Vildhästar i sikte.

Längst upp på Nya Zeelands nordligaste udde, där Tasman Sea möter Stilla havet, finns en vacker strandkantad bukt omgiven av gröna trädlösa sluttningar och klippor som stupar flera hundra meter ner i havet. En vild, exponerad bukt där den ohämmade havsdyningen dundrar in mot stranden med ett nästan öronbedövande dån.

Det är en mäktig plats, men inte på något sätt särskilt lämpad för ankring. Ändå var det just här vi lät vårt ankare gå så sent som igår kväll. Det kändes tråkigt att passera Nya Zeelands nordkap i mörker; uddar av det här slaget brukar vara en vacker syn. Och de ovanligt lugna väderförhållandena gjorder det möjligt att ankra på den annars så utsatta kusten, i väntan på dagsljus.

I guideboken kunde jag läsa att den som vandrar ut till den östra klippudden, Hooper Point, kan med lite tur få en glimt av de vildhästar som brukar hålla till här. Och det är därför med viss besvikelse jag så här i dagsljus kan konstatera att vi inte kommer att landa med jollen. Det är för farligt i den höga dyningen. Ja, till och med omöjligt.

Bukten heter Spirits Bay. Ett namn som för våra tankar till vildhästen Spirit, som är huvudkaraktären i en tecknad film med samma namn. En smörig Disneyproduktion av det sämre slaget. Men likväl en av Lovis favoritfilmer. Kanske är alltsammans bara en lyckosam slump. Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som döpts efter vem – sagans vildhäst efter bukten, eller tvärtom.

Över frukosten i sittbrunnen berättar jag för Lovis om vildhästarna. Och hon är i alla fall fullständigt övertygad om att det måste finnas ett samband, att det måste vara hennes Spirit som är ledare över vildhästarna här i Spirits Bay. Det hör man ju på namnet. Det faktum att filmen faktiskt utspelar sig i den amerikanska Gamla Västern verkar inte bekomma henne. Hästarna har väl flyttat, och så var det med det.

Lovis har svårt att dölja besvikelsen över att vi inte kan gå iland och leta reda på vildhästarna. Och jag ser hur hon spanar drömskt upp mot de gröna sluttningarna. Jag följer hennes sökande blick, upp mot toppen av klippan som vetter ut mot havet. Men vänta, vad är det där? Jag gnuggar mig i ögonen. Det måste vara en synvilla, men jag tycker mig faktiskt se siluetten av en grupp hästar längst upp på branten mot den ljusa himmeln.

Jag tar fram kikaren, och får bilden bekräftad. Där står självaste Spirit och tittar ut över havet, mot sitt forna land. Medan hans hjord betar vid hans sida. Och jag kan nästan slå vad om att han gnäggar ett välkomnande till de långväga seglarna. Men ljudet försvinner i dånet från den brytande dyningen.

Det blir huggsexa om kikaren, och först när alla har tagit sig en ordentlig titt säger Lovis helt coolt: ”Där ser ni. Det var ju det jag sa, att Spirit bor här.” Som det vore den mest självklara sak i världen.

Nästa gång jag tittar är hästarna borta.