Världens största segelbåt!

CORFU TOWN, GREKLAND. ”Fatta va coolt. Världens största båt. Världens största. Fatta va coolt.” Lovis upprepar orden nästan som ett mantra. Om och om igen.

Hon ligger och väntar på oss på ankringen i Corfu Town. Ryska familjen Melnichenkos Sailing Yacht A. Världens största och dyraste privatägda segelbåt, byggd i Kiel och designad av den världskände inredningsdesignen(!?) Philippe Starck. Otto tycker båten ser ut som ett gigantiskt badkar.

Några pyttesmå gubbar vinkar trevligt till oss från A’s däck när vi glider förbi. De syns knappt över relingen. En annan superyacht med helikopter på akterdäck passerar och ser ut som en leksak i jämförelse.

Barnen skyndar sig att ta fram sina telefoner, fotograferar och börjar söka fakta när vi närmar oss. 143 meter, 468 fot. 8 meters djupgående. 8 våningar. 3 master, varav den högsta reser sig 100 meter ovanför vattenytan, och en total segelyta på nästan 4000 kvadratmeter. Men få har sett henne segla. Man undrar varför?

Vi kunde läsa om A i svenska media förra året, först när hon passerade Öresund och senare när hon togs i beslag av Kronofogden i Gibraltar för att varvet menade att ägarens Bermuda-flaggade företag inte gjort rätt för sig. Nu är hon tydligen på fri köl igen.

Ombord på A ska tydligen finnas flera pooler, och en helikopterplatta. I skrovsidorna finns stora luckor, där bakom gömmer sig allehanda farkoster. På akterdäck finns en stor lekplats. Men det som imponerar mest på Otto är uppgiften om ett undervattensobservatorium för socialt bruk. Ett sällskapsrum med 30 cm tjockt glas ingjutet i kölen.

Mary har faktiskt också ett undervattensfönster ombord. Ett litet fönster med 3 cm tjockt glas. Båda båtarna är byggda i stål. Och våra stor- och mesansegel är dessutom sydda på samma segelmakeri, Doyles. Men där slutar nog likheterna.

När mörkret faller påminner A mest om ett kärnkraftverk med tre skorstenar och röda toppljus. Båten är inte vacker. Inte i mina ögon i alla fall. Men jag säger som Lovis. Fatta va coolt ändå, världens största segelbåt! I samma hamn som vi.

Vad tycker du? Nytänkande och snygg, eller anskrämlig och ful?

Fatta va coolt …

1450758

Superyachten med helikoptern på akterdäck ser pytteliten ut i jämförelse.

En märklig skapelse. 21 knop kommer hon visst upp i för motor.

Små gubbar skymtar på däck. A har bara kapacitet för ett 20-tal gäster, utöver de 54 besättningsmän som krävs för att sköta båten!

Masterna är byggda i kolfiber, den högsta har tydligen ett litet rum i toppen!?

Lekplatsen matchar inte riktigt resten av båten …

Döpt till A för att ägaren ville försäkra sig om att hans båt kom först i skeppsregistret.

Otto googlar fakta.

Bakom luckorna i skrovsidan gömmer sig allehanda spännande farkoster. Vem vet, kanske döljer det sig en rysk u-båt där inne?

Ava Leona till höger. A till vänster. 

Kvällssolens ljus reflekteras i det välpolerade stålskrovet.

Inte var dag man delar ankarvik med världens största segelbåt.

 

Ensamma på Greklands mest fotograferade strand

NAVAGIO BEACH, ZAKYNTHOS. Vi har stigit upp ovanligt tidigt, och vi har valt dagen med omsorg. En stilla morgon, med en lätt sydlig vind. En av de få sommardagar man kan ankra med en segelbåt utanför Navagio Beach på Zakynthos västkust.

Navagio är grekiska för vrak; stranden har fått sitt namn efter fartyg som drev iland på en öde strand på Zakynthos en stormig natt den 1 oktober 1980. Det sägs ha smugglat vin och cigaretter åt italienska maffian. Idag är Navagio Beach, eller Shipwreck Bay som den också kallas, Zakynthos populäraste utflyktsmål och Greklands kanske mest fotograferade strand.

Det är sannerligen en vacker syn som möter oss när vi angör Navagio Bay klockan sju på morgonen även om solen ännu inte hittat hit. Flera hundra meter vertikala klippor sluter sig runt den turkostblå viken. Och längst där inne, perfekt placerat mitt på den långa vita stranden, ligger vraket halvt begravt i sanden. Det är nästan så man får gnugga sig i ögonen.

Stranden kan bara angöras med båt, och den här dagen är det vi som är först på plats. Halvåtta på morgonen! Tillräckligt tidigt för att i lugn och ro utforska den 50 meter långa fartyget innan den värsta kalabaliken sätter igång klockan nio. Då kommer nämligen den första turistbåten. Sedan går allt mycket fort.

Snart finns det knappt en stjärtplats ledig på stranden, och hela viken kokar av allehanda farkoster; speedboats, superyachts, segelbåtar, speedboats, paddlare, SUP-are, snorklare och badare. Huller om buller. Flera drönare surrar i luften. Och högt där uppe ser man hur folk samlats vid branten för att fotografera stranden från ovan.

Vid det här laget har vi sedan länge retirerat till sittbrunnen och betraktar cirkusen från frukostbordet i sittbrunnen. Det är riktigt underhållande faktiskt. Nu när vi fått vår stund. Ibland är det inte så dumt att stiga upp tidigt ändå, även om det råkar vara semester.

Navagio Bay sett från den norra branten. De joniska öarnas vanligaste vykortsmotiv.

Ava Leona af Alvhem först på plats. 

Nyvakna smågastar på väg mot stranden.

Ensamma på Navagio Beach.

Dags för närmare inspektion. 

Motorrummet

Ava Leona genom ett rosthål i skrovet.

Mindre vrakdelar ligger utspridda på stranden.

Det är många som vill visa att de varit här …

Första sällskapet anländer.

Våra italienska båtgrannar.

Sedan går allt väldigt fort. 

Lovis och Otto betraktar kalabaliken från Ava Leonas för.

Time to go!

Navagio Bay, från havet. Kefalonia nästa.

 


 

Tre sätt att undvika fokmassorna vid Navagio Beach:

  • Hyr en båt och segla dit på egen köl en sen kväll eller tidig morgon i lugnt väder.
  • Boka första turen med en av de små turistbåtarna Port Vromi, inklusive grottsafari på vägen tillbaka.
  • Åk dit på lågsäsong.

Atokos vilda grisar

ONE HOUSE BAY, ATOKOS. ”Tänk om grisarna kommer nu”, säger jag när vi sitter där på stranden runt brasan. Resten av familjen förstår precis vad jag menar. Tidigare på dagen, precis efter vi lämnat stranden för att åka ut till båten hade två grisar kommit nerspatserande från skogen. Lite märkligt var det allt. Det finns bara ett enda hus på ön, och det verkar övergivet.

”Skulle grisarna komma nu skulle jag springa rakt ut i vattnet”, säger Lovis med panik i blicken. ”Varför då?” frågar jag. ”De såg inte så aggressiva ut.” ”Jo, grisar kan vara farliga”, menar Stockholmaren Ludvig. ”Ja, det var de i alla fall på de gamla grekernas tid”, fyller Otto i och drar en historia om en flygande sugga som vägde 30 ton och en naturgris som var 10 meter lång. Han har just lyssnat på hela serien om Percy Jacksson och de grekiska gudarna, så han är väl påläst,

Vi sitter där på stranden, småpratar om grekisk mytologi och grisar förstås, skrattar, lägger några pinnar på elden och äter våra grillspett med tsatsiki och pita-bröd. Och vad händer då? Jo, grisarna kommer tillbaka. Först håller de sig på norra sidan av stranden, bökar runt och verkar inte bry sig märkbart. Men så får de plötslig vädring på oss och sätter fart åt vårt håll.

Vi hinner knappt plocka ihop våra grejer, sjösätta jollen och gå ut i vattnet förrän de två grisarna är framme vid vår eldstad och börjar leta efter matrester. Det är ett par, en sugga och en galt. Så fint ändå. De har det nog bra här på ön, undrar om det finns fler? tänker jag. Getter är ju vanliga på de grekiska öarna, men några frigående grisar som gick på bete ute på öarna hade vi inte hört talas om.

Vi blir kvar där en bra stund, och betraktar strandgrisarna från vattnet, och tänker på Tonga där grisarna fångar fisk på stranden. Och Bahamas, dit folk vallfärdar för att simma med grisar.  Grisar är kul, men just här hade vi inte väntat oss att se dem. Tankarna går till den ensamma åsnan på Chagos.

Vad gör grisarna här, och hur kom de hit? Här finns ingen övergiven by. Bara det där ensamma huset. Därav namnet One House Bay. Oavsett, vi gillar dem. Från och med nu får viken heta Two Pig Bay.

Här sitter vi intet ont anandes …

Med båten ankrad utanför …

När två grisar dyker upp på stranden.

De ser egentligen ganska snälla ut.

Och är inte särskilt rädda av sig.

Men ganska hungriga. Kanske har vi lämnat något gott.

Betraktas tryggast från jollen trots allt.

One House Bay byter namn till Two Pig Bay

Mäktigaste stranden i mannaminne

OTHONOI, GREKLAND. Vi gillar stränder i största allmänhet. Långa, korta. Breda, smala. Steniga, finkorninga. Svarta, vita. Kalla, varma. De flesta har nåt speciellt. Bara det inte är för mycket folk i vägen.

Men så finns det vissa stränder som sticker ut lite extra. Aspri Ammos på Greklands västligaste ö Othonoi, där vi hängt de senaste dagarna, är definitivt en sådan. Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. Vissa platser måste upplevas.

Aspri Ammos omges av flera hundra meter höga klippor, och kan bara nås med båt i lugnt väder. Dessutom en riktigt häftig ankring. Och inte blir den sämre av att den ligger granne men några av de coolaste grottorna vi någonsin sett, men de berättar jag mer om en annan gång.

Har du någon favoritstrand, och varför? Vi har många, men denna hamnar absolut på topplistan.

Vem behöver Italien när man har Papagiorgis?

CORFU TOWN, GREKLAND. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vi gillar glass. Mycket. Den italienska gelaton i synnerhet. Så mycket att vår Otto haft lite svårt att acceptera att båten vi seglar i sommar ligger i Grekland. Inte Italien. Ja, faktum är att han tjatat så mycket om att vi ska segla till Italien att vi till sist blivit riktigt trötta på honom. Så pass att vi känt att vi inte kan segla dit, även om vi övervägt det från början. Av ren princip. Det ska inte löna sig att tjata.

Problemet är att resten av familjen är lika förtjusta i den där gelaton som Otto. Men häromdagen fick saken äntligen sin lösning. När vi upptäckte Papagiorgis. Ett historiskt och älskat konditori i den gamla delen av Corfu Town, som tydligen inte bara har ett ett snart hundraårigt gott rykte om sig att tillverka traditionella bakverk, utan också Corfus bästa hemgjorda glass. Själva skulle vi nog vilja påstå att detta är en lätt underdrift.

Redan första dygnet i stan hade vi hunnit besöka Papagiorgis tre gånger, och fallit pladask för deras mörka chokladglass som kanske är den godaste vi någonsin ätit. Kanske till och med godare än den vi korade till världens godaste glass i Rom förra hösten. Vem hade väntat sig det? I Grekland. Och det bästa av allt. Tjatet om Italien är long gone.

Skönt. Nu kan vi lungt fortsätta utforska den Joniska ö-världen med den trygga vetskapen om att Papagioris väntar på oss när vi återvänder till Corfu för att lämna tillbaka båten.

Den italienska gelaton har fått konkurrens.

Pistageglassen var inte den bästa. Men den mörka chokladen. Wow!!! Absolut världsklass.

Jordgubbsorbeten rekommenderas också, härligt uppfriskande.

Ännu en stammis. Den fina svarta katten hängde utanför glassaffären varje gång vi var där.

Belåten Otto. Magen full med glass, och en gosig katt. Vad mer kan man begära?

Grottan på Brattön

Två gånger har vi misslyckats. Minutiöst sökt igenom varje ravin, varje skreva. Timme efter timme. Om och om igen. Förgäves. Utan at hitta den där förbaskade grottan. Grottan på Brattön. Eller Blåkulla som ön också kallas. Bohusläns högsta. 130 meter. Den dit de västsvenska häxorna flyger för att dansa med djävulen varje påsk.

Vi gillar inte att ge upp. Inte alls. Så när vi för tredje gången satte kurs mot Brattön skulle vi inte lämna ön utan att hitta grottan. Det hade vi bestämt. Så vi tog med ett helt gäng sökare, och en guide. Stefan, en vän som tillbringat sina barndoms somrar på grannön Älgön, och ska under de åren ha besökt grottan flera gånger. Men det var länge sedan nu, skulle han hitta tillbaka?

Det var en varm och hyfsat stilla dag, så vi bestämde oss för en ny strategi. Att ankra utanför den ravin där guiden menade att grottan skulle ligga, ta jollen in och börja sökandet nedifrån. Istället för att vandra upp och börja uppifrån som vi gjort vid tidigare besök.

Vi hade några vänner med oss, så det blev skytteltrafik med jollen några vändor innan vi slutligen lyfte upp den på land och klättrade upp i den grönskande ravinen. Lovis och hennes kompis Tilda sprang före, studsade upp mellan stenblocken som bergsgetter.

Det dröjde inte länge innan tjejerna ropade att de hittat grottan. Men icke, den tog slut ett par meter in. Det hela upprepades. En gång, två gånger, tre gånger. Ena falska grottan efter den andra. Stefan, vår guide, bara skrattade. Det är roligare om man får leta lite, menade han.

Brattön har fantastisk natur, trolsk och frodig. Längs bergsväggar och trädstammar klättrar murgröna och humle.  Nästan tropiskt. Men här i ravinen är terrängen bitvis ganska eländig, med hemska taggbuskar och kantiga svårforcerade stenblock, men det stoppade inte tjejerna. Och vi andra följde efter. Skam den som ger sig.

Så hittade vi den till sist. En trång liten öppning där någon fäst ett rep som man kunde använda för att fira ner sig i den svarta underjorden. Grottan visade sig vara närmare 10 meter hög på sina ställen, och minst dubbelt så djup. Men smal. Taket bestod av stora stenblock, några hade trillat ner. Andra fastnat halvvägs. Och väggarna var fulla av feta spindlar.

Inget ställe för folk med fobier. Några i sällskapet valde att stanna utanför. Själv tyckte jag det blev mer spännande ju längre vi stannade. Helt klart värt sökandet. Några häxor såg vi däremot inte röken av. Väl ute igen bestämde Ludvig och jag oss för att fortsätta upp till toppen av ravinen för att se var den började, för att se hur vi kunnat missat den vid tidigare besök.

Den övre ingången till ravinen visade sig vara smal och dold av en liten skogsdunge, vi hade gått rakt förbi fler gånger. Bara några meter bort. Retfult. Men nu vet vi till nästa gång.  För en nästa gång blir det, om inte förr så till påsk …

Mary på svaj utanför Brattön

Jolletaxi

Landstigningen

Chaffisen

Stigningen kan början

Branta väggar runt ravinen

Upp, upp, upp

När man ser den här, då är man nära.

Ingången till underjorden

Trångt för fullvuxna karlar …

… men gott om plats för små barn.

Inget för den mörkrädde, …

klaustrofoben …

… eller den som är rädd för spindlar.

Många ställen att slå i huvudet på.

Spännande hålor och gångar

Hade vi haft giftiga spindlar i Sverige, hade de nog sett ut så här.

Visst står det något på stenen, men vad?

35151607_1992859920787264_6823846427886616576_n (2)

Mot ljuset.

P1400385

Stefan, guiden, väntar utanför

Följer ravinen upp till ingången, innan vi klättrar hela vägen ner igen.

Galen skönt med ett dopp efteråt.

Tidigare blogginlägg om Brattön

Vintersegling när den är som bäst

Vi är påpälsade till oigenkännlighet när vi kastar loss från Gullholmen, förberedda på motvind och snö. För det är vad prognosen utlovar. Och visst kommer det snö, och nog är det kallt. Men vindriktningen blir bättre än väntat och vi får en underbar segling söderut mellan snöpudrade skär och mysiga fiskelägen.

Vi är ensamma där ute, sånär som på fåglar och bruksbåtar. Färjorna, lotsen, bogserbåtarna och kustbevakningen – alla vinkar de lika trevligt. Sjöräddningen far förbi i 190. Hoppas ingen gått genom isen inne i Stigfjorden, tänker jag. Vi ville ta den vägen, men ändrade våra planer när vi förstod att isen låg tjock mellan Orust och Tjörn.

Här i ytterskärgården är vattnet fortfarande öppet med undantag av några enstaka vikar. Vi hade nog hoppats det skulle vara lite mer fruset, att bryta is är kul i lagom dos, men får nöja oss med lite slush och några enstaka isflak här och var.

Vi lägger till i Kyrkesund för natten. Hamnvärden Lennart kommer ner för att slå på elen, och bjuder hem oss på en kopp te. Någon hamnavgift vill han däremot inte ha. Sånt händer bara på vintern. Vi tackar nej just idag – det är så härligt ute att man inte vill gå in – och avslutar istället dagen med korvgrillning och snöbollskrig på bryggan.

Nästa morgon är båten täckt av ett tjockt snötäcke. Till min förvåning har någon skottat hela gångvägen från land och ut till vår båt längst ut på bryggan. Det visar sig vara Hans-Erik, en pensionerad fiskare i byn. Så otroligt omtänksamt.

Hans-Eriks visar sig sin charmiga sjöbod, medan Ludvig och barnen gör en snögubbe på bryggan. Sedan bär det av mot Åstol. De ryktas att de gjort en egen isbana på den lilla ön och den måste förstås testas innan vi återvänder till Marstrand och vardagen.

Fyra härliga dagar i skärgården går till ända. Först till Mollösund för tunnbad och bastu, sedan Måseskär, Gullholmen, Kyrkesund och Åstol. En fin liten sväng, men som vanligt alldeles för kort. Vi hade kunnat segla runt i skärgården så här hela vintern. Kanske blir det också så en dag.

DSC_5747

DSC_6339

DSC_5665

DSC_5764

DSC_5693

DSC_5736

DSC_5751

DSC_5716

svan

DSC_5815

DSC_5989

DSC_5994

DSC_6058

DSC_5997

DSC_6137

DSC_6049

DSC_6132

DSC_6041

DSC_6133

DSC_6120

DSC_6159

DSC_6172

DSC_6214

DSC_6174

DSC_6225

DSC_6240 (2)

DSC_6245

DSC_6247

DSC_6285

DSC_6263

DSC_6296

DSC_6276

DSC_6301

DSC_6357

DSC_6599

DSC_6360

DSC_6492

DSC_6464

DSC_6503

DSC_6567

LÄS MER: För- och nackdelar med vintersegling

Fars dag på båten

När resten av världen vallfärdade till Marstrand för att gå på julmarknad i helgen, då packade vi båten och drog till sjöss. Inte för att vi inte gillar julmarknader. För det gör vi, åtminstone ibland. Men bara i december, aldrig början av november. Och absolut inte i samband med Fars dag.

P1250066

Full fart söderut

Som så många gånger förr var det vindriktningen som fick bestämma vår kurs. En kylig nordvästan förde oss till Rörö, 10 sjömil söder om Marstrand. I hamnen hittade vi en läad plats där vi kunde grilla vår vanliga korv och våra marshmallows innan vi snörade på kängorna för en tur runt ön.

20171111_150550.jpg

Efter korv kommer marschmallows – lika gott året om.

Vi har varit på Rörö förut, många gånger. Det är landskapet som lockar. Stora delar av ön är naturreservat, med öppna vindpinade hedar och stora klapperstensfält i väst. Det var till stenstränderna på öns västra sida vi nu var på väg. För att höra stenarna som rullar mot varandra av vågornas kraft,  se solen gå ner i horisonten och leta efter fynd bland drivved och vrakgods.

P1250143

Gott om drivved på klapperstenstranden på Rörö

Någon solnedgång att tala om blev det inte denna lördag. Men väl en härlig promenad, som promenader i naturen brukar vara. Väl tillbaka i båten väntade gofika och kortspel. Sedan var det dags för Ludvig att ta sig en tupplur i akterhytten medan barnen tog sig an utmaningen att förvandla dagens strandfynd till vackra farsdagspresenter.

P1250424

Stilla morgon i hamnen på Rörö.

Nästa morgon var jag som steg upp först för att baka scones, för ovanlighetens skull. Det var en strålande vacker morgon, inte alls lika blåsig och kall som dagen innan, så frukosten serverades utomhus. I sittbrunnen, med varm choklad och presentutdelning. Ludvig sa att Lovis och Ottos presenter var de finaste han någonsin fått. Tillverkade av kärlek, drivved och allehanda strandfynd. Den här gången var jag beredd att hålla med.

P1250283

Sconesfrukost i sittbrunnen

Efter ännu en härlig promenad var det dags att sätta kurs hemåt. Färden hem gick över ett alldeles stilla hav, fullt av lekande sälar. Väl tillbaka i Marstrand möttes vi av den strida strömmen av julmarknadsbesökare igen. Men den här gången var de på väg åt andra hållet, från fästningen mot färjan, och med händerna fulla av bruna papperskassar. Alla till synes lika belåtna med helgen som vi. Tänk så olika vi är.

P1250329.jpg

Lovis och Otto har pyntat varsin halva av hjärtat.

På kvällen ringde jag min egen pappa i Blekinge, och kände mig tacksam över att faktiskt ha en far att få gratulera en dag som denna. Han är 88 år, och vi pratade länge och väl. Man hör ofta att Fars dag bara är ett kommersiellt jippo, påhittat av handeln själv. Må så vara, men i min familj har det aldrig varit annat än en anledning att skänka varandra lite extra omtanke. Och det tycker jag känns bra.

Hur firar man fars dag i din familj?

Det bästa från sommaren på båten

Wow, vilken sommar vi haft. Ja, varmt var det ju knappast. Jag minns fortfarande de tre tillfällen vi bar kortärmat. Den ena gången på grund av ansträngning, de andra två för att solen faktiskt sken och temperaturen översteg 15 grader. Men ack så fint ändå, och vi har fått se och uppleva långt mer än vi vågat hoppas på. Efter ett sista stopp i Skagen satte vi alltså kurs hemåt. Hem till Marstrand. Vi gjorde 7-8 knop nästan hela vägen, så det gick ganska fort. Men en sak hann vi med  – en tillbakablick.

Vi gjorde en lista på sånt som vi tyckt varit lite extra roligt, mysigt eller häftigt under sommarens segling. Alla fick säga vad de ville, vi behövde inte vara överens och listan blev ganska bred – allt från grottsafari och enorma vattenfall till mer vardagliga ting som att fiska, gå på danskt konditori och bygga båtar av strandfynd. 34 punkter allt som allt.

När alla var nöjda med listan var det dags att rangordna. Var och en fick 20 poäng att fördela fritt, sedan räknade vi ihop. Som vanligt gillar vuxna och barn lite olika saker, så vi presenterar resultatet i två olika topplistor.

Föräldrarnas topplista:

Barnens topplista:

Alla punkter på topplistorna är bloggade om, utom två. Äventyrsbadet The Reef i Fredrikshavn där vi avslutade resan för att tina upp. Och så har vi mötet med fåret Ove, en nyfunnen kompis på Färöarna. Honom berättar jag gärna mer om en annan gång. Men det roligaste av allt är ändå att den upplevelse som fick flest poäng sammanlagt var resans mål. Att återvända till Kinn, för att visa barnen var vi gifte oss för 10 år sedan. Det känns fint.

Nu ser vi framemot Italien-resan och en fin höst i Bohuslän. Klipporna är redan täckta av  blommande ljung, och rönnens bär lyser röda i skrevorna. Det här är verkligen en fin plats att bo på, om man nu tvunget måste bo på ett och samma ställe.

Grottsafari på Papa Stour

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742