För några veckor skrev vi på Twitter att vi hade problem att fylla våra svenska gasolflaskor här på Kanarieöarna, ett inlägg som genererade många mejl från andra långseglare. Tack för alla tips! Eftersom vi inte har någon lust att leva på kall mat hela vägen till Karibien tog vi nya tag här i Las Palmas och kom i kontakt med Señor Enrique som verkar lösa problemet åt oss på ett något oväntat sätt. Men det gäller att inte ha bråttom …
Följ upplösningen på vår energiblogg: www.passionforpower.se
En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.
Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.
Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.
Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.
På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.
Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …
LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.
Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.
Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer. Vi fortsätter.
Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden. Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.
Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis. Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt. Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …
_____________________
Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt. Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.
Lanzarote, så likt ett månlandskap att astronauterna på Apollo 13 sägs ha tränat här. Men fint ändå, på sitt sätt. Min syster skulle gilla det; brunt är hennes favoritfärg. Bruna är också de rumpor som visas upp på stränderna här runt Punta del Papagayo på Lanzarotes sydostspets, där vi ligger ankrade sedan ett par dagar tillbaka. Men här, till skillnad från många andra platser, verkar naturister och textilare kunna uppträda fredligt sida vid sida. Ingen tyckts ha något besvär av den andra sorten. Ludvig och jag hade en tanke om att det vore roligt med ett blogginlägg med en bild på fyra rumpor i olika brun nyans. Men vi har inte haft mod att fråga om någon vill ställa upp. Och att använda våra egna skulle inte funka. De är än så länge lika bleka alla fyra. Kanske om ett år eller två …
Lanzarote
Lovis och Otto brukar bråka om vem som ska åka sulkyn, så sedan en tid tillbaka används den bara för shopping. Men det är inte så bara ...
Kl. 12.15 lokal tid: Kissa barnen. Ta på flytvästar. Låsa båten. Hjälpa barnen ner i jollen. Lyfta ner barnvagnen i jollen. Ta jollen tvärs över Arrecifes industrihamn. Leta upp ett lämpligt landstigningsställe. Förtöja jollen. Lyfta iland barnen. Fälla upp vagnen. Ta av flytvästar. Låsa fast jollen. Gå hela vägen upp för den långa långa backen. Stanna och tömma barnens sandaler på sten ungefär var tionde meter. Handla, handla, handla. Packa, packa, packa allt i kassar. Lasta allt på barnvagnen. Gå ner för hela långa långa backen. Stanna för att tömma sandalerna på sten. Lyfta av alla kassar för att lyfta vagnen över muren. Lyfta över barnen. Lyfta över alla kassar. Lasta på alla kassar på vagnen igen. Köra över hamnplan med vagnen. Ta på flytvästar. Lasta av alla kassar, lyfta ner kassarna i jollen. Fälla ihop vagnen. Lyfta ner vagnen i jollen. Låsa upp jollen. Lyfta ner barnen i jollen. Lossa förtöjningen. Köra tillbaka till båten. Förtöja jollen. Lyfta upp alla kassarna på däck. Hjälpa barnen upp från jollen. Ställa ner alla kassarna i sittbrunnen. Låsa upp. Lyfta in alla kassarna i båten. Kissa barnen. Packa upp, packa upp, packa upp.
Kl. 17.25 lokal tid: Pust, klart. Vi som tänkte segla vidare idag. Skulle bara handla först. Imorgon kanske …
”Lovis, Otto! Kom upp! En sköldpadda!” Ludvig hjälpte barnen ut medan jag själv sänkte på gasen och la om kursen, mot sköldpaddan som låg och sov på havsytan. Jag såg mig om efter kameran, när jag hörde ett stort plask. Magnus, vår gast, hoppade i sjön. Jäklar, då skrämmer han ju bort den, hann jag tänka precis innan jag såg den dyka. Men Magnus dök efter. Vad gör han? Sköldpaddor kan väl bitas, eller? Den såg stor ut, minst en halvmeter över skalet.
Vi befann oss en sisådär 50 sjömil från Lanzarote, på väg från Marocko. Långt ute på havet. Kursen var satt på Graciosa, en liten ö norr om Lanzarote. Vi hade gått för motor hela dagen. Total bleke. Men det kändes ändå härligt att vara ute på havet, att slippa dyningen i Essaouiras dåliga hamn. Vi hade badat på 1500 meters djup, alla utom Otto som föredrog en balja i sittbrunnen. Det var härligt varmt i det klarblå vattnet.
Så dök Magnus upp igen, nu strax bakom båten. Och framför sig höll han sköldpaddan. Helt otroligt, han hade fångat den. Han höll sköldpaddan framför sig medan den plaskade vilt med fenorna. Såg tungt ut, men jag har sällan sett ett så lyckligt ansikte. Och vi var alla mycket imponerade. Både av Magnus bedrift, men också av den vackra sköldpaddan. Helt galet, tänk att han fångade den. Fantastiskt. Jag ler vid tanken, ett minne för livet.
Någon sköldpaddsoppa ville vi dock inte ha till middag så efter en stund släppte Magnus sköldpaddan fri, och vi såg alla långt efter den när den dök ner i det kristallklara vattnet, mot havets djup. För att söka skydd. Från Magnus, vår alldeles egen Steve Irwin. Numera också kallad Magnus ”The Turtle Hunter”.
Bildbevis!
ESSAOUIRA, MAROCKO: Essaouira, som också kallas ”The windy city of Africa”, är känt för sina fantastiska vågor. Staden har länge lockat surfare från hela världen. Men idag höll de sig hemma, surfarna alltså. Vi vågade oss dock ut en liten sväng med kameran innan regnet drev oss tillbaka till båten. Resultatet ser du nedan. Har också laddat upp ett litet videoklipp på YouTube om du får mersmak.
Enligt passageweather.com ska vågorna ha varit sex till åtta meter höga idag. Tillräckligt för att vi skulle bli imponerade. Men under vintermånaderna lär det tydligen inte tillhöra ovanligheterna att Esaouira bjuder på vågor runt tolv meter.
ESSAOUIRA, MAROCKO. Jag vaknar till ljudet av de knarrande tamparna, alldeles för tidigt. Idag igen. Det rycker och sliter i båten på ett sätt som gör ont ända in i själen. Det är lågvatten, dyningen väller in i den lilla fiskehamnen och sätter det grunda vattnet i rörelse. Vi ligger längst in mot bryggan med tre båtar utanpå oss, vilket bidrar till den höga belastningen på våra tampar. Jag lyssnar, och lider. Slitaget på brygga, pollare, tamp och fendrar är enormt. Och skrovsidan är nedsvärtad för all framtid. Och värre lär det bli. Prognosen utlovar åtta meter höga vågor imorgon.
Jag klär på mig och går ut för att kolla till båten. Det sjuder av aktivitet i hamnen. Essaouira är hemmahamn för Marockos tredje största fiskeflotta, och när det varnas för hög sjö längs den grunda kusten går alla fiskebåtar in i hamn. Det är svårt att förstå var alla ska få plats, hamnen är inte stor. De ligger redan sju åtta båtar utanpå varandra längs kajen. Och då är det inga småjollar som avses. Enorma fiskebåtar på 20-25 meter och många hundra ton. Det råder en febril aktitivitet på kajen när all fisk ska lossas. Här utanför sägs nittio procent av världens sardiner fiskas. Men det är inte bara sardiner som fastnar i fiskarnas nät. Muränor, tonfiskar, hajar, svärdfiskar och enorma rosafärgade krabbor trängs sida vid sida när fångsten radas upp för försäljning längs kajen.
Hamnen ligger precis utanför stadsmuren. Där bakom gömmer sig stadens centrum, medinan. Ett myller av smala gator kantrade av enkla små butiker eller ”hål i väggen” som säljer smycken, textiler och lädervaror i all världens färger. För att inte tala om den livliga marknaden med de mest gudomliga oliver, kryddor och färska frukter. Hela Essaouira är ett härligt färgsprakande skådespel. Ett ställe att trivas på – om det inte vore för svallet i hamnen. Böneutropet från närmsta moské överröstar plöstligt ljudet från måsarna och tamparna. Jag passar på att be en stilla bön jag också – för att båten och mina nerver ska klara svallet imorgon, att sjön ska lägga sig snart och vi kan segla härifrån. Till en stilla ankarvik.
Låt mig presentera Marys skeppsorkester: Till vänster Magnus på munspel. I mitten Lovis på trumma och maraccas. Och till höger Otto, också han på maraccas. Live på havet!
Den sydvästliga kulingen slutade blåsa lika plötsligt som den började. Så plötsligt att vågtopparna fortfarande bröt och skummet yrde runt Mary som med slående segel rullade fram och tillbaka på ett synnerligen obekvämt sätt.
Återigen hade metrologerna missbedömt vindstyrkan och Mary hamnat i ordentligt blåsväder. Inte lika illa som på Biscaya, men definitivt tillräckligt för att det inte skulle vara särskilt roligt att segla. Nåja, det beror naturligtvis på vem man frågar:
”Åh, det här har jag längtat efter” Det var vår gast Magnus kommentar när vår Mary dundrade fram mot Marockos kust. Tidigare hittade vi honom där ute i ovädret spelandes på sitt munspel. Och lite senare stod han till rors och sjöng Dylan ackompanjerad av vindens rytande och vågornas dån. Lät riktigt bra faktiskt.
Kapten och jag kan dock konstatera att bidevind var roligare förr. Före barnen. Men tack vare hela dvd-boxen om Pippi Långstrump uthärdade våra tappra smågastar även denna gång. Ovädret bedarrade efter ett och ett halvt dygn och ersattes snart av en behaglig bris från norr. Färden kunde därmed fortsätta söderut längs Marockos kust i ännu några dagar. Nu på ett betydligt behagligare sätt – i sällskap av delfiner, guldmakrillar, havssulor och en stor sköldpadda som liftade med en lastpall.
Tidigt imorse fick vi ett meddelande på satellittelefonen från en gammal seglarkompis. ”Essaouira är mycket trevligt. Försök ligga utanför chandamernas kontor. Hälsa Nagib”. Så där är vi nu. Kapten och Magnus (som kan franska) har just gått iland för att leta upp Nagib. De har varit borta ett tag nu, hoppas de inte har hamnat i något nytt blåsväder …
Mary af Rövarhamn 