Åter på topp

Detta bildspel kräver JavaScript.

WAYAG, INDONESIEN. ”Det går inte. Vi måste vända, annars dör vi”, säger Lovis förtvivlat när hon tittar upp på ravinens lodräta bergsidor. Och hon har rätt. Vi har definitivt kommit till en återvändsgränd. Det här är för svårt, utan klätterutrustning. Med eller utan barn.

Tidigare på dagen hade vi sett några ungdomar lägga till vid stranden med en speedboat, och försvinna in i djungeln för att mindre än en timme senare synas längst upp på Mount Pindito, arkipelagens högsta topp. Berget är bara tvåhundra meter högt, men hur de kunde ta sig upp för de till synes lodrätta väggarna var svårt att förstå. Det måste betyda att där fanns en stig. Och vi ville hitta den.

Vägen upp för berget hade varit minst sagt ansträngande. Så brant att vi inte ens kunnat stanna för att vila med risk för att falla. Men barnen var lika laddade som vi, och sakta men säkert hade vi tagit oss uppför. Meter för meter. Ludvig och jag, med ett barn vardera framför oss – om något av dem skulle förlora greppet och falla.

Trots att vi från början varit inställda på att vi kanske inte skulle kunna ta oss hela vägen upp är besvikelsen enorm när vi inser att vi måste vända om. Så nära, men ändå inte. Nedstämda och trötta påbörjar vi den långa och svåra färden tillbaka. Långt där nere mellan trädstammarna skymtar Mary af Rövarhamn. Jag ser mig om efter en avsats där jag kan stanna för att ta fram kameran. Det är då jag upptäcker den, en alternativ väg upp för berget.

Vi gör ett nytt försök. Det är inte långt, men svårt. Ideligen lossnar små stenar som faller ner på den som går bakom. Ingen träffar. Men vi kan höra dem studsa vidare ner för branten, långt och länge. Och jag hinner ifrågasätta visheten i vårt äventyr både en och två gånger. Men när vi väl når toppen är alla tvivel som bortblåsta.

Utsikten över den lilla Wayag-arkipelagen är något av det vackraste vi sett. Vart vi än vänder oss ser vi bara gröna svampformade korallöar, vita stränder och vatten i olika blå och turkosa nyanser. Några mantor glider fram i ett sund, och en stor fisk syns på revet. Kanske är det en haj eller en barracuda, i jakt på sitt byte. Alltsammans ackompanjerat av den härligaste fågelsång.

På andra sidan berget ligger katamaranen Break-Away för ankar, som även de har valt att fly allt ståhej i Morotai. Bortsett från dem, ser vi inga tecken på någon annan mänsklig närvaro. Arkipelagen är obebodd. Här finns inte ett hus. Inte en människa. Och framförallt inga mobilkameror. Och det är alldeles alldeles underbart.

(Wayag-arkipelagen är belägen i nordvästligaste Raja Ampat, som brukar beskrivas som världens epi-centrum för allt marint liv. Mer om Raja Ampat finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen.)

10 reaktioner på ”Åter på topp

  1. Hej igen!
    Jo du Linda det tog ett tag att läsa HELA eran blogg! Men det var spännande och vilka underbara bilder!
    Hoppas ni slipper mobilkameror ett bra tag framåt!
    Är lite avis på er som har det varmt o gott! Här hemma regnar det och är 8a grader varmt. Riktigt höstväder mao!
    Affärerna börjar så smått att julskylta så vi säkert ska hinna tröttna innan advent:)
    Ha det gott och var rädda om er!!
    Kram Helena

    Gilla

  2. Linda, nu nar Ni alla antligen befinner er pa ratt sida om linsen sa hoppas jag att Ni delar med er av den fantastiska utsikten. Jag tackar pa forhand!

    Gilla

    • Genom att låta dem leva : ) När vi var i Morotai för en dryg vecka sedan hade de fångat 2500 stycken inför en stor fest. En del bara bebisar, andra med rom. Kändes inge vidare … /Linda

      Gilla

  3. Hälsa Lovisa att havet inte har någon färg. Det blå kommer från himlen om den är blå. Det blå på himlen kommer från solljuset som innehåller hela regnbågens färger, där det blå har kortast våglängd och sprider sig i atmosfären.
    MVH Thomas

    Gilla

    • Men det där stämmer ju inte. Över Östersjön är ju himeln lika blå som över Atlanten, men vattnet är ju inte blått för det. Finns också att de som menar att det beror på botten, men botten avgör ju bara vilken blå färg som visas. Nej, det måste vara något i vattnet … /Linda

      Gilla

  4. Har kommer svaret RE Blatt Vatten: Thomas forklaring ar inte riktig ljus-klar som ocksa Linda har forstatt. 1) Havets vatten har ingen egen farg 2) Himlens luft har ingen farg heller 3) sol-ljuset innehaller alla de synliga spectrums vaglangder. 4) Alla farger vi upplever med vara manskliga ogon ar antingen reflekterade spektrala vaglangder – ljus fran en husvagg till exempel eller 5) vitt ljus som filtrerats genom ett fargat glas till exempel. OK, allt kristall klart?
    Att vattnet tycks ha olika farger beror mestadels pa tiden pa dagen och hur rent vattnet ar. Smutsigt vatten reflekterar ljus fran smutsen och ser ofta rodbrunt ut. Rent klart vatten later ljuset fardas en mycket (mycket!) langre stracka och darfor har det reflekterade ljuset filtrerats genom betydlingt mera klart vatten och liksom vattnet i atmosfaren blir det mest blatt kvar dvs korta vaglangder. I grunt klart vatten reflekteras ljuset fran botten och det bidrar till fargen runt oar t.ex. Summa sumarum: Rent vatten och frisk luft filtrerar bort de langa vaglanderna.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s