Visst ska vi skydda de våra …

… men det är farligt att leva.

I första avsnittet av tv-serien Familjer på äventyr pratar jag en del om synen på barn och säkerhet i Sverige jämfört med resten av världen. Som brukligt i tv-sammanhang kommer inte riktigt allt jag sa på temat med i själva tv-rutan. Så jag täckte utveckla det lite. I säkerhetens namn kan man nämligen begränsa sig hur långt som helst, så långt att man nästan inte kan göra någonting. Då blir livet väldigt tråkigt, kanske rentav farligt.

Vi valde att göra den här resan trots att den medför vissa risker. Statistiskt sett är det vanligare med olyckor under bilsemestern än när man seglar. Men till havs är hjälpen längre bort om något skulle hända. Vi har därför varit väldigt noga med säkerheten på båten. Noggrannare än de flesta. Troligen för att vi har två barn ombord. Kanske lite extra för att vi kommer från Sverige – trygghetsnarkomanernas hemland.

Men på samma sätt som vi inte låtit risken för olyckor hindra oss från att genomföra vår resa, vill vi inte hindra våra barn från att göra det de vill.  Den som blir överbeskyddad lever i en bubbla, när bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Vill våra barn klättra högst upp i masten får de göra det. Vi ger dem en klättersele och visar hur de ska göra. Trillar de kan det göra ont. Kanske blir de också lite rädda. Men de dör inte. Nästa gång håller de i sig bättre.

På båten är farorna begränsade och säkerhetsrutinerna väl inövade. När vi seglar är det lika självklart för våra barn att ta på flytväst när de ska gå ut, som för svenska barn att koppla säkerhetsbältet när de sätter sig i bilen. I land är det lite annorlunda. Varje plats medför nya faror. Vissa är svårare att förutspå än andra. Men ju mer kunskap man har, desto bättre. Vet barnen vilka hajar som är farliga, behöver de inte vara rädda för alla. Och har de lärt sig vad de ska göra om de kommer bort, då är det inte lika skrämmande om det skulle hända.

Generellt brukar vi försöka ta seden dit vi kommer. I den mån det är rimligt. Vissa saker behöver man träna på länge för att lära sig. Som att jonglera med eldfacklor. Men är flaket på en pick-up det transportsättet lokalbefolkningen använder, då är det också gott nog för oss. Vi kan inte komma dragandes med våra svenska krav om bilbarnsstol eller hjälm i länder där dessa prylar inte finns. Då hade vi lika gärna kunnat stanna hemma.

Livet blir roligare om man vågar lite. Det är också så man lär sig. Så tänker vi. Men det här är svåra frågor. Ingen vill att ens barn ska bli bortrövat, eller skada sig för livet. Vad tycker du, är vi svenskar för säkerhetsmedvetna? Och var går i så fall gränsen?

Det exotiska landet i norr

Ingen brist på varmvatten här inte.

Ingen brist på varmvatten här inte.

HEIMAEY, ISLAND. ”Det här känner jag igen från en bok jag har”, säger Lovis och ser sig om i omklädningsrummet. Skohyllan. Skåpen, och nycklarna med gummiband. Duscharna på rad. Ögonen glittrar; hon är full av förväntan. Vi har badat i varma källor, och duschat i vattenfall. Om och om igen. Men det var många år sedan vi var i ett badhus sist.

För islänningarna är bada ett sätt att umgås, det är folkligt. Varje samhälle med lite självaktning lär ha ett badhus. Så också den lilla ön Heimaey. Island är de varma källornas hemland, här finns ett överskott av varmvatten och geotermisk energi. Det var tydligt i duschen på marinan i Reykjavik; varmvattnet kom ut med betydligt högre tryck än kallvattnet.

Att gå till badhuset verkar vara det enklaste och billigaste sättet att få sig en dusch här på ön, det är därför vi går dit. Inträdet är bara 70 kronor för hela familjen. Men när vi kommer ut ur omklädningsrummet möts vi av sex olika pooler, varav fem utomhus. Alla med olika tempererat vatten, de flesta jättevarma. Några med jetstrålar och bubblor. Andra med fontäner, klätterväggar och rutschkanor.

Det är kallt i luften, så Ludvig och jag glider snabbt ner i en sån där 40-gradig relaxbassäng tillsammans med ett gäng islänningar. Och där blir vi sittandes, medan Lovis och Otto springer fram och tillbaka mellan vattenrutchkanorna. ”Det är första gången jag åker i en vattenrutschkana”, berättar Lovis förtjust. ”Jag med”, instämmer Otto. Kan det verkligen vara så? tänker jag. Men de har nog rätt.

Våra barn har upplevt en hel del, men missat så mycket annat. Sånt som är självklart för andra svenska barn. Jag ler för mig själv, när jag tänker på att för Lovis och Otto är hemkomsten bara ännu ett äventyr. Kanske det största av dem alla, att äntligen få uppleva det där exotiska landet i norr. Det som de alltid kallat hemma, men inte riktigt minns.

Så firar vi årets kortaste dag

Glad Midvinter allesammans!

Glad midvinter allesammans!

”I Sverige kan alla prata svenska och det finns fler lakritspipor än man kan äta. Men inga kokospalmer och bara en sorts bananer. På vintern är det mörkt nästan hela dagen, sjöarna fryser till is som är så stark att man kan köra bil på den och ibland är det så kallt att det ryker ur munnen”. Barnens ögon blir allt större. ”Berätta mera, berätta mera”, ropar båda i kör. Lovis och Otto vill veta allt om det konstiga landet i norr. Det som de kallar sitt hemland, men har så svårt att minnas.

Vi brukar visa bilder på platser och människor som står oss nära, för att hjälpa minnet på traven. Och så försöker vi hålla de svenska traditionerna vid liv, för att barnen uppskattar varje anledning till fest. Att få tag på den rätta maten är inte alltid det lättaste, och den rätta stämningen har ibland svårt att infinna sig. Julen gör sig helt enkelt inte lika bra i 35-gradig värme. Inte heller midsommarfirandet kommer riktigt till sin rätt på årets kortaste dag. Men vi gör vårt bästa.

Imorgon bitti tar vi jollen in till land, för att plocka blommar till barnens kransar. Här finns gott om hotell med fina trädgårdar, så det blir inga problem. Små grodorna tar vi runt stormasten. Och till lunch blir det sill som sig bör – bäst före-datumet har passerat sedan länge, men vi hoppas på tur. Annars finns det gravad svärdfisk i reserv. Nypotatisarna kunde varit färskare, men storleken är rätt. Snittlök duger som gräslök, och crème fraiche får agera gräddfil. Och till sist, det viktigaste av allt. Riktiga jordgubbar med mjölk och socker.

Det kommer att bli hur bra som helst, för barnen vet inte hur det egentligen ska vara. Så det kan aldrig bli fel. Men för våra utländska läsare som undrar hur den svenska midsommaren egentligen ska firas, rekommenderar vi en titt på videon nedan.

Glad midvinter allesammans!