En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.

Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.

Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.

Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.

Don’t try this at home!

På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.

Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …