Sista pusselbiten lagd

possum

Kan Astrid Lindgren ha misstagit den här lilla krabaten för en apa månne?

KAVIENG, PAPUA NYA GUINEA. Som tidigare berättat har verklighetens Kurrekurreduttö visat sig stämma förvånansvärt bra med både text och illustationer i Pippi-böckerna. Den ena pusselbiten efter den andra har fallit på plats. Den enda detaljen som Tabar-borna inte velat kännas vid har varit aporna. Några sådana har det aldrig funnits på ön, det är alla rörande överens om. Punkt slut.

Det är väl egentligen inte så konstigt om Astrid Lindgren kryddat historian lite. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att hänga upp mig på den här detaljen. Men nu tror jag kanske att vi hittat en möjlig förklaring. Igår eftermiddag pekade Lovis upp mot ett balkongräcke och sa: ”Men titta, där sitter ju en apa!” Och minsann, var det inte självaste Herr Nilsson som klättrade runt där uppe. Jag vet inte mycket om apor, och den var minst tio meter bort. Men nog såg det ut som en  liten apa.

En man som såg  vårt intresse för den lilla krabaten kom fram och hälsade. ”Is it a monkey?” frågade jag ivrigt. Men nej. Han skrattade och svarade som alla andra. Att några apor finns det inte här. Det djur vi tittade på var tydligen en possum-unge. En gnagare som lever i skogarna här omkring. ”Folk fångar dem ibland, och har dem som husdjur”, berättar han. ”Ni får gärna gå upp och titta på den.”

Vid en närmare titt är det tydligt att det inte rör sig om en apa. Men kunde vi se fel, så kunde väl Astrid. Vi nöjer oss med den här förklaringen. Den sista pusselbiten i Pippi-pusslet är lagd. Och vi känner oss  redo att påbörja vår långa resa hem till Sverige. Ett halvt varv runt jorden.  Får nog göra några stopp på vägen. Börjar med att sikta på Hermit Islands, tre dagars resa västerut.

Läs artikel i Kvällsposten om vårt besök på Kurrekurreduttön (pdf)

Jim och Buck skjutna till döds

DSC_01741symary

Fransisca översätter sagan om Pippi till kurrekurredutternas eget språk.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. Jag berättar historien om Pippi Långstrump för Fransisca, en äldre kvinna som talar bra engelska. Så att hon kan berätta den vidare för barnen i byn på deras eget språk. Till min hjälp har jag den rikt illustrerade kortversionen av sagan om Pippi Långstrump i Söderhavet.

Jag förklarar att Astrid Lindgren inspirerats av Kung Kalles brev hem till Sverige, men är noga med att berätta att det trots allt handlar om en uppdiktad historia för barn. Och att boken innerhåller en del tokigheter, även om de flesta detaljerna är imponerande träffsäkra – särskilt med tanke på att den skrevs på den tiden då gemene svensk knappt visste vad en kokosnöt var. Kung Kalles brev hem till Sverige måste ha varit extremt uttömmande.

”De männen har funnits här” säger Fransisca plötsligt och pekar på Jim och Buck. Hon vänder sig om och pratar ivrigt med den äldre mannen som sitter bredvid henne, och visar honom bilden på sagans två skurkar. Han nickar bekräftande. Jo, visst. Det hade en gång funnit två onda vita män här. Två japaner, som utnyttjat och misshandlat Tabar-borna på ett alldeles förskräckligt sätt. Ända tills amerikanarna kommit hit under kriget och skjutit ihjäl dem. Jo, minsann. Så var det.

Lovis och Otto blir väldigt exalterade över nyheten om att Jim och Buck funnits på riktigt, även om Lovis menar att det kanske räckt med ett långt fängelsestraff. ”Tjuvar är ju också människor.” Nu saknar vi bara en vettig förklaring till de där aporna som Astrid placerat på ön …

En rund manick som säger tick-tack

Gänget som hjälpte oss röja vägen till Sindus grav.

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA.”How long time does it take to walk there?” frågar jag herrarna Joe och Moses som lovat att visa oss till graven där Kung Kalles fru Sindu vilar. Vi har förstått att den ligger en bit upp i djungeln, och solen står redan högt på himmeln. Våra barn är visserligen bra på att gå, men Lovis har vaknat lite på fel sida den här morgonen så vi vill försäkra oss om att vi inte tar oss vatten över huvudet.

Joe tittar frågande på mig och skakar på axlarna. Han vänder sig mot den äldre Moses, som ser lika oförstående ut han. ”More or less? säger jag och förklarar varför vi frågar. ”It is not very far. Maybe an hour, or two”, svarar han osäkert och föreslår att vi kan vänta tills tidigt nästa dag istället, när det inte är så varmt. Så kan han skicka ut några killar som kan röja upp den igenvuxna stigen åt oss under dagen.

Det hela låter onekligen som ett ganska stort projekt. Jag tittar tveksamt på Ludvig, med erfarenheten från Teripax i färskt i minnet. Där fick vi beskedet om att det bara var tjugo minuters promenad från vår ankarvik till platsen där Kung Kalle haft sitt hus. Tjugo minuter som visade sig vara i två timmar genom tidvis eländig terräng, enkel väg.

”Vi kanske ska strunta i det helt och hållet” säger Ludvig till mig på svenska. Och jag överväger alternativet. ”But how far is it?” frågar jag den här gången. Herrarna vrider obekvämt på sig, och pekar vägen fram. ”We walk on this road a bit, and then we continue into the bush.” Ja, det blev vi ju inte mycket klokare av men vill inte pressa dem mer. Vi ger det ett försök.

Ett gäng unga män skickas före för att röja stigen upp till graven. Medan vi tar omvägen via platsen för Kung Kalles hus här på Maragon – svenskens andra plantage på Tabar . Vägen upp till graven visar sig vara lite lerig, tidvis nästan igenvuxen och leder över en liten å. Men Lovis trampar på utan större protester, och stämningen är god. Snart är vi framme där stigen tar slut, och männen börjat röja en väg vidare in i djungeln.

Fem minuter senare kommer vi till en öppen glänta. I mitten ser jag graven. ”Are we already there?” frågar jag och tittar förvånat på Joe. ”That was not far at all? Max en halvtimme, säger min inbyggda klocka. ”No, we walk, we talk and we get there” säger han och ler. Det är då jag inser. Här mäter man inte tid i timmar och minuter. Har man trevligt, går tiden fort. Är det jobbigt, eller tråkigt går tiden sakta. Svårare än så är det inte.

Kung Kalle af Kurrekurreduttön

Mary af Rövarhamn för ankar utanför Kung Kalles plantage

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”I så fall vill jag segla till Kurrekurreduttön”. Så sa lilla Lovis den dagen vi introducerade idén för barnen om att segla jorden runt. För drygt tre år sedan. ”Ja visst”, sa jag. Glad över att den positiva responsen. Men den stora frågan var: Var sjutton ligger Kurrekurreduttön? I Söderhavet, så långt var allting klart. Resten lämnade Astrid Lindgren åt fantasin. Men nog måste hon väl haft en förebild.

Efter en del efterforskningar kom jag i kontakt med Saltkråkan AB som drivs av Astrid Lindgrens familj. Där fick jag tips om att det en gång fanns en svensk man vid namn Carl Emil Pettersson som år 1904 led skeppsbrott och flöt iland på en söderhavsö där han gifte sig med kannibalhövdingens dotter och blev kung. Pettersson hittade guld på ön, och blev mycket rik. Kroppsligen var han urstark. Men han beskrivs också som en ovanligt god och generös man, vilket var ovanligt för vita plantageägare på den här tiden.

Petterssons äventyrliga liv som ”negerprins” och ”plantagekung” omskrevs i många svenska dags- och veckotidningar under 20- och 30-talet. Astrid Lindgren kan helt enkelt inte ha undgått att läsa om Pettersson i spalterna. Likheterna med Pippis pappa är för många. Men sambandet uppdagades först för elva år sedan när Joakim Langer en sömnlös natt satt och rotade bland sin far Pekkas gamla tidningsurklipp. En upptäckt som resulterade i boken om ”Kung Kalle av Kurrekurreduttön”.

Ögruppen som Pettersson flöt iland på heter Tabaröarna, och tillhör Papua Nya Guinea. Tabar fick därmed bli målet för vår resa. Och idag ligger Mary af Rövarhamn, som första främmande segelbåt någonsin (bortsett från Hoppetossa), ankrad precis utanför Teripax – en av Kung Kalles två plantager här på Tabar. En äldre man, vars far hjälpt till att bygga svenskens residens, visar oss till platsen.

Det känns märkligt vandra här, bland de kokospalmer som planterats av vår landsman, för mer än hundra år sedan. De bär fortfarande frukt. Plötsligt stannar vår guide upp, hugger en gång från stranden in i den svårgenomträngliga vegetationen och visar oss en stenmur som omringar det som en gång var Petterssons trädgård. Ett äkta svenskt stengärde. Här, på andra sidan jorden. Vi är på rätt plats, utan tvekan.

Kung Kalle och hans hustru Sindu fick inte mindre än nio barn tillsammans, varav åtta överlevde. Vi har träffat flera ättlingar, och nästan alla här känner till historien om vår gode landsman. Att han däremot blev förebild till Pippis pappa, och att deras ö är känd som Kurrekurreduttön över hela världen. Det var det ingen i byn som kände till. Fram tills igår.

Kurrekurreduttön rakt förut!

Kurrekurreduttön rakt förut!

TABAR ISLANDS, PAPUA NYA GUINEA. ”Kurrekurreduttön rakt förut”, ropade Lovis tidigt imorse där hon satt på sin utsiktsplats längst fram i fören. Ja där låg den faktiskt, under gröna palmer och omgiven av det blåaste blåa vatten.

Vi har seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja vi har seglat så länge att Lovis och Otto nästan har glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden. Och nu är vi framme. Jag har svårt att tro det är sant. Vi har seglat i två år för att komma hit. Två år och sju dagar för att vara mer exakt.

Och det råder ingen tvekan om att vi kommit rätt. Grottorna där kurrekurreduttbarnen gömde sina pärlor såg vi redan på väg in i hamnen, hajarna likaså. Och detaljerna i Ingrid Vang Nymans illustrationer är slående. Om man bortser från aporna, här finns inga apor. Men några av de udda fåglar vi bara sett här finns med. Krokodilen som cirkulerar i ankarviken likaså. Och alla fjärilar och röda hibiskusblommor. Ja, till och med hyddorna byggs med samma teknik, och av samma material som på bilderna. Allting stämmer.

Och så har vi ju det här fantastiska sammanträffandet med Kung Kalle. Mer om det imorgon, för er som missat den sanna historien om Pippis pappa

Den nya vågen

IMG_0241

Så här såg det ut när vi avseglade för två år sedan.

I sommar lämnar SJU andra svenska barnbåtar Sverige för att segla ut i världen. Med inte mindre än FEMTON barn ombord. En hel skolklass. Eller är det kanske ännu fler. Hur som helst, så många att det är svårt att räkna dem alla.

För att ni ska förstå hur fantastiskt detta är kan jag berätta att vi bara har mött två andra svenska båtar med barn ombord sedan vi lämnade Sverige för två år sedan. En bebis, och två lite äldre pojkar. Det är allt. Båda familjerna vände hem i Karibien. Och några andra känner vi inte till. Om man bortser från ett par säsongare i Medelhavet. Men i år rasslar det alltså till.

Vi önskar dem alla varmt lycka till. Vi vet vad som krävs för att komma iväg, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Det är så stort. Här är hela listan. Läs och njut!

Kanske finns det ännu fler svenska barnbåtar här ute på de sju haven. Som vi har missat. Skriv och tipsa. Nu ska vi fixa det sista för att avsegla mot Papua Nya Guinea. Ett nytt land, och nya äventyr. Imorgon blir det tvåårsjubileum ombord. Och om en dryg vecka räknar vi med att komma fram till Kurrekurreduttön, resan stora mål!

Snorkling för hela familjen

Detta bildspel kräver JavaScript.

GÄSTINLÄGG PÅ ERV-BLOGGEN 30 JULI 2012:

Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.

Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.

Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.

Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.

Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.

Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.

Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.

Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.

Lycka till!

/Linda

 

Lovis och Otto går i skola på Salomonöarna

Otto spelar bokstavsbingo i föreskoleklassen på Chubikopi Primary School

CHUBIKOPI, SALOMONÖARNA. ”Men skynda på nu då pappa. Vi ska ju till skolan”, sa lilla Lovis när hon hoppade i jollen den här morgonen. Det var Lovis och Ottos tredje skoldag i Chubikopi Primary School på den lilla ön Marovo på Salomonöarna. Och hon ville inte komma för sent.

Vi brukar då och då besöka skolor ute i byarna. Dels för att lärare ofta är några av de som pratar bäst engelska. Men också för att Lovis och Otto tycker det är så roligt att se hur det går till i en riktig skola jämfört med deras egen något odisciplinerade båtskola.

För Lovis och Otto, som inte har några referenser från svensk skola, är det fullt normalt att man sitter på mattor på golvet i skolan. De brukar inte heller notera att det ibland brukar saknas det mest grundläggande saker som böcker och skrivmaterial. Men som vad som däremot inte undgick dem den här gången, var de lokala barnens fantastiska arbeten som prydde varje liten yta i taket och på väggarna i skolan här i byn.

Chubikopi skola verkar visserligen ha fler resurser än de skolor vi tidigare besökt på Vanuatu och Tonga. Alla barnen har varsin skrivbok, och det ser ut att finnas gott om papper och pennor i glada färger. De äldre barnen har till och med stolar och bänkar. Men framförallt så verkar skolan ha en otroligt hög kreativ nivå där naturmaterial används på ett inspirerande och lekfullt sätt i undervisningen.

De andra barnen kom först av sig i sitt skolarbete, för det är ju inte varje dag de får besök av vita barn. Men de underbara lärarna tog sig direkt an Lovis och Otto som de varit vilka barn som helst som kommit för att börja på deras skola. Och så fick det bli.

Snart satt Lovis med en egen skrivbok och övade plus och minus med hjälp av stora frökapslar precis som de andra barnen i hennes ålder. Och Otto fann sig snabbt tillrätta i förskoleklassen där de spelade bokstavsbingo med stenar. Och när det var dags att gå hem, ja då välkomnades de tillbaka nästa dag igen. Och igen.

De har sjungit sånger, och dansat (se videoklipp). Ritat, skrivit, räknat och lekt lekar. Tillsammans, och i sina respektive klasser. Och Lovis och Otto har hängt med förvånansvärt bra. För här i Chubikopi har man valt att introducera engelska i undervisningen redan från första året så våra barns engelskkunskaper är på ungefär samma nivå som alla de andra barnens.

När de kom hem idag visade Lovis och Otto stolt upp det arbete de fått med sig hem som minne från sitt korta gästspel på skolan. Samtidigt som de i mun på varandra berättade om allt de gjort och om deras teckningar som nu hänger på väggen i deras respektive klassrum. Teckningar som snart kommer att kompletteras med bilder från vårt besök, som vi tänkte skriva ut och skicka till skolan.

Nu har Chubikopi Primary School stängt för helgen, och det börjar bli dags för oss att segla vidare. Fulla av nya idéer, och tacksamhet för den gästfrihet och vänlighet som vi har mött här i byn. Samtidigt skäms jag vid tanken på hur jag tror att det skulle ha varit om rollerna varit ombytta, att någon härifrån var på besök i Sverige.

Ottos snorklingsdebut

Ottos badkompisar

MAROVO LAGOON, SALOMONÖARNA. Vår 4-årige Otto pratar mycket. Såpass att folk man möter tittar och ler lite medlidande. Allra helst pratar han om fisk, och när han väl startar finns det inget slut. Vill det sig riktigt illa kan han börja klockan sju på morgonen och inte sluta förrän han somnar fjorton timmar senare. Oftast med näsan i en fiskbok.

Otto kan allt om fiskar. Vad de heter, vad de äter. Var de bor. Vilka som är störst, och vem som äter vem. Det finns inget med fisk han inte tycker om. Fånga, rensa, och äta fisken. Han kan ligga på bryggan i timmar och bara titta på fiskar. För att senare gå hem och rita av dem. Hela hans dagbok är fullklottrad med fisk.

Vi har länge försökt få honom att börja snorkla. Men här kolliderar två intressen; man kan inte snorkla och prata på en gång. Och det där med att stoppa ner huvudet under vattnet och andas i ett rör har inte riktigt varit hans grej. Fram tills idag. För när Otto för femtiosjunde gången gick med på att prova sin snorkel och sitt cyklop hände något. Han kom inte upp igen.

Han bara satt där, länge länge på en avsats under vattnet. Och tittade. Omringad av revfiskar i alla tänkbara färger och former. Ända tills något fick honom att bli så uppspelt att han plötsligt började prata igen. Under vattnet, med snorkeln i munnen. Han fick naturligtvis en rejäl kallsup som följd. ”Jag såg en haj” vrålade han av lycka så snart den värsta hostan lagt sig. ”A black-tipped shark” förtydligade han sedan stolt.

Ottos iaktagelse var säkert riktig. Flera olika revhajar cirkulerar här utanför bryggan på Uepi Island. Min gissning är att resortägaren brukar mata dem med fiskrens ibland. Att det är därför de samlas här. Men de visar inget tecken på aggressivitet. Revhajar är sällan intresserade av människor. Men Otto är desto mer intresserad av dem, och fick snart se många fler.

Det var svårt att locka tillbaka vår pojke upp ur vattnet den här eftermiddagen. Och vi ville inte riktigt heller, det var tyst och skönt och Otto var i sjunde himeln. Dessutom stolt som en tupp. Det här är stort. Riktigt stort. Otto har lärt sig snorkla. Och det första han såg var en haj. Den häftigaste fisken av dem alla.

Läs gärna mer om att snorkla med barn i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Dagen då de vita barnen kom till byn

Lovis i centrum

Först kommer den utsände spejaren. En ensam pojke, i den mest bedårande lilla kanot vi någonsin sett. Inte längre än två meter lång, perfekt utskuren i trä som den vore ett konstverk. Helt ny, och ett bevis på att vi har kommit till en av de öar som kan stoltsera med de bästa hantverkarna i hela landet. Santa Ana.

Men snart försvinner pojken in mot stranden igen, för att några minuter senare återvända med hela byns flotta i släptåg. Långa, korta, gamla och nya kanoter. Alla fulla med nyfikna barn. Inga vuxna, bara barn. Många nakna. Några flickor ropar ”hello” och paddlar fnittrande därifrån. Andra sitter bara där, några meter från båten och tittar med stora ögon. Som om vi kom från en annan planet.

Vi frågar en av de äldre pojkarna om Lovis och Otto kan få åka med en sväng. De ser lite osäkra ut, nästan rädda. Som om de inte riktigt vågade. Men snart paddlar en pojke stolt runt med våra två lintottar i den turkosa lagunen medan Otto ropar ”faster, faster”.

Väl tillbaka på Mary af Rövarhamn bestämmer sig Lovis för att visa barnen att hon minsann vågar hoppa i vattnet direkt från båten, utan flytväst. Och det var tydligen startskottet alla väntat på. För vips är vattnet fullt av badande barn. Och fler är på väg, de kommer simmandes från land. Säkert 20-30 stycken.

Först närmar de sig Lovis och Otto med försiktighet. Man vet ju aldrig, de kanske bits. Men de blir modigare efterhand, och snart gör de allt för att få besökarnas uppmärksamhet. Låtsas sänka sina kanoter, försöker sänka varandras kanoter. Sjunger sånger, dyker under kölen och slår volter från jollen. I timmar leker de runt båten.

Och när det är dags för oss att åka in till land för att avlägga det obligatoriska artighetsbesöket hos byns hövding, ja då följer de badande barnen efter.  De hjälper ivrigt till att dra upp vår jolle på stranden, och följer oss i varje steg. För varje hydda vi passerar blir svansen längre.  Alla vill röra Lovis och Ottos ljusa hår, alla vill hålla dem i handen. Och de som verkligen vågar, de vill aldrig släppa taget.

På vår vandring genom byn kommer folk ut ur sina hyddor. De stannar upp i sitt arbete, och bara tittar. Vuxna blekansikten har de sett förr. Men två vita barn, livs levande.  I deras by. Det verkar stort. Kanske lika stort som den dagen på fyrtiotalet när Ludvigs mamma såg en ”neger” på skidor utanför fönstret på Ålstensgatan i Bromma …