Atokos vilda grisar

18 juli, 201818 juli, 2018S/Y Mary 1 kommentar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar. Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Grottan på Brattön

20 juni, 201811 juli, 2018S/Y Mary 4 kommentarer

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle. Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång. För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

I sommar seglar vi för Plastkampen!

8 juni, 201823 augusti, 2018S/Y Mary 4 kommentarer

Idag är det Världshavens dag, då tänker man gärna lite extra på hur havet egentligen mår. Varje år dumpas 8 miljoner ton plast i våra hav. För oss som seglar så mycket gör det förstås lite extra ont att se allt skräp som flyter omkring där ute, än värre är det att läsa om alla dessa mikroplastpartiklar som inte syns. Plast som inte bara är en katastrof för allt marint liv, utan fortsätter upp i livsmedelskedjan, för att slutligen konsumeras av oss själva. What goes around, comes around …

Så här kan vi ju inte fortsätta, det räcker inte att samla skräp våra stränder några gånger varje år. Vi måste gå till källan med problemet. Det är Greenpeace bra på – att sätta press på makthavare, regeringar och storföretag – för att minska användningen av plast och utveckla mer miljövänliga alternativ. Därför är vi ambassadörer för Greenpeace kampanj Plastkampen i sommar.

Vi har startat en insamling, och hoppas att så många som möjligt av våra följare vill vara med och hjälpa till. Orka bry dig. Ge ett bidrag, dela kampanjen eller starta en egen insamling på Plastkampen.se. För allt marint liv, för oss själva, för kommande generationer.

Visa ditt stöd för våra hav här (Tack!)

Järens stränder

13 juli, 201731 januari, 2018S/Y Mary 6 kommentarer

Vi hamnade i Sirevåg på Norges sydvästkust. Inte för att det var hit vi ville, utanför för att vinden skulle vända och detta var den sista skyddade hamnen på över 30 sjömil. Första intrycket var inge vidare. Hamnen är omgiven av fiskeindustribyggnader och själva byn domineras av fula enplanshus. Hur skulle vi fördriva tiden här? Hade det inte varit för att det började regna i samma stund som vi angjorde hamnen hade vi nog vänt på en gång och seglat tillbaka till en trevligare ställe längre österut. Men vi blev kvar. Och tur var det. Annars hade vi missat gårdagens vandring längs Järens fantastiska stränder som börjar precis norr om samhället.

Ikväll vänder vinden och vi fortsätter vår resa. Vart vi hamnar näst får framtiden utvisa.

Lucka 14: Fiskstim

14 december, 2016S/Y Mary 1 kommentar

Det är något mäktigt med fisk i stim. Hur de följer varandra, i en perfekt dans. Som de satt ihop med osynliga trådar. Vad just fiskarna på bilden bakom dagens lucka heter vet jag faktiskt inte, men den är tagen vid en liten ö som heter Tanikely på Madagaskars nordvästra kust. Ett område som seglade rakt in på vår topplista över världens bästa snorklingsvatten. Och då är vi ändå rätt bortskämda.

Läs mer:

Lucka 10: Réunion

10 december, 201631 januari, 2018S/Y Mary Lämna en kommentar

Bilden bakom tionde luckan föreställer ett par smutsiga små barnhänder, som lyckligt visar upp sina egenhändigt plockade smultron för sin mamma. Ottos händer, fem år gammal, hans första smultron – åtminstone vad han kan minnas. Plockade på ett par tusen meters höjd, på ön Réunion i Indiska Oceanen. En av av världens vackraste öar. Paradiset för den som gillar vandring och storslagen natur. För sådana som oss.

Fler bilder från vår vandring på Réunion

Lucka 3: Delfiner

3 december, 201631 januari, 2018S/Y Mary 4 kommentarer

Delfiner, delfiner, delfiner. Vi har mött dem hundratals gånger. Ibland har de följt oss i timmar, men jag har aldrig tröttnat. Bilden bakom veckans lucka utanför Tasmaniens kust, genom att luta mig långt ut från peket i båtens för. Det var en sån där riktig krispig och stilla dag, då vattnet var lika klart som luften. Och delfinerna, de största jag någonsin sett, kom från alla håll och lekte i vårt bogsvall i timmar. Jag minns hur en av dem såg mig rakt i ögonen. Länge länge. En vänlig och lite utforskande blick som där och då fick mig att känna mig som den lyckligaste personen i hela vida världen.

Fler magiska möten med delfiner:

Svampjakten

19 augusti, 201619 augusti, 2016S/Y Mary 9 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

SVARTEDALEN, BOHUSLÄN. Vi hade nioårig bröllopsdag i söndags. Det ville vi gärna fira med att göra något mysigt tillsammans. Och kanske äta något lite extra lyxigt. Efter att ha funderat ett tag packade vi in barnen i bilen och satte kurs mot naturreservatet Svartedalen. Där skulle det nämligen finnas gott om kantareller enligt en säker källa, och svamp är ju både mysigt att plocka och lyxigt att äta.

Vi körde, och vi körde. Allt djupare in i den stora skogen, ända tills vägen tog slut. Där parkerade vi, och en härlig doft av mossa, svamp och barr slog emot oss när vi öppnade bildörren. Det var som att stiga in en annan värld, in i en mystisk och prunkande grön sagoskog. Och mitt i grönskan låg sjön Härsvattnet, en sån där mörk skogstjärn där man föreställer sig att både älvor och näck håller till.

Kontrasten mot skärgårdens karga landskap kunde inte varit större. Och det fullkomligt kryllade av svamp. Men inga kantareller. Vi letade och letade, helt utan framgång. Hade någon annan varit där före oss? Var vi på fel ställe, eller var det för tidigt på säsongen? Kanske saknade vi det rätta ögat för svamp. Hur som helst, vi gav upp och bestämde oss för att gå en runda runt sjön istället.

Vi följde den östra strandkanten norrut. Det var rätt blött på sina ställen, och det var en kul utmaning att hoppa mellan tuvor och stenar för att försöka ta sig fram torrskodd. Västra sidan av sjön var mer kuperad, stundtals ganska brant. Men här anslöt stigen till Bohusleden och vi kunde dra nytta av färdiga spångar och rep som fanns utplacerade här och var.

Tre timmar senare var vi tillbaka vid parkeringen. Men då hade vi också stannat flera gånger för att fika, bada och proppa oss fulla av blåbär. Några kantareller hade vi däremot inte sett röken av. Det irriterade mig, så jag beslöt mig för att gå en sista sväng medan de andra pustade ut efter dagens vandring. Det var tur, för den här gången kom jag inte mer än 10 meter in i skogen förrän de uppenbarade sig framför mig.

Ett helt gäng kantareller stod och solade sig mitt i en glänta. Det var knappt att jag trodde mina ögon, som om någon drev med mig. Men jodå, det var äkta vara och snart fick jag syn på ännu fler, både trattisar och vanliga. Så många att Ludvig och barnen fick komma till undsättning med den stora korgen.

”Mums, självplockade kantareller är mycket godare än köpta” sa Otto vid middagsbordet hemma i Marstrand när han tagit en tugga av den första kantarelltoasten. Alla instämde, och det skålade vi för. Att jag valt att först använda de kantareller som jag köp i reserv i mataffären dagen innan, den detaljen behöll jag för mig själv.

Ottos kaninfiskar

14 juni, 201614 juni, 2016S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man snart ska flytta blir man lätt lite nostalgisk. Vi har bara bott i vårt hus i ett år, men vi har hela tiden haft något litet projekt på gång. Och för varje litet val man gör, desto personligare blir hemmet. Varje detalj får sin historia. Det här är historian om tapeten vid Ottos säng.

”Enorma bälten med sopor flyter omkring i Stilla havet, de samlas där strömmarna möts och har en katastrofal effekt på livet under ytan. Reven och sjöfararna (trots att vi knappast förtjänar det) har dock sina beskyddare. De godhjärtade kaninfiskarna som för en ständig kamp mot allt det onda. Kaninfiskarna. Dessa havets hjältar som försvarar allt levande med tänder och fenor. De enda som kan äta allt skräp utan att själva förgås.”

Otto valde tapeten själv, efter att jag berättat dess historia. Det förvånade mig lite. Tapeten är enormt detaljrik, och bitvis ganska otäck. Avslitna kroppsdelar blandas med kondomer och burkar med vita bönor från Heinz. Ibland formerar sig soporna till stora monster. Men Otto stod på sig. ”De goda vinner mamma. Kaninfiskarna vakar över mig. Med dem vid min sida kommer jag sova gott.”

Och mycket riktigt, Otto har sovit som en stock i sin säng i Kroken. Trots att han är lika medveten som jag om att det inte finns några kaninfiskar i verkligheten, att de enda som kan rädda våra hav är vi själva. Måtte vi vinna, måtte de goda vinna.

Tapeten beställde vi på Photowall.se. Den är baserad på ett tryck av den Los Angeles-baserade konstnären Kozyndan. Motivet heter Pacific Drift. Snart har vi ett nytt hem att sätta vår personliga prägel på. Kanske flyttar det in några kaninfiskar där också, det skulle kännas tryggt.

Imorgon är det dags för andra visningen av vårt hus. Håll tummarna.

När alla stjärnor står rätt

20 februari, 201625 april, 2016S/Y Mary 7 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

RÖRÖ-MARSTRAND. Det är en liten dröm jag har haft, att få uppleva skärgården i vinterskrud. Att få glida fram mellan snöklädda öar en klar vinterdag. Men det är lättare sagt än gjort. På vintern är det bara de stilla dagarna som lusten att ge sig ut på sjön brukar infinna sig. Dagarna med snö hos oss på västkusten är dessutom lätträknade, och oddsen för att de ska sammanfalla med hyfsat lätta vindar är låga. Sen har vi ju det där med att man ska jobba måndag till fredag var eviga vecka, då minskar chanserna ytterligare. Och så gäller det ju att man inte redan gjort upp andra planer, just den helgen när alla stjärnor står rätt på himlen.

Men helt omöjligt är det förstås inte. Förra helgen hände det faktiskt. Drömmen blev sann. Så som drömmar blir ibland, när man bara vill tillräckligt mycket.