Havets konung verkar ha tittat lite väl djupt i glaset på sistone …

Vi korsade ekvatorn redan halv sex igår morse. För tredje gången på bara några månader. Men för gasten Magnus var det premiär. Och det innebär rimligen att Kung Neptunus borde dyka upp för att genomföra det traditionella ekvatorsdopet. Men han kom inte. Och man kunde se hur Magnus blev allt mer besviken medan timmarna gick. Hade havets konung glömt bort honom?

Först klockan nio på kvällen, när alla slutat vänta, dök han plötsligt upp ur havets djup. Och när jag frågade varför han dröjt så länge, svarade han helt nonchalant: ”Vadå, nu är jag ju här. Vad är problemet?” Ja, nu var han ju här. Och det var ju egentligen inte så mycket att vara upprörd över om det inte hade varit för det dåliga väder han skickat på oss i samband med tidigare ekvatorskorsningar, trots våra vackra offergåvor.

Men något oväder ville Kung Neptunus inte kännas vid. Däremot bar han det fina halsband som Lovis och Otto offrat till honom norr om Nya Guinea för tre månader sedan. Smågastarna sken upp vid åsynen, men det visade sig att gubben inte ens visste att det var från dem han fått det. Han påstod sig bara ha hittat det nånstans. Och de andra gåvorna hade han inte sett röken av. Supen som han fick en månad senare, den hade han däremot färskt i minnet. Och nu ville han ha mer.

Jag tyckte nog att det verkade som han redan fått i sig för mycket, och ville inte gärna bidra till Kung Neptunus förfall. Men det skulle kunna straffa sig mångfaldigt att neka honom. Så sup fick det bli, och med den i magen fullgjorde han muntert sina kungliga plikter. Magnus blev visserligen mer dränkt än döpt, i en blöt sörja av maneter och alger. Men han fick i alla fall sitt namn: Sköldpaddan. Och det passade ju bra, eftersom Magnus en gång fångat en sådan med bara händerna.

Sedan försvann Kung Neptunus ner i djupet igen, lika obemärkt som han kom. Med krona, spira, mantel och allt. Men ses vi någonsin igen. Ja, då hoppas jag att det är i nyktrare tillstånd …