gamla året blir svårt att slå, men förutsättningar ser goda ut (se planerad rutt) så vi har gott om hopp. Hur som helst. Nyår i Sydney – hur häftigt som helst. Det är nog alla överens om. Nåja, det förstås, alla utom invånarna på djurparken hundra meter härifrån …

Gott nytt, govänner!

SYDNEY-HOBART 2011

S/Y Mary 4 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annandag jul i betyder start på Sydney-Hobart Yacht Race, och stor folkfest här i Sydney. Folk går man ur huse för att få sig en titt på spektaklet. Och tusentals åskådarbåtar följer varje år deltagarna ut genom Sydney Harbour under kaosartade former. Själva satt vi bekvämt i gräset på klippan norr om utloppet och njöt av skådespelet i lugn och ro. Det hade varit häftigt att vara därute på vattnet. Men utsikten från vår klippa gick inte att klaga på.

Sydney-Hobart anses vara en av världens tuffaste havskappseglingar med en dramatisk historia som kantas av stormar, sjunkna båtar och många dödsfall. Vädret på dessa breddgrader kan vara riktigt besvärligt. Och sjön i det grunda sundet mellan australienska fastlandet och Tasmanien har lika dåligt rykte som Biscayabukten – och det vet ju vi om några hur otrevligt det kan vara.

Om några veckor planerar vi att segla samma sträcka, Sydney-Hobart. Men till skillnad från kappseglarna kan vi själva välja när vi vill kasta loss, då lämpligtvis på en betydligt bättre väderprognos än den som gäller för årets kappseglare. Enligt  metrologerna slås inga rekord i år, fokus ligger på överlevnad. Och redan i natt väntas de 20 sekundmeters motvind där ute, kryddat med hagel och åska. Jag är inte avundsjuk. Det känns skönt att ligga i hamn, och följa kappseglingen på internet.

Håller tummarna lite extra för Ella Bache och hennes rekordunga besättning med självaste Jessica Watson i rollen som skeppare. Ni vet 16-åringen som ensam seglade jorden runt för ett par år sedan. Tuff tjej.

Från oss alla, till er alla …

S/Y Mary 24 kommentarer
Mary X-mas

Framme i Sydney!

SYDNEY, AUSTRALIEN. Vilken tur, vi hann! sa Lovis lättad när vi angjorde Sydney i eftermiddags. Sådana som vi måste nämligen föranmäla till tomten var vi planerar att hålla till på julafton, hur ska han annars hitta oss. Så det gjorde vi, redan i höstas. Sydney!

Det för årstiden ovanligt dåliga vädret och de sydliga vindarna höll på att äventyra hela julen. Men nu är vi äntligen här, med fyra dagars marginal till julafton. Ankrade mittemot Sydney Fishmarket, position S33° 52,379’ E15° 11, 232’. Julbelysningen är tänd och Santa Baby (Ottos favoritjulsång) flödar ur utehögtalarna i masten. Tomten kan inte missa oss.

Svenska hjältar II

S/Y Mary 4 kommentarer
pariserhjul

I skydd av mörkret kan allting hända …

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. ”Nu är han verkligen ute på hal is”, säger Ludvig som stuckit upp huvudet i luckan. Jag gör honom sällskap, och tror knappt mina ögon. Det ser ut som båtgrannen har lyft upp ankaret till den obemannade katamaran som ligger bakom hans egen båt. Samma katamaran vars ägare han beskyllt för sin egen draggning tidigare på dagen. Menade att de dragit upp hans ankare när de la sitt ankare över hans. Föga sannolikt, varför ankrade han inte om i så fall? Och vad sjutton gör han nu?

Vi ser hur han släpper ner grannens ankare igen, tio meter längre bak. Kanske tyckte han att katamaranen låg för nära, men då borde han ha flyttat på sin egen båt. Eller kan det vara så illa, att han vill hämnas? Oavsett, det här är dårskap på hög nivå. Så där får man absolut inte göra. Man rör ingen annans ankare, eller båt heller för den delen. Om de inte är i fara vill säga. Tänk om katamaranens ankare inte får nytt grepp …

Vi ska just gå och lägga oss när gasten Patrik vaknar vid ett-tiden. Han hade somnat på soffan redan vid åtta. Sol, sjöluft och vågsurfing tär tydligen på krafterna. Han sticker upp huvudet i luckan för att få lite frisk luft. Vi berättar om båtgrannens dårskaper. ”Vilken katamaran?” undrar Patrik förvirrat. ”Den är i alla fall inte där nu.” ”Vad är det du säger?” Vi kastar oss ut. Jodå, den är fortfarande där, men farligt nära piren. Here we go again …

Ludvig tar en pannlampa och hoppar i jollen för att kolla hur det står till med katamaranen. Känna om ankaret fått nytt grepp. Men nej, båten draggar. Tio meter kvar till piren, och sjön går fortfarande hög. Den kommer inte att klara natten. Dessutom har grannen inte krokat i katamaranens kätting rätt, så den svänger fram och tillbaka på ett onaturligt sätt.

Då ser vi hur båtgrannen står i sittbrunnen och tittar ut över sin förödelse. Ludvig kör bort till honom med jollen. Han kryper in igen, och släcker lampan. Ludvig ropar, han svarar inte. Shit, han är ju inte riktigt frisk.

Bara att lasta ombord ankare och ankarlina i jollen igen. För att upprepa proceduren från tidigare på dagen. Mitt i natten. Suck. Jag skickar med en lapp som Ludvig kan sätta på katamaranens lucka. Så ägaren vet vilkens ankare och lina det är, om han skulle få för sig att segla vidare tidigt nästa morgon.

När Ludvig kommer tillbaka skakar han bekymrat på huvudet. Jo, nu ska nog katamaranen klara natten. Men båten var insmetad med bajs. Ja, du läser rätt. Till och med skrovsidan. Jag lägger ihop ett och ett. Den märkliga båtgrannen, vars båt vi räddade tidigare under dagen, han har en hund. Eller kan det vara hans eget?  Oavsett, den här killen är verkligen sjuk.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt att gå till sömns den här kvällen. Vi hade ju visserligen räddat hans båt, och vi hade fått en flaska vin som tack för hjälpen. Men nu visste han, att vi visste. Hua, jag vill segla härifrån. Om bara vinden kunde vända …

Svenska hjältar!

S/Y Mary 3 kommentarer
raddning

Grannbåt i trubbel.

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. Mary af Rövarhamn ligger ankrad femtio meter från där första vågen bryter, och det är pålandsvind. Flera meter hög dyning rullar in, och så har det varit hela veckan. Långt ifrån idealt. Vi sover med både djuplarm och gps-larm, och motorn i startläge. Och så här på dagen känns det tryggt att kunna se båten från stranden.

Men vänta, det är något som inte stämmer. Låg verkligen grannbåten så nära piren innan? Jag betraktar båten en stund, den ligger verkligen illa där. Precis där det grundar upp och vågorna bryter, och bara ett par meter från pirens stora hotande stenblock. Båten måste ha draggat, frågan är om ankaret har satt sig igen. Jag betraktar den en stund. Jollen är borta, ägaren är inte ombord. Det rycker och sliter i ankarlinan. Det ser inte bra ut.

”Ludde, jag tror den där båten draggar” säger jag. Jag bedömer att den har fem meter kvar till piren, och frågan är hur djupt det är intill piren. Inte ovanligt att stora stenblock har trillat ner. Ludvig går bort en bit på stranden för att få en annan vinkel. Jo, visst sjutton draggar den. Shit, vi måste göra något. Kommer båten upp på piren blir den bara smulor med nästa våg. Tänk om det hade varit vår båt.

Jag och barnen stannar i land. Ludvig och Patrik väntar in en stor våg, sedan ger de sig ut med jollen. Men det kommer fler. Enda sättet att ta vågen är att köra vinkelrätt mot den, med full gas så man kommer upp och över den, för att sedan falla ner på andra sidan. För det mesta går det bra, det gjorde det den här gången också.

De sätter kurs mot vår båt. Jag försöker förstå hur de tänker. Men det är nog riktigt. Utan nyckel kan de inte starta grannens motor. Och att chansa på att de ska klara bogsera grannbåten med vår lilla är ett riskmoment. Jag antar att Ludvig tänker släppa ut på vår kätting för att komma närmare, och sedan köra över med en lång lina till den andra båten. Det borde funka. Men ska de hinna?

Min blick går mellan den draggande båten och vår båt. Vad gör de nu? Otroligt frustrerande att stå på stranden och inte kunna göra något. Jag ser en jättevåg rulla in, den för grannbåten ännu närmare piren. Inte långt kvar nu.

Ludvig verkar ha en annan plan än min. Jag ser hur han lyfter ner ett av våra reservankare i jollen, tillsammans med vår längsta lina. Aha, de tänker lägga ut ett andra ankare. Bra, borde funka. Jag ser hur de kastar i vårt ankare en bra bit ut, och gör fast linan i fören på grannbåten. Sakta drar de ut henne på tryggare vatten. Det funkar. Yes. Vilka hjältar!

Inga bullar utan ugn …

S/Y Mary 2 kommentarer

Inga bullar utan ugn ...

Vi har seglat drygt 15 000 sjömil sedan vi lämnade Sverige sommaren 2010. Det är mer än de flesta semesterseglare hinner med under en hel livstid. Vilket också innebär ett enormt slitage på båten och den utrustning vi har ombord.  Alla saker går sönder, förr eller senare. Oavsett hur bra kvalité man än väljer från början. Och många är de mardrömshistorier om seglare som legat stilla i månader i väntan på reservdelar.  Men ibland blir man positivt överraskad. 

Nyligen ersatte vi några utslitna teflonskruvar som håller glaset i vår ugnslucka på plats. De nya skruvarna var tillverkade i mässing, och beställda för ändamålet av svenska återförsäljaren Thermoprodukter.

Två dagar före Lucia exploderar ugnsluckans glas i tusen brännheta bitar som faller ner över mina bara ben. Jag klarar mig undan med några små skärsår, men bekymrar mig desto mer för hur det ska gå med lussebullarna. Och det utlovade pepparkaksbaket som barnen längtat efter ända sedan förra julen.

Vi antar att glasets gick sönder på grund av att de nya mässingsskruvarna inte tillåter att glaset expanderar när det värms upp. Ludvig skickar därför ett mejl till Thermoprodukter för att berätta vad som hänt, så ingen annan råkar ut för samma sak.

Enligt den lokale glasmästaren går det tillverka ett nytt glas, men det är både kostsamt och tidskrävande. Fyra veckor skulle det ta eftersom det kräver särskild behandling och måste specialbeställas. Jämmer och elände. Men vi är vana att improvisera, och Ludvig räddar julbaket genom att montera en provisorisk aluminiumplåt där glaset tidigare satt.

Dagen därpå får vi svar från Thermoprodukter. Det inleds ”Jag ber om ursäkt för allt” och avslutas med ”Ge mig en adress så fixar jag en ny ugnslucka till er. Fritt.” Wow, vi tror knappt våra ögon.  Vi erbjuds en helt ny lucka. Utan att vi bett om något överhuvudtaget, eller att någon av oss ens berört själva skuldfrågan.

Och redan nästa morgon, på självaste luciadagen, låter Thermoprodukter meddela att luckan är på väg – med bud till Sydney. Vi firar med nybakta lussebullar och hemlagad glögg! För visst är det fantastiskt. Tack vare Thermoprodukters fenomenala sätt att hantera situationen gillar vi dem betydligt mer nu än innan problemet överhuvudtaget uppstod. Heja heja!

Mer om vår utrustning ombord, och våra erfarenheter av kvalité, hållbarhet och service finns att läsa i årets augustinummer av Praktiskt Båtägande. (pdf)

Coola Koala

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Australiens nationalsymbol verkar tycka att en grenklyka i ett eucalyptusträd är världens coolaste plats att leva på, för de går sällan ner därifrån. De sover 19 timmar om dygnet. Övriga timmar tuggar de på eucalyptusblad, upp till ett halvt kilo åt gången. Och så bajsar de. 300 kluttar om dagen, enligt en av djurskötarna på Lone Pine Koala Sanctuary. En siffra som gjorde stort intryck på våra smågastar.

Oavsett toavanor är koalan en ovanligt söt och fluffig liten varelse, som bara finns i Australien tack vare dess isolerade läge. Men här i landet finns konstigare djur än så. Några av dessa presenterar vi i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen. Läs gärna det.