Barn ombord

En båt på land …

S/Y Mary 3 kommentarer
Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Dåligt med blogginlägg på sistone, jag vet. Av den enkla anledningen att vi jobbar så hårt på båten om dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Mary af Rövarhamn har flyttat upp på torra land och vi har på bara några dagar bytt alla lager i propelleraxeln, skrapat den 60 kvadratmeter stora botten fri från färg och lyft av rodret sju gånger i processen att få båten mer lättstyrd. Allt i 35-gradig värme, med 80 procents luftfuktighet och dagliga åskskurar.

Och än är det inte klart. Rost ska behandlas, däcksmatta ska limmas och hela båten målas flera gånger. Allt innan jul, om vädergudarna vill. Och det får vi verkligen hoppas. För att fira jul på landbacken, utan vare sig avlopp eller vågskvalp. Det vore bara för deppigt. En båt på land är som … en jul utan snö. Den kommer liksom inte riktigt till sin rätt.

Blev dock väldigt glad när jag såg att så många nominerat vår blogg till Bästa Reseblogg 2012. Stort tack för det. De tio bloggar som får flest nomineringar går vidare till final. Skulle du också vilja muntra upp oss lite, så är detta alltså ett utmärkt sätt. Men använd Internet Explorer. Verkar inte funka att nominera med varken Google Chrome eller Mozilla Firefox.

Skilda världar

S/Y Mary 4 kommentarer

Orangutanger och eldsprutande vulkaner i all ära. Men få saker går upp mot att få leka med ett jämnårigt barn som pratar samma språk.

Ungefär samtidigt som vi påbörjade vår resa runt jorden lämnade en annan barnfamilj Sverige för ett helt annat äventyr. Familjen Hörnfeldt flyttade till Malaysia för att prova på expat-livet i några år. Pappa Martin skulle hjälpa sin arbetsgivare starta upp en fabrik, och familjen följde med.

Igår möttes vi för första gången. Hundra meter upp. På 25:e våningen. I deras lägenhet, som är så stor att barnen lärt sig cykla inomhus. Närmare 500 kvadratmeter, omringade av glasväggar och vidunderlig utsikt . Med en terrass i varje väderstreck, fem toaletter och pool förståss.

Kontrasten var total. Jämfört med det enkla och tidvis ganska obekväma liv som vi lever på båten. På en yta som är mindre än deras badrum. Ändå fann barnen varandra direkt. Ja, vi vuxna också för den delen. Och trots våra helt olika liv slogs jag av hur lika vi egentligen är. Två nästan identiska familjer, med jämnåriga barn och ungefär samma utbildning, intressen och värderingar.

Det hade lika gärna kunnat vara vi, som bodde i den där enorma lägenheten här i Penang, och stillade vår nyfikenhet på världen genom att ta flyget istället för att segla. Ja, det livet har helt klart sina fördelar. Och det var faktiskt väldigt nära att det blev så. När Ludvig var aktuell för ett jobb i Sydafrika för några år sedan.

Och kanske hade det lika gärna kunnat vara familjen Hörnfeldt som seglade runt på de sju haven istället för oss. Helt osannolikt är det nog inte. Men det återstår att se. Idag är det deras tur att komma på studiebesök i vår värld. Kanske kan vi byta ett tag. Hur som helst, vi ser framemot att träffas igen.

Massor av härlig läsning om familjen Hörnfeldts annorlunda liv i Malaysia hittar du på www.malaysiaaventyret.blogspot.com.

En blöt kväll med Kung Neptunus

S/Y Mary Lämna en kommentar

Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …

En riktig skatt!

S/Y Mary 6 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

BELITUNG, INDONESIEN.

Jag piratkapten Morgan ligger nu på mitt yttersta. För att ingen ska stjäla min skatt har jag gömt den i mörkergrottan på södra delen av Skattön. Kartan gömmer jag på Steniga ön.  Men ve den som rör min skatt! Spöken och vålnader vaktar den dag och natt. Endaste en dag om året går det att komma åt den. Den 9 november. /Morgan

Så stod det på den skattkarta som Lovis och Otto hittade när vi var ute och badade på grannön idag. Den 9 november. Den låg ihoprullad i en flaska, som låg under en klippskreva på grannön. Vi trodde knappt våra ögon.

De här trakterna i Indonesien, runt Sydkinesiska sjön och Malacca-sundet, är sedan urminnes tider ökända för sina pirater. Och överallt där havens rövare har hållit till finns det historier om undangömda och nedgrävda skatter. Men chanserna för att hitta en sådan skatt är små.

Ändå stod vi nu här med en skattkarta. Och det rådde ingen tvekan om dess äkthet. Så mycket gammal rom och tjära som den luktade. Den kan bara ha tillhört en riktig pirat. Även om Lovis var lite tveksam. Vad var oddsen för att den där kapten Morgan kunde svenska? Pirater brukar ju dessutom luras. Vågade vi verkligen lita på honom?

Men där här chansen kunde vi ju bara inte missa. Så iväg bar det, till Skattön. En knapp sjömil längre västerut. Nu också med de sydafrikanska lekkompisarna Johannes och Dirk i släptåg. Ja, ju fler som kunde hjälpa till att leta desto bättre.

Det är många som lagt ned en hel förmögenhet på att söka efter gåtfulla piratskatter. De har kanske precis som vi kommit över en karta som visar var skatten blivit nedgrävd. Men piratkartor är ofta kluriga och svåra att tolka. De flesta skattsökare har därför slutat utfattiga utan skymten av en skatt. Men man måste ju försöka.

Vi hittade ganska snart en stor grotta, men den visade sig innehålla mängder av trånga skrevor och mörka smågrottor. Så det var tur att vi hade så många smågastar med oss, som kunde krypa in på de mest omöjliga ställen. Ett tag trodde jag att allt vi skulle finna skulle vara en stor fågelspindel, en giftig orm eller dödlig skorpion. Att Lovis hade rätt, att kapten Morgan lurat oss, och hela skattjakten skulle sluta med ond bråd död.

Men längst in i en mörk grotta, dold i en klippskreva under några gamla rötter och löv hittade Otto en rostig gammal plåtburk till sist. Och banne mej, den var full med mynt. I guld och silver. Från hela världen. Hela Morgans livsbesparingar. Intjänade under många års hederligt rövande på haven. Helt otroligt.

Tänk, att vi har hittat en riktig skatt. Så som vi letat genom åren. Och just idag också. På Ottos födelsedag. Så himla lyckat. Otto belönade alla skattletare rikligt, med så många chokladpengar de kunde äta. Minst hundra. Men skatten, den behöll han för sig själv. 

Flodresan

S/Y Mary 3 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Solen står lågt över djungeln när vi kör rakt in i det höga pandanusgräset för att förtöja båten för natten. I trädkronorna över oss har makakerna redan slagit sig till ro. Tätt intill varandra, med den långa svansen virad runt grenen för att inte trilla ner när de sover. Ännu en händelserik dag i Borneos djungel går till ända.

På fördäck sitter Lovis och Otto och dokumenterar dagens största händelser i sina dagböcker, i väntan på kvällens middag som tillagas en våning ner. Lovis ritar en orangutang som äter banan med fötterna samtidigt som den klättrar högt upp i trädtopparna. För det är sådant som imponerar på henne. Medan Otto har svårt att bestämma sig för vad som varit roligast: De blixtsnabba krokodilerna, den stora varanen som fångade en fisk precis bredvid båten, eller pratstunden med Lina och Paul – några andra svenska turister som också hittat hit. Vår fisktokige pratmakare beslutar sig till sist för att föreviga alla tre händelser.

Vi befinner oss långt upp i floden Sekonyer, på södra Borneo. På en tre dagar lång flodresa genom nationalparken Tanjung Puting. 3000 kvadratkilometer skyddad djungel, som inte bara är hem för tusentals orangutanger. Utan också lustiga näsapor, vackra jättefjärilar, tropiska fåglar, köttätande växter, och hela armeér av termiter. För att inte tala om alla de giftiga ormar och spindlar, krokodiler, leoparder och andra farliga djur som också bor här.

Snart serveras vi ännu en underbar måltid på flodbåtens akterdäck. Under stjärnorna. I skenet av levande ljus. Ludvig och jag njuter av att bara få slappna av, att bli serverade mat och låta någon annan stå till rors. Som på en riktig semester. Vår vildmarksguide Toris och kockan Issa gör ett fantastiskt jobb. Tillsammans med Pihi och Amin, de två unga killarna som hjälps åt att styra båten, leka med Lovis och Otto och bädda åt oss på däck när stearinljusen brunnit ut.

Vi kryper vi till kojs redan vid halvniosnåret, med vetskapen om att djungelns invånare kommer att väcka oss redan i soluppgången. Men ovan som jag är vi att lägga mig i denna tidiga timme ligger jag vaken en stund. Plötsligt bryts cikadornas fridfulla symfoni av ett stort brak. Följt av ett högljutt skrik och ett hemskt fräsande och morrande. Bara några meter bort. Jag sätter mig käppräck upp i min myggnätskokong, och spänner alla sinnen. Oväsendet fortsätter en stund, men avtar sakta.

”What was that? ropar jag rakt ut i mörkret, i hopp om att vår guide som huserar en våning ner fortfarande är vaken. Men jag får inget svar, han sover redan. Plötsligt känns myggnätet som ett ganska klent skydd mellan mig och världen utanför …

Läs gärna mer om vårt möte med Borneos orangutanger i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.

Avtrubbad eller avslappnad?

S/Y Mary 20 kommentarer

Håll i er, nu kör vi!

KUMAI, BORNEO. ”Mamma, mamma! Flickan frågar om vi vill åka med på motorcykeln. Får vi det?” Lovis tittar på mig med förväntansfulla ögon. Vi befinner oss hemma hos den guide som ska följa med oss upp i floden imorgon. Hans fru Arda har som så många andra kvinnor i den här delen av världen fullkomligt tagit sig an Lovis och Otto. Men att åka iväg med dem på motorcykel känns lite överdrivet.

Samtidigt ser jag hur ivriga barnen är. De har aldrig åkt motorcykel förr. Så frågan är, vad gör mig till en sämre mamma: Att i ett land som Indonesien släppa iväg mina barn på en motorcykel utan hjälm, i sällskap av en kvinna jag just lärt mig namnet på? Eller att säga nej, och ta ifrån dem upplevelsen?

För några år sedan hade svaret varit givet. I Trygghetssverige, där vi själva inte ens skulle övervägt att köra de tvåhundra metrarna till Ica Maxi utan bilbarnstol.  Än mindre släppa våra barn ur sikte med en främmande person.  Men sakta men säkert har vi sänkt ribban, slappnat av och tagit seden dit vi kommer. Det blir oftast roligare så. Men att åka motorcykel utan hjälm …

”OK”, hör jag plötsligt mig själv säga. Och barnen blir så glada att de hoppar upp och ner. Innan jag vet ordet av är de uppflugna på motorcykeln tillsammans med Arda och hennes ettåriga son.  ”Håll i er” ropar jag efter dem när de far iväg. Samtidigt som jag inser att jag inte ens vet vart de är på väg, eller hur länge de tänker vara borta.

Gjorde jag rätt, eller gjorde jag fel?

Våra klätterapor

S/Y Mary 13 kommentarer

”Äh, det där är väl ingenting. Jag är mycket starkare än dem”, sa Lovis kaxigt när hon såg aporna som flängde upp och ner i träden på Komodo. ”Jag är tio gånger starkare, fyllde Otto i. Du ska få se. När jag kommer hem ska jag klättra ända upp i masttoppen.” Lovis såg ut som hon funderade en stund, på hur hon skulle kunna bräcka lillebrors påstående. Sedan sa hon. ”Jag ska klättra upp för hela spirbommen, utan att använda stegen i masten. Och när jag kommer upp ska jag äta en banan, för jag är en riktig klätterapa.” Och så fick det bli, för när de där barnen fått för sig något, ja då finns det inte mycket som kan hindra dem.

Åter på topp

S/Y Mary 10 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

Kändislivets baksida

S/Y Mary 14 kommentarer

Nyfikna barn är en sak …

Det har plingats och trummats, dansats och hållits tal. Vi har blivit bjudna på galamiddagar, åkt på guidade turer, hälsat på landets alla skönhetsdrottningar och blivit underhållna av Indonesiens största artister. Ja, vi har blivit bemötta som celebriteter och fotograferade och filmade i det oändliga. Till och med självaste presidenten har varit här och välkomnat.

Som deltagare i eskaderseglingen Sail Morotai är vi hedersgäster i årets största maritima festival här i Indonesien. Antalet invånare i den lilla staden har mångdubblats under några dagar, och ett knappt trettiotal internationella segelbåtar och ett tjugotal krigsfartyg har kommit för att delta i festligheterna. Men Lovis och Otto är de enda vita barnen, ett faktum som fått oanade konsekvenser.

Här i Indonesien verkar varenda kotte ha en mobiltelefon, och alla – och då menar jag verkligen alla – vill bli fotograferade tillsammans med våra barn. Tulltjänstemän och militärer såväl som läskförsäljare och taxichaffisar. De väntar på bryggan, och stoppar oss på gatan. Och ju längre vi är stilla på samma plats, desto större folksamling. En så enkel sak som att sätta sig ner och äta en glass tillsammans är fullkomligt utesluten.

I sin iver glömmer många att fråga om lov, lyfter helt fräckt upp Lovis eller Otto, turas om att fotografera och skickar runt dem mellan sig. Radar upp dem och drar av dem solhattarna så att deras blonda hår och blå ögon ska synas bättre.  Om de äter middag, eller leker verkar kvitta. Som om människorna här glömde bort allt folkvett den dagen de fick en kamera i handen. Som om de inte förstår att under den ljusa huden faktiskt gömmer sig två livs levande människor, om än små.

Lovis och Otto är vana vid mycket uppmärksamhet, och har hanterat hela cirkusen med ett imponerande lugn. Men de ler allt mer sällan in i kameran, har slutat att vända sig om när någon ropar efter dem och tar oengagerat i hand utan att se folk i ögonen. Det är ingen bra utveckling, men fullt förstålig.

Idag stannar barnen och jag på båten, och Ludvig får förbereda det sista för att segla härifrån. Helst till en plats helt utan mobiltelefoner. Den goda nyheten är att flera av de andra besättningarna, som har tillbringat mycket tid i Indonesien, säger att den här delen av landet är extrem. Det kommer att bli bättre. Vi hoppas de har rätt.

Kung Neptunus – en otacksam filur

S/Y Mary 8 kommentarer

En av barnens många gåvor till havets konung

Vissa saker glömmer man aldrig. Som mötet med havets mäktige konung. Dagen då vi korsade ekvatorn första gången. För snart femton månader sedan. När Kung Neptunus steg upp ur havets djup för att under högtidliga former dubba oss till fullvärdiga sjömän. Respektingivande med guldcape, krona och treuddad spira. Till hälften fisk, till hälften människa. En stor dag.

Efter femton månader på södra halvklotet korsade vi igår ekvatorn igen, för att återvända till det norra halvklotet – om än bara tillfälligt. Någon Kung Neptunus såg vi dock inte till den här gången. Det sägs att han bara besöker förstagångskorsare. Däremot lär det vara god sed att skänka honom en vacker offergåva var gång man passerar ekvatorn. Och det skulle han få. Att hålla havets konung på gott humör är av högsta vikt, och Lovis och Otto har arbetat hårt för att förbereda sina gåvor.

Igår klockan 15.55 seglade vi över den osynliga linjen. Havet låg stilla och spegelblankt. Kapten höll tal till Neptunus ära, vi skålade i bubbel och vi sjösatte våra gåvor. Blommor i vackra färger och ett fint halsband av träpärlor. En broderad tavla. Och mycket mer. Allt i naturmaterial, för att inte uppröra den lynnige konungen. Det var en vacker och värdig ceremoni, som avslutades med ett härligt dopp för hela familjen – på dryga 4000 meters djup.

Sedan började det blåsa, från fel håll. Och så har det fortsatt, i snart ett dygn nu. Sjön är kort och krabb och vi har svårt att göra fart i rätt riktning, varken för segel eller motor. Kryss är inte Mary’s starkaste sida, och vi står mest stilla och stampar på samma ställe. Det stänker så vi måste hålla luckorna stängda, och blåser för mycket för att rigga soltaket. Sjösjukan hänger i luften, och det är hett och synnerligen obekvämt.

Så nu undrar vi givetvis: Vad gjorde vi för fel, varför blev han så arg?