Det finns en sak jag tycker riktigt illa om, och det är att ha båten på land. Inte nog med att den står alldeles stilla och allt blir dammigt och smutsigt. Det är också förknippat med stora utgifter och ohyggliga mängder hårt och skitigt arbete. Därför undviker vi det in i det längsta.

Första lyftet på fyra år.

Vi har inte lyft båten på snart fyra år. Inte sedan Richards Bay i Sydafrika. Så nu var det verkligen hög tid, inte bara att måla om botten utan också för en liten hälsokontroll. Ja, vår 41-åriga gamla dam är ju byggd i stål. Och stål kan rosta, särskilt i kontakt med saltvatten.

Hög tid för lite kärlek.

Med lättnad kunde vi konstatera att åtminstone utsidan av skrovet är i oförskämt bra skick, trots det vanliga problemet med blåsbildning innanför epoxin. Det beror troligen på att färgen fäster dåligt mot galven. Men inte en rostfläck så långt ögat når. För några år sedan upptäckte vi däremot grov rost på insidan av skrovet, i området runt toaletten. Det tog vi hand om då, men det har gnagt i mig ända sedan dess.

Nån som kan gissa vad som gömmer sig bakom snäckorna?

Undrar hur mycket stål som egentligen gick åt den där gången, och tänk om det finns fler liknande ytor som vi inte kommer åt? Jag har inte kunnat släppa tanken, jag måste få veta Hur Mary mår innan vi ger oss ut på havet i sommar.

Gott om stål i nedersta plåten.

Hur gör man då, för att veta? Jo, man lånar en tjockleksmätare. En apparat som med hjälp av ultraljud kan avgöra stålets tjocklek.  Lite som en blandning av ett stetoskop och en blodtrycksmätare. Fast för båtar. Så hur gick det då?

Botten måste vara renskrapad vid mätpunkten för att det ska funka.

Jo, vi har mätt tjockleken på närmare 100 punkter på botten, och Mary verkar må alldeles förträffligt. Det enda stället på hela båten där skrovet faktiskt verkar påverkat är just vid toaletten. Men där har vi ju redan stoppat processen, och det finns fortfarande nästan 3 mm kvar på tunnaste punkten jämfört med 4,2 i området runt omkring.

Täta mätningar i området runt toaletten

Så otroligt skönt det känns att veta. Nu ska vi bara skrapa och slipa lite till, måla några lager och slänga henne i sjön igen. Sedan är hon redo för nya äventyr. Ja, det är inte så bara. Men ändå. Det kunde varit värre.

Skitgöra, men glad ändå!