Ur Ottos dagbok

NYA ZEELAND – VANUATU. Neeeej! hör jag Ludvig vråla förtvivlat från sittbrunnen. Jag kastar mig upp i luckan för att se vad som har hänt. Det är mörkt ute, men jag ser att Ludvig håller för ena ögat” Jag tittar frågande på honom.

”Jag fick en flygfisk i ögat” säger han. Barnen och jag har svårt att hålla oss för skratt. ”Hur gick det?” undrar jag. ”Det gör skitont, men det är nog ingen fara. Jag trodde först att det var Otto som slog mig” svarar han och ler.

Vi har spanat efter flygfiskar hela dagen. Utan framgång. De finns bara i tropikerna, och att se dem skulle vara en slags bekräftelse på att vi äntligen har lämnat de kalla vattnen bakom oss. Tidigare under dagen hade vi fått en guldmakrill på kroken, och de äter flygfisk så vi förstod att de var nära. Och nu låg det faktiskt en på sittbrunnsdurken och sprattlade.

Flygfiskar kan inte flyga, sitt namn till trots. Men när de blir jagade flyr de upp mot ytan, där de spänner ut sina tunna genomskinliga fenor och glider fram genom luften. Ibland så långt som femtio meter innan de försvinner ner i djupet igen.

Att det skulle kunna komma något eller någon i vägen under flykten verkar inte finnas i flygfiskarna sinnesvärld. Ja, jag vet faktiskt inte hur det är med deras syn. Saknar Google här ute. Men jag har vid flertalet tillfällen blivit knockad av dem i sittbrunnen. Och en gång flög en stor flygfisk in genom däcksluckan och landade på salongsbordet.

I tropikerna kan man ofta hitta ett helt gäng döda flygfiskar på däck på morgonen. Det är ganska vanligt att man hör om seglare som lägger dem på stekpannan och äter dem till frukost. Själva har vi aldrig varit särskilt frestade. De är väldigt små, sällan över tjugo centimeter. Men Otto brukar gå en runda på däck varje morgon, för att räkna in flygfiskarna och leka med dem en stund.

De fiskar som överlever kraschen brukar vi däremot kasta i så snart som möjligt. Så också denna gång. ”Se dig för nästa gång” ropar Otto efter fisken när den återvänder till sitt rätta element. ”Ja, se dig för nästa gång” upprepar Ludvig tyst. För nog hade han också gärna velat se den där första flygfisken, men inte på så nära håll : )