Lovis i centrum

Först kommer den utsände spejaren. En ensam pojke, i den mest bedårande lilla kanot vi någonsin sett. Inte längre än två meter lång, perfekt utskuren i trä som den vore ett konstverk. Helt ny, och ett bevis på att vi har kommit till en av de öar som kan stoltsera med de bästa hantverkarna i hela landet. Santa Ana.

Men snart försvinner pojken in mot stranden igen, för att några minuter senare återvända med hela byns flotta i släptåg. Långa, korta, gamla och nya kanoter. Alla fulla med nyfikna barn. Inga vuxna, bara barn. Många nakna. Några flickor ropar ”hello” och paddlar fnittrande därifrån. Andra sitter bara där, några meter från båten och tittar med stora ögon. Som om vi kom från en annan planet.

Vi frågar en av de äldre pojkarna om Lovis och Otto kan få åka med en sväng. De ser lite osäkra ut, nästan rädda. Som om de inte riktigt vågade. Men snart paddlar en pojke stolt runt med våra två lintottar i den turkosa lagunen medan Otto ropar ”faster, faster”.

Väl tillbaka på Mary af Rövarhamn bestämmer sig Lovis för att visa barnen att hon minsann vågar hoppa i vattnet direkt från båten, utan flytväst. Och det var tydligen startskottet alla väntat på. För vips är vattnet fullt av badande barn. Och fler är på väg, de kommer simmandes från land. Säkert 20-30 stycken.

Först närmar de sig Lovis och Otto med försiktighet. Man vet ju aldrig, de kanske bits. Men de blir modigare efterhand, och snart gör de allt för att få besökarnas uppmärksamhet. Låtsas sänka sina kanoter, försöker sänka varandras kanoter. Sjunger sånger, dyker under kölen och slår volter från jollen. I timmar leker de runt båten.

Och när det är dags för oss att åka in till land för att avlägga det obligatoriska artighetsbesöket hos byns hövding, ja då följer de badande barnen efter.  De hjälper ivrigt till att dra upp vår jolle på stranden, och följer oss i varje steg. För varje hydda vi passerar blir svansen längre.  Alla vill röra Lovis och Ottos ljusa hår, alla vill hålla dem i handen. Och de som verkligen vågar, de vill aldrig släppa taget.

På vår vandring genom byn kommer folk ut ur sina hyddor. De stannar upp i sitt arbete, och bara tittar. Vuxna blekansikten har de sett förr. Men två vita barn, livs levande.  I deras by. Det verkar stort. Kanske lika stort som den dagen på fyrtiotalet när Ludvigs mamma såg en ”neger” på skidor utanför fönstret på Ålstensgatan i Bromma …